Blogg

Hej folksis. Vet ni vad jag gjorde i måndags eftermiddag?

Satt i ett plasttält på Sigmatorget i Västerås ihop med följande kloka: en Västerås stads projektledare, en folkhälsostudent, en ordförande för Cykelfrämjandet Västerås, en riksidrottsförbundschef aka VCK-Maria, en miljöpartist och en moderat. Rödtotten i randig klänning och med kraschade knän fick äran att representera tävlingscyklisten och skribenten Cykelkatten.

Samtalet hette “På cykel i innerstaden” och var en del av stadens Tyck till om Västerås-initiativ. Syftet var lika självklart som komplext – att slå ihop våra cykelengagerade huvven för att med våra erfarenheter och åsikter bidra till Västerås stads arbete med att göra Västerås till en bättre cykelstad.

Och som vi gjorde det! Jag förväntade mig helt ärligt fler skilda åsikter, ett slags debatt – men det häftiga var att alla var i princip överens om vad som gjorde Västerås till en både duglig och mindre duglig cykelstad, samt vad som behöver göras för att staden ska gå från duglig till säker och trivsam för cyklisterna.

Trots att jag förstås tycker en hel del om den urbana cyklismen i staden så valde jag i mina uttalanden att fokusera på vikten av att

dels på allvar i alla lagstiftnings-, planerings- och utförandeskeden behandla den cyklande människan som ett eget utrymmes- och säkerhetskrävande (ah men ni minns väl min debattartikel i DN på temat) fordon

och

dels ha med cyklingen, och cyklisterna i allt planeringsarbete som sker. Inte genom enstaka enkäter och punktinsatser och parenteser – utan genom ett systematiskt, lag- och kompetensstärkt arbete.

Torrt?

Visst. Det är ett torrt, gediget, kanske tråkigt skulle vissa tycka, arbete som måste ske för att göra stadens gator säkra för alla människor. Men tänk så roligt när färre dör, färre skadas, fler tar sig ut. Glada säkra cyklister – vinglare som snabbisar, glada säkra fotgängare, glada bilister. Inga krockar. Alla gör sin grej på sitt sätt, för det finns förutsättningar.

Summa summarum – bra grej av Västerås stad, roligt att prata cykel med andra engagerade och kunniga – och låt oss hoppas att arbetet inte stannar här.

Puss och vad tycker ni är nyckeln till en säker och cykelvänlig stadsmiljö?

 

Ett jäkla pisspass igår. Det slutade i och för sig rätt fint men alltså, blä. Tony hade lagt ut fyror i tävlingsgruppen. Typ årets sista fyror, vässa formen inför helgens sista landsvägsrace – Ramnäs sista chansen och Anundsloppet. Fyror för er som inte vet är en form av lagtempointervall då man kör järnet i fyra minuter, sedan vilar man i typ tre-fyra minuter. Man drar inte längre än att man går fram och sedan faller bak. Och så håller det på. Youtuba team time trial så får ni flera bra exempel.

Hur som! Det var förbaskat varmt och jag begick misstaget att överklä mig (läs: ta på mig mitt underställslinne. Vadå har man inte alltid det? För en som vintertid är för varm i ett underställ och tunn vindsjacka på är varenda liten nanometer extra tyg hämmande). Men rullade ändå ut med rätt fräscha ben, rätt så pepp faktiskt. Skaran på Berget – VCK:s mötesplats – var brokig och vi hade som vanligt några icke-tävlande med oss – men det hela hölls i skinnet fram till första intervallen. Hamnade i femman med Anna, Petri och två till icke-tävlande men snabba under uppdelningen.

Trots att jag i mitt tycke ändå var rätt uppvärmd så gick första fyran dåligt. Lungorna ville inte komma igång och jag kände mig yr. Av någon anledning så slogs inte tempot av under vilotiden (bara det att jag har ett ofrivilligt QOM genom Hallsta är ett bevis på det) men skitsamma, pulsen var i alla fall igång när det var dags för nästa intervall. Då hände det som händer då och då – väldigt sällan tack och lov men det händer – jag fick andnöd och totalstopp i kroppen. Sist det hade hänt var typ i Svanå i början på året. Innan dess – under Tre Berg förra året. Så inte så hög frekvens i alla fall! Vad det hängde ihop med igår pallar jag inte ens dividera i, men det hände så jag fick släppa klungan och de efterföljande med.

