Blogg

Hej. Ute är grått och rått och blåsigt, i mig är det fortfarande lite grått det med. Hela veckan har varit så här faktiskt. Småkämpigt att lite för sakta vakna ur förkylningsdvalan när vädret dessutom är en schizo blandning av alla årstider tillsammans vilket gör att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan utan att kunna påverka det, precis lika hemskt som vårtid,  men nu är det ju faktiskt vinter så hörni vädergudarna nu får ni allt bestämma er för ett slags väder tack!

Jag har svårt att vara kreativ utan går på sparlåga och har till och med sett ett avsnitt av en teveserie, för första gången på tre år kanske? Vi såg Westworld och den var lagomt creepy, diggde starkt musiken, underbart mörkt livsbejakande filmiska tolkningar, Ramin Djawadi är ett geni!

Ey livades upp här, bra musik borde föreskrivas på recept precis som träning eller hur?

Ikväll ska jag och Tony bila ner till Solna och göra ett varsitt test hos Martin på Aktivitus. Det känns långt ifrån optimalt att göra testet nu – kommer ju knappast påvisa några maxade värden – men jag får helt enkelt se resultaten som utgångspunkt för där jag står just nu. Med den långa sjukdomen (förhoppningsvis, peppar peppar) och den klassiskt sunkiga sömnen bakom mig i åtanke.

Äsch, jag är ingen rolig bloggare idag, hänger av mig lite smidigt här bak i klungan så ses vi nästa runda. Det trösterika är att tråkigheten ena dagen innebär energiflödet andra dagen i min värld och så är det inte mer med det.

I see the girls walk by dressed in their summer clothes
I have to turn my head until my darkness goes

ungefär så.

Puss!

Hej måndag.

Är egentligen lite nere idag. Ganska så utan anledning egentligen – men kanske är det den klassiska mondaybluesen efter den roliga helgen som har varit. Den första aktiva helgen på länge också. Inte med de vanliga måtten förstås men nog så för en konvalescent cyklist som kämpar på.

I helgen har jag alltså fått in årets första mil – nästan sex, wii liksom! – och i och med det strax över tre rulltimmar fördelade på två timmar på fredag och en timme på lördag.

Jag har också hunnit med att åter blivit sämre för att sedan bli bättre igen men nu är inte snorigheten lika påtaglig och kvävande längre i alla fall. Det verkar som att det funkar att rulla lätt så det lär jag fortsätta med under veckan.

Har också hunnit med en skrattfest i några timmar när jag och Anna småfirade vår 68-årsdag i ett gäng kompisars glada sällskap hemma hos mig på lördag kväll. Träningsvärken i mungiporna dagen efter var ett faktum!

Har även hunnit bli firad av svärisarna på söndag, grymt gott med indiskt käk, tack! och läst ut boken som hållit mig fången i veckan. Post-bok-tomheten är påtaglig och bitterljuv.

Men bäst av allt – hunnit rensa hur mycket som helst hemma, i lådorna, i skåpen. Massa skit som bara legat huller om buller till ingen nytta, och inte gick det att hitta något i eländeslådorna heller. Men nu så! Passaten får rulla till återbruket och till Myrorna i veckan, en glad känsla! Ett par lådor återstår men de ska jag passa på att tömma och sortera i ikväll efter träningen. En sådan frihetskänsla efteråt!

Ja ni ser, sakteligen börjar krafterna återvända men än är de för svaga för att jag ska gasa på med träningen och skita i att ta hand om hemmet och andra göromål som tar bort fokusen och energi från cyklingen hehe. Så lika bra att passa på.

Tyvärr är Monarken obrukbar i väntan på nya organ (vevlager, drev) som är på väg till Västerås. Så blir rull på lokal ikväll. Ska rulla in benen inför onsdagens test hos vår sportdirektör Martin på Activitus. Har efter mycket velande fram och tillbaka ändå bestämt mig för att genomföra testet (som syftar till optimering av försäsongsträningen) på onsdag ändå.

