Stelvio, inget glädjeåk, om någon nu trodde att det skulle bli det. Den gängse bilden av Stelvio, där man ser de käcka serporna och de gröna murmelgjurskryllande kullarna, det är bara en liten del av vad man utsätts för när man kör Stelvio. Faktum är att man är totalt grundlurad om man tror att man får sig regelbundet arrade tornanti och härliga vilopassage mellan kurvorna. Nä, går man in med den inställningen så är man rökt. Passo dello Stelvio – eller Stilferjoch på tyska – är inte beläget i den mest eleganda alpdelen av Alperna, om man uttrycker sig galant. Passet är omringat av dammiga, kokande tirola byar och mustiga skogar fullproppade med Bröderna Grimm-porriga vandringsleder. Om luften är slut på grund av all hetta nere i byarna så blir det inte bättre när man börjar cykla. Visst, efter ett gäng tusen höjdmeter så börjar det väl blåsa lite (ytterst lite i vårt fall). Men skogen trycker på från sidorna och ju högre upp, desto mer blir det tydligt: man betalar med att offra lungorna till berget. Man betalar med andningen. Passet mäter 2757 höjdmeter och är alltså Alpernas näst högsta (det skiljer knappa hundra höjdmeter mellan Stelvio och franska Col de la Bonette som envisas med att bygga på och bygga till för att behålla ledningen).
Alltså tänk er att ni kör på liksom, tramptag för tramptag, aldrig under 8 %, oftast runt 12-14 %, vägen är smal, rakstyrena omkring er många, hjälmlösa pantaniwannabees likaså. Ni har inte fått någon vidare uppvärmning – det finns liksom inte många plattor innan stigningar. Det är jobbigt, ni svettas ymnigt, ni börjar förstå varför pantanisarna skippat hjälmen, men ni fortsätter ändå. Ni (läs: Katja) har ju gjort långa jobbiga stigningar förut och visst, det går inte alltför fort men det går (sist det kördes Col de Croix de Fer så gicks det av bara en gång under den tremila långa stigningen och det för sällskapets skull, hölls igen gjordes det också för sällskapets skull) och tempot finns där nånstans i de åderbråckiga vaderna. Men så börjar något hända med kroppen, något som inte hänt förut, inte i de sydfranska Alperna, inte på Mallis, inte i bergen runt Garda-sjön. Att det blir jobbigare att andas ju högre upp man kommer vet ni sedan innan – men så jobbigt? Är det därför det står och hänger cyklister, alla sorters sådana, i varenda kurva? Det är som att benen stelnar och fylls med syra. Rörelserna blir slöare. Trots att cykeldatorn visar en lutning på bara 8 % så känns det som tjugo. Ni måste stanna. För att andas. Ni går lite, för att inte stelna till, men det är minst lika jobbigt som att cykla. Benen vill knappt röra på sig. Det är tjugosex serpsvängar kvar och ni börjar inse att det är inte “bara” en lugn lågväxelmil kvar. Det blir ett jäkla helvete. Ni skulle kanske låtit bli kört halva Stelvio upp igår – ni skulle kanske låtit bli Grimm-promenaden på kvällen – ja, allt sådant har säkert inverkan det med. Men mest – syrebristen. Så ni lägger er an med en ny strategi. Ni stannar till, vilar. Sedan kör på allt vad ni kan, en serpa, två serpor, tre… dismount. Andas igen. Ni får sällis av två pratglada italienare som är impade av er körning och som fryser lite. Ffs, det är ju för varmt (fast det tycker jag i och för sig så fort det är över 18 grader så). Jonas, som gjort hela passet dagen innan men som sällskapar idag med, stannar också till då och då. Det gör nästan alla. Utom de med elcyklarna, samt kanske en och en annan pytteliten senig sjuttioårig kruttant i ärmlöst – den typen som cyklat och bott i den luften i hela sitt liv. Till slut, efter att kört igenom samtliga lager, även den bildsköna med de gröna ängarna och de tydliga tornantisarna, är ni uppe. På nåder, känns det som. Halvgåendes, halvkrälandes, känns det som.
Kanske, ert livs sämsta stigningsförsök. Kanske, ert livs starkaste. Berget är outgrundligt. Ni har ingen aning.
Fast ni har ändå gjort det, er glada cykelidiot.
Cima Katja (på tal om, hur fin?).
Gör ni någonsin om det?
Ens för den godaste pizzan i ert liv, den med kantareller och mascarpone, den på lilla pizzerian Panorama nere i byn?