När jag får ett sådant stopp så är det dryga med att det tar ett jäkla tag att komma tillbaka. Jag ringde min Jonas och frågade vad han gjorde och han körde någonstans i Julpa-krokarna vi bestämde för att mötas upp i Surahammar. Det tog mig ett tag att komma till Sura eftersom jag var tvungen att stanna och andas lite då och då. Väl framme i Sura började det skymma rejält. Jag tog på mig armvärmarna och tryckte i mig en bit flapjack.

Jag tillät mig att släppa ut en självömkans tår eller två men samlade mig.

När Jonas och Jonas Crux anlände till salongen Hår-Finn utanför vilken jag väntade tålmodigt så började mysskymningen övergå i höstmörker.

Vi måste hem fort och vi hade inga lampor.

Hem från Sura – strax under fyra mil cykelvänlig landsväg. Men bara tjugofem kilometer via riksväg 66.

Valet blev enkelt, om än dumdristigt för de som inte var med.

Riksväg 66 mäter cirka tretton meter i bredd men är i vår del av landet ombyggd till en mötesfri väg, en så kallad tvåplusettväg. Man har ansträngt sig rejält för att göra det så taskigt för cyklisterna som möjligt. Den så kallade vägrenen är kanske femtio centimeter bred och skiljs från bilbanan med en vit, räfflad markering. Remsan är full med småstenar, kanske någon däckbit, kanske något fruktskal.

Jag tvingade på Jonas min vita reflekterande POC-väst och bad honom att ligga efter mig. Eftersom det var svalt, på gränsen till kallt för normala människor, så kunde jag börja andas lite bättre. Hemlängtan och obehaget inför att cykla jämte snabbfordonen gav styrkan till benen och jag matade på som en annan tempoåkare, så gott det gick med den vita räfflade remsan som enda markören för min riktning.

I början var det nästan lite spännande! Det gick fort. Sedan blev det svartmörkt och man blev bländad varje gång någon mindre sjysst bilist gav fan i att slå av helljusen, eller slog på dem direkt efter mötet. Vi blev också påtutade. Lite onödigt med så lite vingelmått kan man tycka, men är man på riskväg 66 mellan Sura och Västerås och försöker göra något så märkligt som att cykla så får man tåla lite.

Är inte det märkligt att de snabba fordonen får bara tjugofem mil hem, medan de långsammare får nästan den dubbla sträckan?

Till slut så kom vi till avfarten som tog oss in på en dimmig bäbisväg utan vare sig bilåkare eller cykelfarare. Fint var det, skönt och svalt i natten.

Väl i stan landade vi på O’Learys där Anna, Seb och Kristin redan satt och tryckte i sig gott käk. Jag unnade mig en portion fisktacos (jag vet låter makabert men är rätt gott faktiskt) och ett glas alkofritt vitt vin.

Jag var självklart besviken på träningspasset som sådant men fan, det är en ynnest att producera en härlig wattflow på riksväg 66, med månen över en, Jonas med en, en god flapjack i magen, och känsla av att vad som än händer, så fixar det sig.

Nu – glöm inte att digga musikklassikern och snälla, cykla inte på riksväg 66 om ni inte måste. Att romantisera är inte samma sak som att rekommendera. Puss!

bild lillebror med min mobilis

Hej glad tisdag! Eftersom jag varit bortrest etc. och inte bloggat på ett gäng dagar kommer här en liten recap i form av en lista. Här är alltså (mest cykelrelaterade) saker jag har gjort de senaste dagarna:

<3

? äntligen träffat min kusin jag inte träffat på fjorton år. Det är egentligen för stort för att vara en punkt in another blogglista men fan ändå. Är lite hämmad här på bloggen, svårt att vara riktigt personlig, men de tre timmarna vi hängde var nog några av de lyckligaste timmarna i mitt vuxna liv.

Crossisboss

? sett på cykelcross i Hellas (GP Hasse Mård) och nostalgerat. Där körde jag min första (eller andra?) tävling någonsin. Sån otroligt grym bana, ni minns väl när Kalle Wahlström körde den också och jag var cool men ändå avslappnad (hehe) i mina ständiga holbrooks?

Termodynamik

? beställt en ny höst/vårjacka (affären hade inte min storlek så vi skickade efter, de skickas från England). Ingen big deal för er men jag har gått i samma höst/vårjacka sedan 2008 ungefär. Den dära hobbyn på c sväljer ju alla extrapenningar. Men nu jävlar! Behöver ju inte köpa en ny förrän 2024 om vi ska hålla samma frekvens.