Men vi kör på, jag och min måndag med hjälp av och Underworlds och El Perro Del Mars nya <3

Puss!

Kroppen vid Hässlö –
– enda plogade stället
under morgonens rullpass

(kit Rapha, silkessjal Lloyd, lobsters Hestra,
skorna Northwave Actic, termos Elite)

Ni som läst min blogg länge vet att jag sällan, om än aldrig snackar kropp ur utseendesynvinkeln. Den enkla anledningen är att jag är mot all kroppsfokus och tror starkt på att det enda som kan stjälpa den rådande kroppshetsen är att flytta fokusen bort från den stackars sönderuppmärksammade kroppen.

Men idag vill jag ändå snacka min kropp, fast ur en helt annan synvinkel förstås. Blir tyvärr inge näck sorry alla kroppspositiva.

Jag skrattade nämligen åt min egen kropp idag när jag trots rätt tunt klädd i -2 grader ändå svettades som en salsadansös efter bara tjugo minuter på cykel.

Ojoj tänkte jag, så illa skapt jag är för den klassiska typen cykling tänkte jag. Så tänkte jag:

Jag är för varm. Vintertid är det livsfarligt – en överhettning i början så fryser jag hemskt i slutet av passet och varje liten kisspaus hotar med lunginflammation, typ. Sommartid är det lika illa. Trots den någorlunda inväjningen så är det fortfarande bara att glömma att leverera någon vettig prestation i över tjugofem grader. 

Jag är för tung. Inte ens när jag är som smalast och benigast väger jag under sjuttio. Har alltid varit tung, vägde asmycket redan som bäbis och det utan att vara bäbisknubbig (tanterna sa åt morsan att ge barnet mer mat trots att jag åt hela tiden). Bara lång. Innan jag började cykla och drog L vägde jag 70+ – nu när jag cyklar och drar S väger jag 70+. Något säger mig att det säkert går att banta ner sig lite mer, till kanske 68 typ? Får se om jag ger upp chokladen i sommar.

Jag är lång. Teknisk eller inte, det är bara ge upp snärtigheten mot de där enochsextio-individerna som självklart har närmare ner till marken också hehe.

Jag har ett huvud som inte passar i cykelmössa (s k keps). Helt seriöst så är mitt huvud för brett och för snett avlångt för att någon cykelmössa ska sitta någorlunda värdigt och utan att folks frågar om jag vet var närmaste Lantmännen-silo ligger, typ.

Jag har taskiga luftrör. Sämst i kylan.

Jag har världens känsligaste urinvägar (också en del av kroppen). Vill jämt och ständigt kissa och får UVI väldigt lätt.

Listan har egentligen ett par punkter till men då blir det nog för intimt det.”

Så gick tankarna när jag svettades på den där förbenade cykelvägen dit stadens plogentreprenörer hade skottat upp all brunsnö från bilbanan.

Med min kropp kan man ju undra varför det är cykling och inte säg, basket eller bob som jag ägnar mig åt och är till och med fräck nog att tävla inom.

Sedan för att liksom inte bli för självironisk så tänkte jag på alla mina fördelar nämligen

Att jag är rätt smart och är grym på att avläsa andras känslor och beteende – en egenskap ovärderlig i klungspelet på landsvägen,

att jag är väldigt stark och har lätt att bygga upp en bra styrka på en relativt kort tid – vilket ger mig fördelar även uppåt där jag utan den styrkan hade torskat helt mot de superlätta,

att jag är smidig trots min längd. Ni skulle ha sett hur min kropp kan dansa!

att jag är varm. Kroppen räds inte kylan.

att jag tål smärta. Jag ser inga problem med att finna mig i att ha ont, om det leder till förbättring,

att jag är envis. Vill jag något så ska jag dit, och når jag inte dit så låt mig upptäcka det själv så har jag i alla fall roligt på vägen dit tack,

att jag är smått vrickad. Är i och för sig en egenskap jag delar med de flesta av de dedikerade cyklisterna men ändå.

