Ett jäkla pisspass igår. Det slutade i och för sig rätt fint men alltså, blä. Tony hade lagt ut fyror i tävlingsgruppen. Typ årets sista fyror, vässa formen inför helgens sista landsvägsrace – Ramnäs sista chansen och Anundsloppet. Fyror för er som inte vet är en form av lagtempointervall då man kör järnet i fyra minuter, sedan vilar man i typ tre-fyra minuter. Man drar inte längre än att man går fram och sedan faller bak. Och så håller det på. Youtuba team time trial så får ni flera bra exempel.
Hur som! Det var förbaskat varmt och jag begick misstaget att överklä mig (läs: ta på mig mitt underställslinne. Vadå har man inte alltid det? För en som vintertid är för varm i ett underställ och tunn vindsjacka på är varenda liten nanometer extra tyg hämmande). Men rullade ändå ut med rätt fräscha ben, rätt så pepp faktiskt. Skaran på Berget – VCK:s mötesplats – var brokig och vi hade som vanligt några icke-tävlande med oss – men det hela hölls i skinnet fram till första intervallen. Hamnade i femman med Anna, Petri och två till icke-tävlande men snabba under uppdelningen.
Trots att jag i mitt tycke ändå var rätt uppvärmd så gick första fyran dåligt. Lungorna ville inte komma igång och jag kände mig yr. Av någon anledning så slogs inte tempot av under vilotiden (bara det att jag har ett ofrivilligt QOM genom Hallsta är ett bevis på det) men skitsamma, pulsen var i alla fall igång när det var dags för nästa intervall. Då hände det som händer då och då – väldigt sällan tack och lov men det händer – jag fick andnöd och totalstopp i kroppen. Sist det hade hänt var typ i Svanå i början på året. Innan dess – under Tre Berg förra året. Så inte så hög frekvens i alla fall! Vad det hängde ihop med igår pallar jag inte ens dividera i, men det hände så jag fick släppa klungan och de efterföljande med.
När jag får ett sådant stopp så är det dryga med att det tar ett jäkla tag att komma tillbaka. Jag ringde min Jonas och frågade vad han gjorde och han körde någonstans i Julpa-krokarna vi bestämde för att mötas upp i Surahammar. Det tog mig ett tag att komma till Sura eftersom jag var tvungen att stanna och andas lite då och då. Väl framme i Sura började det skymma rejält. Jag tog på mig armvärmarna och tryckte i mig en bit flapjack.
Jag tillät mig att släppa ut en självömkans tår eller två men samlade mig.
När Jonas och Jonas Crux anlände till salongen Hår-Finn utanför vilken jag väntade tålmodigt så började mysskymningen övergå i höstmörker.
Vi måste hem fort och vi hade inga lampor.
Hem från Sura – strax under fyra mil cykelvänlig landsväg. Men bara tjugofem kilometer via riksväg 66.
Valet blev enkelt, om än dumdristigt för de som inte var med.
Riksväg 66 mäter cirka tretton meter i bredd men är i vår del av landet ombyggd till en mötesfri väg, en så kallad tvåplusettväg. Man har ansträngt sig rejält för att göra det så taskigt för cyklisterna som möjligt. Den så kallade vägrenen är kanske femtio centimeter bred och skiljs från bilbanan med en vit, räfflad markering. Remsan är full med småstenar, kanske någon däckbit, kanske något fruktskal.
Jag tvingade på Jonas min vita reflekterande POC-väst och bad honom att ligga efter mig. Eftersom det var svalt, på gränsen till kallt för normala människor, så kunde jag börja andas lite bättre. Hemlängtan och obehaget inför att cykla jämte snabbfordonen gav styrkan till benen och jag matade på som en annan tempoåkare, så gott det gick med den vita räfflade remsan som enda markören för min riktning.
I början var det nästan lite spännande! Det gick fort. Sedan blev det svartmörkt och man blev bländad varje gång någon mindre sjysst bilist gav fan i att slå av helljusen, eller slog på dem direkt efter mötet. Vi blev också påtutade. Lite onödigt med så lite vingelmått kan man tycka, men är man på riskväg 66 mellan Sura och Västerås och försöker göra något så märkligt som att cykla så får man tåla lite.
Är inte det märkligt att de snabba fordonen får bara tjugofem mil hem, medan de långsammare får nästan den dubbla sträckan?
Till slut så kom vi till avfarten som tog oss in på en dimmig bäbisväg utan vare sig bilåkare eller cykelfarare. Fint var det, skönt och svalt i natten.
Väl i stan landade vi på O’Learys där Anna, Seb och Kristin redan satt och tryckte i sig gott käk. Jag unnade mig en portion fisktacos (jag vet låter makabert men är rätt gott faktiskt) och ett glas alkofritt vitt vin.
Jag var självklart besviken på träningspasset som sådant men fan, det är en ynnest att producera en härlig wattflow på riksväg 66, med månen över en, Jonas med en, en god flapjack i magen, och känsla av att vad som än händer, så fixar det sig.
Nu – glöm inte att digga musikklassikern och snälla, cykla inte på riksväg 66 om ni inte måste. Att romantisera är inte samma sak som att rekommendera. Puss!
När jag bodde i världsmetropolen Sura och pendlade med bil/buss till skola/praktik var det många som fick sina kicks på route 66. Det var innan man byggde 2 + 1 väg och alla som bodde i Sura och cykelpendlade/sprang till jobbet i Västerås fick helt enkelt bara finna sig i att ta ett hälso- och miljöovänligare färdmedel till jobbet. Ty att bygga någon cykelväg för att ersätta det man tagit bort från folk var det aldrig snack om. Gissningsvis lär vi mycket mer sådant här i framtiden eftersom 2 + 1 vägar är sååååå säkra.