Eldasjälande

? druckit mig stirrig på gott Göken livs-kaffe ihop med bancykel-Harry och tempo-Peter som var mina medfunkisar under CK Valhalls Velothon GP i lördags.

Fjäll

? iggat stora Velothon och fiskat ihop med far och bror på ön istället. Men såg att ni som körde hade det super, så glad för er skull! Det är banne mig mäktigt med feta lopp i feta städer. Mer sånt!

Racepepp obs obs

? anmält mig till Göteborgscrossen dag ett och dag två. Ruggigt pepp, ni vet väl att söndagens tävling är ett UCI-race? Har varit smått avtänd på race ett tag men tänker kicka igång racenerven igen med att köra Anundsloppet här hemma i Västerås, på söndag. Tänkte först köra både Ramnäs sista chansen och Anundsloppet men inser nu att jag sällan har tävlingsdugliga ben två dagar i rad så lika bra att välja. Känner jag för Ramnäs sista chansen i alla fall så får jag väl efteranmäla mig. Ni som inte kört Anundsloppet ännu – gör det! Det är ett varvlopp men med lite mindre snäva och jävliga kurvor

Hjälplöshet

? gått så förbaskat mycket. Min trallah är ju som ni vet förstörd efter moppepåkörningen och jag fram tills jag fixar den (eller köper en ny) så måste jag gå när jag inte kan ta någon av sportcyklarna. Fan så less på att gå. Gå är mysigt när man har tid och när det inte är varmt. Jag har haft ont om tid, och det har varit varmt. Har sådana skavsår på fossingarna 🙁

Roadiesm

? cyklat lite landsväg med Anna. De sista turerna på min cykel – känner ni någon som är intresserad av cykelkattens nygamla (ramen är ju ny hehe) tävlings- och äventyrshoj så är det bara att tipsa om min Rose. Maila! Kommer lägga ut den också. Fet cykel men något för liten för mig nu när min rygg äntligen är bra dvs. hos andra normala individer. Vad min nya blir har jag ingen aning om, men ska försöka deala till mig något prisvärt men ändå ruggigt styvt och GP-vänligt.

Vilse i storkakan

? fått hem min nya Edge 820 och glatt mig åt den. Äntligen slippa irra omkring när man kört sig trött på de nya vägarna och helt enkelt. vill. hem.

Maffigt

? sträckläst Den Vita Staden av bästa Ramqvist. En sån jädra obehaglig thriller, nästan bättre än Flickvännen. Eller lika bra kanske? Läs läs!

~

? blandat The Drums, Belle & Sebastian, Sven Laux och Nick Caves nya. Vill stå och må fint efter att ha dansat inne i mig själv en hel natt, eller kanske ett dygn? Motsvarar min sinnesstämning ungefär, ni glömmer väl inte prenumerera på min nya höstlista (finns också till höger om bloggkolumnen – tyvärr utan The Drums ty de finns bara på Youtube):

#rövsmörj

? tränat utan någon som helst chamoiscréme. Inte för att jag är någon vägrare eller så utan för att mina tagit slut och jag har inte pallat köpa någon ny och de som finns i affärerna är parfymerade (da fuck, vem vill ha parfym i stjärten?) eller är käck i färgerna. Och sugen på att testa nån ny. Vad kör ni?

Zeus

? njutit av sensommaren som råder ute just nu. Mer njutbara än så här blir inte aftnarna, skönare än så här blir inte gryningarna. Och ljuset, läker alla såren upprispade av alla sommarens outhärdliga stunder av hetta.

Lite av händelseförloppet alltså, puss.

Parrando (läses som par-rando alltså), kantareller i bidonen, godkänt test av min långtradarväskis, färja (granna färjekarlar eller hur!) över Dalälven, grusmys ihop med bästa CX Västerås-gänget, somriga kvällsturer med Jonas… det var förra veckan det. Nu i helgen är jag i Stockholm och cyklar inte själv men tänker uppmärksamma er på två andra events som pågår:

✪ Ikväll är det GP Hasse Mård här i Stockholm och jag hade jättegärna velat delta men hade blivit för bökigt med cykeln mm utan bil just idag. Tänker dock plocka med mig lillebror och åka och heja på mina kära #cxbandits. Och fika förstås. Jupp, det går att efteranmäla sig. In här och läs om GP, och dyk upp och säg hej!