Bättre så, va? Låt de goda egenskaperna ta ut de onda tänkte jag, så kommer man långt i sin amatörtävlingskarriär och har roligt däremellan och efteråt också.

Och se – där pratade jag kroppen hela tiden. För även om de flesta av mina goda egenskaperna ligger i knoppen så är ju knoppen en del av kroppen, om man inte är full, hög eller nykär så klart.

Puss och ha en fin lördag!

Det må se grådassigt ut på mobilkorten – och grådassigt var precis väderbeskrivningen – men den omständigheten ändrade inte min glädje över att jag äntligen fick cykla ute!

Idag blev det alltså en premiärtur i dubbel bemärkelse. Dels första turen efter den neverending förkylningen, och dels årets första tur överhuvudtaget. Värt att fira eller hur?

Så jag firade!

Med det ökända upptiningsskriet i duschen – ni vet det skriet som uppstår när man låtit tårna frysa bort och sedan låter de tina under det som känns som skållhet vatten fast egentligen så är det knappt ljummet. Fy satan vad ont tårna gjorde idag! Nu körde jag i och för sig utan värmesulorna men frysandet berodde nog mest på att jag körde för klent för att riktigt få upp värmen.

För varmt, det var enbart på vägen ut det. Jag och coach Tony sällskapade ut ur staden, den första timman, medan det fortfarande var ljust och solglimrande gulligt. Jag gjorde allt för att hålla nere pulsen men lycka till under uppvärmningen säger jag. Nåväl, härlig stämning, cykelsnack, som sig bör helt enkelt.

Så vinkade vi hejdå vid vägskälet mot Sevalla/Hedensberg. Tony for mot Sevalla  ioch jag for hemåt via Hedensberg. Då fattade jag varför det hade känt så festligt lätt hittills – plötsligt kom den klassiska, obarmhärtiga västmanländska motvinden. Fuck you motvinden seriöst, det var inte min plan att ha dig att handskas med.

Men så blev det. Smocka i ansiktet, hånet från ovan, påminnelsen om att cyklingen ytterst sällan motsvarar sitt glorifierade rockstjärnerykte i de sociala medierna (ja, jag är högst skyldig till sådant, jag vet). Tja, det var bara att ta ännu en klunk myntate ur thermosflaskan och försöka balansera måendet genom att bryta sig genom vinden utan att gå upp för mycket i puls. Sicken ynklig syn för de få passerande bilisterna.

Men skitsamma. Jag var ute. Jag njöt, nästan hela tiden. Jag kände mig levande igen. Ni som cyklar, ni fattar.

Nu återhämtas jag som fanns det faktiskt en morgondag, Strava in da house. Körde ni något idag? Puss!

Hej, i sann throwbackthursday-anda kom jag på att tänka på ett gäng tidsperioder och ögonblick jag inte (eller?) längtar tillbaka till. Voilà:

♺ till eran innan våra specialutvecklade, nästan skräddarsydda cykelbyxpads som knappt kräver någon chamoiscréme under kortare turer

♺ till tiden då det här och var förbjöds (jepp, i början var man dum nog att inte reglera sådant så en och en annan tjej slank igenom) för kvinnorna att ställa upp i cykeltävlingar pga det vanliga vi traditionella sköna gubbs gillar cykeltjejer så länge de är timida, lyssnar på oss storögt och inte cyklar för snabbt för då känner vi oss hotade-tänket. Det är fortfarande förbjudet på proffsnivån i landsväg utan kvinnorna hänvisas till egna tävlingar som visserligen påminner om originaltävlingarna men som ändå sker i skuggan av “de riktiga” loppen

Merckx och den framlidne Tom Simpson
kör Paris-Nice 1967 (hittat på Pinterest)

♺ till tiden då doping mer var regel än förhatligt undantag och cyklister dog lite här och var i stigningarna för att huvudet pallade mer än kroppen

♺ till tiden före cykeldatorer. Herregud så tråkigt utan loggning och data, mvh modern cyklist