✪ Imorgon är det min lvg-klubbs CK Valhalls kungliga arr Velothon GP och jag och ett gäng till klubbkamrater står (morgontrött, obs obs) funkis. Här finns all info – här finns bankarta – det kommer att bli så fett!

Så – två tillfällen att racea, heja och säga hej, idag och imorgon. Puss!

Hej. Är som brukligt en ojämn bloggare och samvetet är lite som hos en vänsterprasslande man på 50-talet – så jag köper en knippe pioner (känns mer 50-tal) och bjuder skamset på en dyr middag.

På tal om vänsterprasslande så har jag äntligen blivit ned min första frivilliga (!) Shimano-pryl som jag dessutom uppskattar. Är ju annars en Shimano-förnekare (typiskt alternativa bakåtsträvare, jag vet). Men mer om den sen.

Jag sitter, efter en helvetiskt rask promenad (Jonas kånka alla tunga väskor mm på cykeln medan jag nästan sprang bredvid, har ju ingen låsbar cykel efter krocken) på tåget till Stockholm och kommer att vara i stan fram till söndag. På schemat står jobb, kusinhäng, fira farsan som fyller år, funkande på Velothon GP (och avundsjuka på alla som kör) och kanske hejande på alla crosshjältar på fredagens cross-GP (mobil därav inga länkar men ni som vet vet liksom).

Så kommer inte att cykla på tre dagar nu! Brukar bli så i Stockholm, inget som stressar mig. Blir liksom ett slags periodiseringgrej det.

Överlag ogillar jag att tävla i Stockholm. Missförstå mig rätt – jag älskar tävlingarna, staden etc. men storstaden stressar mig på nåt sätt och gör det svårt att gå in i racebubblan (ogillar starkt uttrycket “bubblan” men vilket är bättre?) och koppla bort resten av världen. Kanske för att jag förknippar Stockholm med så många händelser och så. Så förortsrace är bättre för mitt svaga psyke hehe.

På tal om psyke så har jag varit smått utmattad just nu och helt enkelt prioriterat IRL-umgänget, träningen och sömnen framför kreativiteten. Det är en hel del förändringar på gång i privatlivet mitt. Ah men ni vet jobb, hem etc. Det ihop med krocken har gjort att jag inte förmår mig att blogga på som vanligt trots att jag har många bra bilder och inlägg på lager. Inte minst om alla cykelböcker jag fått hem på rec – hösten känns ju som en perfekt tid för cykelboksnack!

Sedan så har det åter ramlat in ett gäng förslag på samarbeten. Alltså jag skryter inte eller så. Utan har man en större blogg så får man sådana förslag. Jag är dock en stolt, lat (samarbete kräver prestatiooon) och restriktiv (läs: totalt oekonomisk) bloggare som tackar nej till det mesta ty jag vill enbart blogga om sånt jag själv hade köpt, typ. Palla ändra stil bara för att casha in! (okej, i så fall får de betala ruggigt mycket) Men ett par stycken som är på gång nu är kanske min stil trots allt. Får sova på saken. Och ni säger till så fort jag kör nåt samarbete som är cheesy eller ointressant oki?

Så. Illustrerade käcka inlägg kommer, lita på mig. Har ju kört en massa cross och racer (fast crossigt då), åkt cykelfärja och annat roligt! Än så länge kan ni ju stalka cykelkatten på Instagram.

Nu ska jag fortsätta läsa på om min nya baby Edge 820. Efter tre Edge 510 år blev det då dags för en något modernare manick med navigation, den vilsna kvinnans bästa verktyg i landsvägs- och äventyrsträsket.

Fan, rörigt inlägg.

Men visst är pionerna vackra och gåslevern utsökt?

Puss och vi hörs snart!

Hej. Flåt för dåligt bloggande. Har varit väldigt trött och mest sovit, ungefär. Fast cyklat också. Men inte igår. Igår krockade jag med en moppe på vägen ut från där jag bor

Det ni ser är precis det jag såg. Utfarten från min lilla sidogata till stora Kristiansborgsallén. Västerås kanske finaste allégata, dock helt värdelös på sikt.

Jag hade länge varit rädd för denna utfarten. Som ni ser så ser man ingenting, varken till höger eller till vänster. Risken för krock är stor. Därför är jag alltid ytterst försiktig, både när jag går ut, cyklar ut eller kör ut med bilen.