♺ till tiden före klickpedalmekanismerna (de är ju ett antal idag). Nu är jag extrem och avskyr att sitta fast i saker men tanken på att jag klickas ut när jag vurpar gör det liksom lättare att uthärda

♺ till tiden då cyklisterna tipsades om att träna i bomull och linneväv

Randonnören Billie Samuels strax före sitt
Sydney-Melbourne rekordförsök 1934 (fotot snott härifrån)

♺ …och de kvinnliga cyklisterna uppmanades att inte ge sig in i cykelsnacket – det var grabbarnas territorium (undrar hur många som nickar instämmande nu lite i smyg hehe)

♺ till ögonblicket någon snille kom på att ja! tänk om man kunde ta och börja tillverka mönstrade färgglada landsvägscykelsockor? 

♺ till tiden före den militanta klungdisciplinen vars alltför hänförda anhängare som börjar tävla ibland glömmer att ett cykelrace inte riktigt går ut på att alla ska in i mål samtidigt och på kortast möjligast tid. Ja, hur tävlade man innan någon tog på sig “ledarvästen” och såg till att alla skulle ligga i jämna par, bidra lika mycket, oavsett kropps-, teknik- och taktiktyp och inte åt annat än längst bak? (OBS här var glimten i ögat rätt tydlig)

och när vi ändå är smått giftiga här

♺ till tiden då det ibland saknades motionsledare på cykelsamlingarna. Ja, gick det att cykla i grupp även då? Tänk så hemskt det var innan cykellederiet i de större klubbarna reformerades och döptes om till Serviceinrättning och Cyklistbarnomsorg AB. Vem fick skiten (på Facebook, först dagen efter förstås) för när Adolf bonkade i den sista uppförsbacken? Vem övertalade Adelina att inte anmäla klubben för kränkning när hon blev ombedd att byta grupp till den något lugnare för denna gången? Ja, det är ett under att det ens cyklades förut.

okej sorry tillbaks till allvaret

– Will Joe crash, dude?
– I bet he will, bro

(bildkälla här)

♺ till tiden före hjälmtvånget (och de moderna, faktiskt skyddande hjälmarna) på tävlingarna. Usch säger jag bara. Usch, vill knappt tänka.

♺ till tiden före den svenska crosscupen. Tack gänget som en gång drog igång verksamheten i Sverige. Tänk så tråkig cykelstämningen det annars hade varit höstetid.

♺ till epoken före cykelmodet blev mer och mer allmäntillgängligt och genomtänkt. Idag köper få att kläderna enbart ska vara “praktiska” och även mainstreamkedjorna satsar mer på smakfullhet och passform. Ja, cykelsporten har helt enkelt blivit stiligare, särskilt i vårt avlånga trendkänsliga designgalna land. Kul tycker jag!

♺ till tiden före musikens tillgänglighet för icke-rika kreti och pleti som en annan. Säg vad man vill om tjänsterna som Spotify – men tänk vad hemskt det måste varit att aldrig ha råd att kunna fara och lyssna på något annat än bygrannes folkmusikplonk fast ens hjärta längtade till kammarvioliner

♺ till tiden före palak paneer. Åh herre jag skulle kunna äta det varje dag. Med mango- och mandelnaan till förstås – Malmö-style (åt den godaste naanen i Malmö i alla fall)

Vad längtar ni inte tillbaka till? Berätta!

Puss.

Förmiddag folks!

Ni anar inte hur less jag är på den här himlans utdragna förkylningen. Den vill verkligen inte ge sig ordentligt. Men trots huvudvärken på grund av snortätheten så är jag ändå piggare och har energi nog att gå till och från jobbet, wii liksom. Tänk så utsatt man är. Ena dagen levererar man watt som ett annat låtsasproffs, andra dagen är man glad som kan ta sig till jobbet utan att däcka i någon snödriva. Men imorse hade jag banne mig tagit ut mig om så bårburen – så vackert det är med all snön som fallit ner över vår stad under kvällen och natten. Så jag drog på mig mina varmaste kängor och pulsade fram mellan villorna glatt vinkande till alla dystra männen (varför ser man så sällan någon gumma som skottar?) som skottade garageuppfarterna för att släppa ut bilarna. Hade jag varit frisk så hade jag förstås tagit crossen och slirat runt på gatorna för lite “gratis” teknikträning. Men nu är även Ridleyn inne på lagning hos Thomas på Bianchi (vevpartistrul) så då är vi väl två. Men ändå – jag mår bättre! Har jag tur så fixar jag cykla lätt och lugnt redan nu i helgen.

Det var steg ett det.

Steg två är att jag fått tillbaka svaret på min omfattande blodprovtagning jag gjorde häromveckan i samband med att mitt WED-tillstånd förvärrats något stört den senaste tiden med konstant sömnbrist och konstant träningsvärk som påföljd. Svaret är att alla mina blodprover är normala vilket är bra egentligen. Men samtidigt också lite häpp över det. Okej, så jag har ingen brist på någonting – men det hade varit skönare att kunna “bota” tillståndet med hjälp av vitamintillskott. Har dock varit sexig och vänslats och sovit med stödsockor nu och det gör susen. För benen och sömnen, alltså.

Ja ni ser – en kvinna i förfall, det är vad jag är just nu. Snart är jag dock frisk och då är ynkandet ett minne bort. Och tacka marknaden för att det finns heta stödstrumpor. De gör det lättare att uthärda tanken på alla metoder som kommer att behöva testas under tränings- och tävlingsperioderna för att hålla en bra återhämtningsnivå.

Puss och hoppas ni njuter av vintern!

Hej och alla prylhaters kan sluta läsa här men jag bara måste visa upp min träningsvänligaste julklapp – min nya guldiga Apple Watch – så fin mot det gröna eller hur?

Den första utgåvan av Apple Watch – den som hette Series 1 – väckte ett rejält habegär hos mig som varit utan träningsklocka lite för länge men var osugen på en plastig hurtbullevariant. Jag gick till affären och undersökte klockan men då den saknade en inbyggd GPS-mottagare och förmågan att logga saker utan mobilen i närheten (för senare överföring) så fick det bli ett nej tack för den där gången.

Men så släpptes Series 2 och hade det mesta jag begärde av en vardagsklocka sportif – GPS, pulsmätare, vattentålighet, loggning frikopplad från mobilen och ett stöd för tredjepartsappar som Strava, Clue, SL:s app med flera braiga.

Jag önskade mig en i julklapp men trodde aldrig att jag faktiskt skulle få den men så iih! fick jag den ändå av Jonas <3

Självklart är inte klockan någon ersättare för min cykeldator men det är inte tanken heller. Den är ett snyggt verktyg för den övriga träningen som löpning, simning och styrketräning samt ett hjälpmedel för en lite högre organiseringsgrad i min planeringsberoende skalle helt enkelt. Och vem vet, kanske ger jag mig ut på en no Garmin no rules-runda någon gång. Och då är det ju ändå bra att kunna tjuvstravalogga ändå hehe.

Tack älskade Jonas och puss på er

MVH tjejen som hellre står över frisörbesök i ett år än står över den sjyssta tekniken

Söker sympati med denna gulliga
kaninsnappis – från promenaden i Stora Skuggan igår

Morgon!

Det känns lite deppigt att börja årets träningsblogg med att sörja de uteblivna milen men tillåt mig! På dan före julafton kände jag mig krasslig men det hade man ju gjort förr utan några större men så jag gjorde ingen big deal av det men tog det lugnt. Jag körde mig och Jonas till Hedesunda, påbylsad, mätt och satt sedan ut kvällen för att ta det säkra före det osäkra.

På lördag vaknade jag rätt pigg så vi bestämde oss för att lugnt, superlugnt cykla ett gäng kilometer för att kicka igång de där nu klassiska femtio milen och för att ja, få oss lite cykling helt enkelt. Turen blev fin och jag såg till att varken svettas överdrivet eller göra något annat alltför ansträngande. Bara rull. Fina vyer. 