De som kommer farandes på cykelbanan på Kristiansborgsallén ser inte särskilt mycket de heller (min in- och utfart är alltså gatan in till höger här) och därför tar de flesta väldigt lugnt här.

Men när jag cyklade ut från min gata igår så hade jag inte en chans. En grön moppe med två ynglingar på fördes fram i femtio, kanske sextio kilometer i timmen på GC-banan och jag hann nästan undan innan det small. För att förtydliga för eventuella tvivlare – jag var alltså redan ute på cykelbanan när moppen körde in i mig.

Krocken förstörde trallan, gav min höft och mitt lår en rejäl smäll, brände av lite skinn på låret, förstörde mina fina strumpbyxor. Snubbarna stannade inte till. De tittade bak men fortsatte sedan som om ingenting hade hänt. En sjysst bildam stannade till och kollade läget med mig. Jonas mötte upp mig och höll min hand och plåstrade om mig hemma.

Och sedan blev jag så oerhört ledsen och skakis. Jag är egentligen inte särskilt rädd om mig själv. Men jag är rädd om de jag bryr mig om. Om våra barn ute på gatorna. Och jag är fortfarande rädd om Peter, trots att det är snart fyra år sedan hans före detta klasskamrat tog livet av oss med sin röda trimmade moppe på en cykelbana lite längre norrut. Den snubben ville inte heller erkänna sin skuld. Han ville mest därifrån.

Hej jag har ju inte alls berättat om min och Jonas semesterroadtrip, annat än nämnt den lilla Stelvio-klättringen då. Så här kommer den – komprimerad men ändå någorlunda utförlig. Vi kör:

Resan började i Hedesunda då vi lånade en Pössl-moddad Ford Transit av Jonas gulliga föräldrar. Pandis och Kanin Landström skulle förstås med.

Eftersom jag skulle bli resans chaufför la jag mig direkt an med långtradarchaffisfasonerna så som sköna skor, kaxiga kommentarer om andra trafikanter och ont i ryggen av de dumma ombyggda stolarna tyvärr 🙁

Men inte var jag deppig för det, för vi åkte ner mot kontinenten och det fyllde mig med lyckoruset av det slag som bara känslan av en europaresa in action kan ge mig. Öresundsbron alltså!

Efter att ha fincampat utanför Nyköpingshus och prutat till oss en finfin hotellfrulle, överlevt skånska plattvägar och Danmark och en nattlig blottare (!) på ett rastställe så landade vi i Östtyskland, nödcampade på en havreåker och hamnade till slut i en gullig liten östtysk stad Neuruppin. Där köpte jag mig en hårborste och kunde kamma mig – för första gången på typ två dygn? Ja men ni ser ju på håret.

Neuruppin var hett och romantiskt. Vi vandrade Marxstraße upp och Pushkinstraße ner, åt italienskt och glass och drack sedan kaffe och tittade på varann och på när äldre nykära par dansade till tonerna av livesamba på strandpromenaden.

Slutmyst, vi skulle vidare ner och även handla käk. Det vart rätt många stop av det slaget! Tråkigt skulle vissa tycka men jag gillar vardagslivet när jag reser. Hur ska man annars lära känna landet om man inte lever dess vardag?

Vårt mål var ju Tirol, Österrike och Italien. Jonas var den meste kartläsaren men jag höll stenkoll på riktningen.

Så campade vi i Coswig/Lutherstadt vid Elbe och var överhettade och hemska efter en visserligen vacker, men outhärdligt svettig tur där vi dessutom hamnade på ett ställe som inte tog kort och så fanns det ingen bankomat i närheten och vi hade redan ätit.

Här var jag låg på socker och otålig på att min kära norrlänning skulle duscha klart så vi kunde äta och dricka vin. Ser ni vad som står på den naivistiska ipadtavlan?

Här är han förresten, min rufsiga kartläsare. Jag minns inte riktigt var jag tog kortet, men måste vara nere i bergen redan. Misstänker södra Tyskland någonstans, kanske Österrike redan?

Fint och backigt började det i alla fall bli – sådan visuell lättnad efter all linjalstakning i norra och östra Tyskland!

Väderförhållanden börjar ändras också. Från den oändliga hettan till den tunga molnigheten. Bergtopparna inbäddade. Dramatiskt, dock smått oroväckande för en som hoppas få cykla lite.

Vi rattade runt Pössl i de tyska tirolerbergen, fikade järnet lite överallt, mellanlandade i en smått skräckinjagande (ty hällregn, mörka berg och för många människor på campingen) österrikisk by och bestämde oss för att fly det landet och dra till Italien direkt.

Sagt och gjort – hej bästis-Italien!

Så cykelpepp – syns på kedjemärket på vaden ju. Vi stannade till på en lyxig nybyggd camping i en bergskreveby inte långt ifrån Meran.

Men så kom regnet och det blev ruskigt halt och mörkt och jag satt inne och läste och skrev deppiga instameddelanden. Blev inte lättare av allas välmenande “men det är väl bara att ta det försiktigt”-meddelanden, tror ni inte jag försökte då? Men palla ligga på bromsbeläggen när brunnarna lyfte, ungefär.

Dagen efter blev det istället svinhett och föråskigt fuktigt men vi försökte oss på att köra ett pass. Jag ballade klassiskt ur på hettan. Jonas var ståndaktigare och höll ut lite längre men sedan kom åskan i alla fall.

Så fortsatte vi ner, på smala kringelikrokisar till vägar, genom alla intryck och uttryck, genom bilköar på grund av Giro Dolomiti, förbi en Giant Apelsin-klunga.

Ah men såna här vägar ni vet.

Och var till slut framme i Prado Allo Stelvio – förbyn till Stelvio-passet! På mitt livs hittills vackraste camping uppe i Trafoi på cirka 1500 metershöjd. Luften, shit. Alltså ni måste bo där. Glaciärer som fond, fullt med mountainbike- och vandringsstigar överallt, iskalla bäckar, alltid svalt.

Så lycklig av att vara här, mysig i Jonas jacka, porlande vatten, så mycket skog att vistas i! (trivs alltid bättre i skog än öppna tråkängar). Alltså man fattar ju varför folks från de hoodsen blir så duktiga på mountainbike.

Och så körde vi Stelvio x 1,5 (eller x 2 för Jonas) och jag var helslut efteråt. Detta kort är alltså efter första försöket och så en skogsvandring på det. Inte så optimal uppladdning men är väl inget race så palla ladda upp tråkoptimalt.

Efter tre mitt-livs-godaste kantarellochmascarponepizzor och med postcykliga cementben drog vi till Schweiz och tyckte vad man ville om det mörka stilrena landet. Regnade gjorde det i alla fall mycket. Vi åt spenatbullar och myste i vår lilla husbil. Jag lagade enorma mängder gnocchi, kanske min favvosorts kolhydrater.

Vi hann även med Lichtenstein där jag min resvana trogen skrev och postade vykort via de pompösa turisbyråntanterna (noll brevlådor i Lichtenstein!) och vi fikade mitt livs dyraste kaffe och flanerade runt på rensopade gator och hängde i en katolsk kyrka.

Visste ni förresten att Lichtenstein är det land i Europa som har längst medellivslängd?

Och att det inte riktigt är en demokrati eftersom furstefamiljen har så när som veto i de politiska besluten?

Det ni.

Här dog jag åter hettandöden innan åska nummer trettio fem körde in över oss och blev pekat på med finger och på ett snällt vis kallad RADLERHOSEN ty randig om benen. STIMMT JA! svarade jag malligt.

Så dags för resans sista (någorlunda planerade) anhalt – renflodens dal och de mäktiga borgarna och så klart Lorelei! Jag hade ju hängt lite vid Rhen som barn när jag bodde i Tyskland men mindes ingenting utom vinodlingarna, kanske var det inte just här – Rhen är en lång flod.

Vi bodde på en gullig pyttiscamping i byn St. Goar med en lassieliknande campinghund som hette Nora. Vi blev bästisar direkt. Tyvärr fick man inte ta ut Nora ur campingen hur som som till exempel här på en svettig morgonpromenad upp till Burg Rheinfels.

Här var lutningen arton procent så lätta skutt!

För övrigt är de där borgarna en hemskt kommersiell historia. Bara massa avspärrningar, krimskrams och fläskkorvar överallt. Men klart, allt ska ju tjänas pengar på, typiskt borgerligt hehe.

Ser ni klippan på andra sidan Rhen? Japp, det är Lorelei. Reciterade äntligen högt barndomens fetaste tyska dikt 

Ich weiß nicht, was soll es bedeuten,
Daß ich so traurig bin,
Ein Märchen aus uralten Zeiten,
Das kommt mir nicht aus dem Sinn 

etc.