På kvällen blev jag sämre, mot natten blev jag riktigt dålig och sedan dess har jag varit som värst febrig och heldäckad med en smak av en hel kåkstad i munnen och som bäst pigg nog att promenera ett par-tre kilometer i rullatortempo.

Idag är min första arbetsdag på det nya året och jag är fortfarande inte helt frisk. Det är alltså nio dagar sedan jag cyklade och även om det förstås är en prutt på det stora hela så är jag ledsen över att ha fått stå över många sköna grundmil i det milda vädret som varit nu under storhelgerna.

Eftersom cykelabstinensen känns enbart i huvudet och inte i kroppen – som helt saknar go just nu utan mest kräver myntate och sömn – så tänker jag förstås inte vålda mig till någon träning överhuvudtaget förrän jag är så gott som säker på att jag är återställd. Jag är lite stressad eftersom jag har testet med lagets nya sportdirre Martin på Aktivitus bokat på onsdag nästa vecka. Ska nog kanske ändå försöka senarelägga testet – det blir nog varken optimalt eller särskilt rättvisande att göra det så snart efter denna tunga förkylning.

Så nu gäller det att bita ihop, acceptera att slutet av året helt enkelt kom av sig cykelmässigt och se istället fram emot den resterande vintersträckan. Än har vi – säger vi eftersom det känns som att halva cykelsverige varit lamslaget av förkylningsvågen här – ett gäng månader på oss att vinterträna på.

Men likväl bjuder jag inte på någon träningsplanering den här veckan. Har ju bara ett träningsmål med den egentligen – att bli frisk så jag kan träna igen. Puss.

Må 2017 bli ett år med färre spurtorsk
och ännu läckrare vadmuskler!
(och mindre cykelstrul)

Hej god kväll, god första januari 2017 för sjutton folks!

Förutom att det är ett alldeles nykläckt, ångande färskt nytt år så är det ju förstås även ett nytt bloggår. Spännande va!

Det är nu jag borde drämma till med någon häftig nyhet gällande bloggen men jag ska inte lura er – det blir inga häftiga nyheter pang på just nu men säger till när det dyker upp.

Om inte det faktum att tänderna på min nya header ser nyborstade ut till skillnad från på den gamla är en häftig nyhet. Men seriöst, de var nyborstade på förra headern med men såg gula ut i motljuset. Störigt. Men nu är det nya tag. Headern är för övrigt tagen under landsvägs-SM 2016 – värmeslagupplevelsen utan dess like. Faktiskt det gångna årets hemskaske cykelupplevelse nu när jag tänker efter. Men jag gillar bilden ändå, den är idel smärta sportif och därför lite cool.

Vill ni veta en hemlis förresten? Jag retuscherade bort en blemma på kinden. Fuskigt tycker nog vissa, läsarservice säger jag.

På tal om – tillbaka till det nya bloggåret.

Jag älskar verkligen att blogga och försöker utvecklas lite för varje år (skulle säga för varje inlägg men det vore att ta i faktiskt). När det kommer till vissa grejer som skitnödigheten i valet av illustrationer och tendensen att skriva för långa inlägg, så är jag tyvärr smått oförbätterlig.

Men jag tänker att i år försöka satsa lite mer på kvantitet än tidigare. Kanske – precis som i det övriga levernet – släppa kravet på mig själv liiite och blogga lite mer old school. Lite enklare, lite sakligare. Det är ju så lätt annars att man dränker sig själv i alla episka ride stories och glömmer notera de små glädjetingen i blogglivet, som att visa upp det senaste sockinköpet eller anmärka på den grymma benkänslan under ett vanligt tidagspass.