Hejdå Lorelei och romantik, plötsligt är vi inne utanför någon industristad och närmar oss med försiktiga steg elcyklarna. Kan nästan lova er att det är enda och sista gången ni ser mig i friskt tillstånd glidandes på en fulldämpad elfatbike.

På tal om – vilket elcykelland, Tyskland. Typ alla elcyklar. Kan fortfarande inte bestämma mig för vad jag tycker om den trenden.

Sista natten campade vi på en bondgårdscamping i norra Tyskland. Vi började känna oss nöjda, vi orkade inte riktigt uppleva mer, i två veckor hade vi upplevt.

Så vi blåste på hem till Sverige, campader en sista gång utanför havet i Skåne, drog förbi Stockholm, hej hej och snart var den här resan slut

men vår resa fortsätter

Min kartläsare och jag ♥

Kort Jonas Wiking & jag

Tisdag, igår.

Vägen som består av två av en tuvig grässträng avskilda skogsmaskinsspår, är vattensjuk och gropig. Groparna är oberäkneliga. Vissa är grunda och märks knappt om trycknivån i däcken matchar groparnas nycker. Andra är djupare och med vassa kanter. De hotar slå hål i däcken, eller så riskerar man få jätteont i rumpan och en liten kallsvettvåg sköljer över en, som när framhjulet börjar slinta iväg på isen, sekunddelen innan man har lyckats räta ut det. Farten är ens vän, det gäller att hålla ett jämnt, tyngre tryck i pedalerna. Skogsluften är däven, stilla porlar det kalla vattnet i det lilla sidodiket, blåbärsriset tynger ner mossan, tröjan blir våt direkt när man lägger ifrån sig den under den korta kisspausen. Det är på gränsen till kvalmigt men eftersom klockan börjar bli sen så är det ändå svalt.

Vi cyklar i tystnad, mot skogens ljudbild, mot de grusdammiga växlarnas monotona gnissel.

Lite längre fram hörs det svaga fiolljud. Någon sitter högt uppe i ett träd och spelar fiol, och det hörs ända in i oss, vi stannar till, vi är hungriga, som står här nere, håller uppe våra cyklar, håller dem tysta så vi inte skrämmer bort spelmännen vi kommer att upptäcka någon kilometer längre fram.

God förmiddag – strålande skinande svala soliga förmiddag här i Västerås! Önskar nästan jag hade tagit en långpromenad på morgonen innan det blir åter för hett för annat än cykling.

Igår var det dock minsann andra väderfasoner. Det ömsom småsilade, ömsom spöregnade ner hela dagen. Jag trivdes som Katja i regnet och hade både god arbetsro och ett fint lugn i sinnet. Men jäklars obehagligt att cykla upp till Hökåsen i motvind och det kalla blöta som sökte sig innanför samtliga klädesöppningar. Men teknikträning måste ske och gårdagens variant bestod av tre följande moment:

moment ett: träna på sandkurvor och att välja rätt spår in och ta sig uppför Den Nya Sandbacken

moment två: personliga påhopp och avhopp, tajma dem rätt och ta sig snabbt över balkhindret

moment tre: cykla genom ett tjockt, blött, sugande sandparti på andra sidan järnvägen (styrke- och spårträning).

Jag hade trötta ben efter söndagens Helgmys och hade förätit mig på mitt eget hembakta knäckebröd (alltså… dog godmadöden, även om (eller kanske därför?) de vart för oljiga) så moment ett gick trögt hastighetsmässigt men helt ok teknikmässigt. Överlag är det förstås tyngre men samtidigt mer precist att ta sandiga kurvor när det är blött. Hade fortfarande inte fixat bromsbeläggen så precisionen var inte på topp men äsch, nästan lite roligare då…

dålig ursäkt jag vet

men hursom!

Moment två gick uselt igår. Avhoppen, inga problem. Ok tajming, ok spring. Men så total oförmåga att i farten hoppa upp från vänstersidan. Skrivit om det förr, desperationen är stor. Alla, verkligen alla, hann ett halvt varv före under tiden jag trögt lyfte över det stela benet. Jag vettefan vad jag ska göra, helt seriöst. Nästan så jag får lära mig att hoppa av på andra sidan så jag kan hoppa på fort, men blir ju konstigt då också.

Har i alla fall lovat mig själv en sak – att implementera påhoppsträning i exakt varje crossrunda jag företar framöver. Minst fem påhopp per runda. Nöta nöta. Och hitta den rätta stretchövningen för något är uppenbart skevt töjt (eller icke-töjt) på mig. Har ni något stretchövningstips?

Moment tre gick bra! Uppvärmd och fokuserad var jag – och körde fem rätt styva varv genom trögsandisen. Benen vek sig så klart ett par gånger så fick hoppa av och försöka hoppa på igen – men överlag rätt nöjd med min spårteknik. Med piggare ben så!

Doppade hojen i Gropen för att göra den sandfri, Anna gjorde mig sällskap, båda var om än genomvåta så ändå smått saliga efter den roliga träningen.

Och under tiden jag gjorde mat så böt min Jonas bromsbeläggen till nya som han hade spontanköpt till mig. Så himla gulligt av honom.

Bra crosskväll! Puss.

Ni kan aldrig ana vad jag gjorde igår morse – eller juhudå – klart som tusan jag körde Helgmyset – säsongens första! Häng med på premiären, ni som inte var där.

Körde gjorde även Johan så klart

och Nisse

färgklicken AK!

min starka “en gång kollega-alltid kollega” Stridis

dock tyvärr inte Tony som fortfarande plågas av sin stukade fot och är postförkyld 🙁 Tony skulle dock ut och rullreka nya crossbanor efter att ha kollat på oss så det var ändå lite okej med honom.

Överlag var vi åtta (eller egentligen nio men en var förkyld och körde bara ett varv – om än grymt bra) pulshöjdare som utsatte oss för dagens bana. Desto fler fanns i publiken som bestod av Grannen & mtb:arna, några utspridda föräldrar, sådana där som förflyttar sig till fots etc. diverse. Bra med publik, man vänjer sig vid att prestera offentligt och bromsa i god tid så man inte kör på någon av dem.

Jag hade mensvärk von helvete och en för stor crossdress jag kände mig pösig i men var hög på koffein-Treo och koffein-morgonkaffet och fast besluten om att ha kul ändå.

Banan kördes i fem varv (med ett pedagogiskt uppvärmningsvarv innan).

Jag gjorde ungefär samtliga tekniktabbar man kunde göra under det första varvet.

I och för sig en bra start, men för tunga växlar i kurvorna, fel spår i den Nya Backen (den på bild nummer sju) så jag var tvungen att springa upp istället (och tappade fett med tid), för sävlig i Det Stora Sandskrået, för feg i den Fula Skråkurvan (som lutar ner som man måste ta ur foten och sen balansera som en annan elefant så man inte åker av åt tjotahejti).

På andra varvet och tredje varvet skärpte jag mig och började leverera skapligare teknik.

Jag tog mig upp cyklandes i den Nya Backen, efter att kopplat in hjärnan och valt rätt spår.

Jag släppte på rätt fint ner mot det Stora Sandskrået – riskerade hamna i vattnet men vände snyggt – mosade på rätt fint genom skrået – och hade bra fart in och ut ur Skogskurvorna.

Jag tog ett vettigare kurvspår ut ur Den Smala Sandbacken och behöll det tyngre trampet i gräspartierna.

Men så kom varv fem och jag blev helslut och törstig och avslutade segt. Det är skitbra att vi tränar på minst fem varv – det blir mer tävlingslikt då.

Förutom med den obligatoriska självkritiken så är jag ändå nöjd med träningen. Jag besegrade mina små demoner i Den Nya Sandbacken och Den Fula Skråkurvan – de två momenten som gjort mig nervig innan och snott en massa tid från min ride.

Efter körningen blev det dags för eftersnacket och kaffet som jag hade tagit med mig (PR PR – kom och kör kom och kör)

de här två satt och småtjurade, ene på grund av att hans framväxel pajade under körningen, den andre för han var avis på oss som hade kört

och här är dagens vinnare – wunderjunisen Erik Åkesson!

och så blev det dags att bege sig hemåt, mör och skön och med ett löfte om att ha fixat nya bromsbelägg till nästa Helgmys.

Puss och glöm inte att gilla Groopencross och gå med i CX Västerås på Facebook för att inte missa nästa helgmystillfälle.

Pix Jonas Wiking –
tyvärr fortfarande för krasslig för att
vara med och racea