Annars tänker jag fortsätta satsa på kvalitetscykelfoto, både mitt eget, Jonas och andra fotografernas. Lyfta fram dem och det som lyftas bör. Föra en dialog med er läsare – både i kommentarsfältet (hörni era latmaskar som hellre kommenterar på Twitter, Facebook eller Instagram) och via mail och irl. Göra mitt bästa för att ha kul med bloggen och få er att gilla den för det mesta men även ogilla den då och då ty ogilla är sunt och omväxlande.

Så i och med det så önskar jag er varmt välkomna till det nya bloggåret.

Puss och hojta till om ni saknar nåt på bloggen. Det fixar jag!

Hej!

Som ett litet paket till er kommer i alla fall 16 stycken cykelminnen från det snart gångna året. Egentligen är de många fler men en måste ju avgränsa sig. Så voilà mina glada cykelvänner:

1. När vårt gulliga indiecykelgäng körde Basemile Snowdown, fortfarande den ägigaste vintercykelhelgen hittills. Snart är vi på’t igen, fast det under 2017 det!

2. När det blev känt att jag blev en del av det nystartade landsvägslaget CK Valhall Damelit. Vilket glädjebesked! Plötsligt blev det mycket roligare att tävla inom landsväg. Ser fram emot nästa års landsvägssäsong i blåvitt!

3. När jag och Jonas utforskade nya och gamla blixtar på Mallorca och i varandras ögon

4. När jag var oräddast, sprättigast och hur kaxig som helst under årets första ATTR och hela säsongen låg framför oss!

6. När jag älskade allt med cyklingen och det kändes som att hela jäkla Göteborg hejade på mig när jag nästan låg ner i kurvorna under Prioritet GP och körde om dam efter dam efter mitt klassiskt sunkiga startvarv.

7. När jag, Anna, AK och Jonas cyklade till stan efter att jag kraschat under Hässlö GP och Anna höll handen på min rygg och jag slutade inte riktigt skaka förrän jag druckit den där torra cidern

8. När vi dog andnödsdöden uppför Stelvio gånger två, fy satan!

9. När jag frälste den inget ont anande omvärlden med cykelporr under min vecka som Sveriges ambassadör på Twitter. Här kan ni botanisera bland mina svennetweets.

10. När jag över en dag blev med en alldeles egen Monark. Jag vet, my friends are getting married etc, men palla leva utan en Monark i hushållet.

11. När jag efter att ha peppat för crossäsongen sedan förra crossäsongen bröt mitt i tävlingen i Falun och äntligen erkände att jag hade väggat (sedan tog jag tag i det hela)

12. Måste ju blir 12 Hills nere i Jönköping tillsammans med grymma Anna Jansson och andra backgalna glada mänskor. Här är Annas story – här är min.

13. Och Dalsland Runt – favoriten i repris – edition torrgrus och bröllopsfix (min älskade Nadja gifte ju sig på söndag). Tyvärr var inte upplägget riktigt optimalt just då men jag hade superkul och lärde känna några nyisar, sjukt mysigt. Fast bäst var ändå bröllopet och Natten fast nu avviker vi från cykelämnet.

14. När jag, bakis och med enorm sömnbrist, äntligen stod uppe i porten av Joan March-hospitalet på Mallorca. En knasig sak kanske, men jag hade fantiserat om Grand Budapest Hotel-liknande huset ända sedan jag sett det från sollèrtåget en av de första gångerna på Mallis: The ships to be sailed, the climbs to be conquered, the dreams to become real adventures. Today, I and dear Jonas visited a house that’d visit me in my dreams for many years. I’m happy now, we’ve finally found it.

15. När en hel drös helgrymma cykeljäntor körde Women’s 100 i juli. Åh vi hade så kul. Har förresten fortfarande inte hämtat ut min ledar-goodiebag på Le Mond, bra jag kom på det nu. Vi kör väl nästa år med?

16. Åh bara en nuffra kvar fasiken, jag som precis kommit igång med minnesarbetet jag. Men det blir i så fall crosshelgen i Eksjö aka CX-SM och Sjöängscrossen dagen därpå. Jag var ur form och utifrån såg det nog ut som ett stort förustrace. Men jag vann för vartenda varv, för jag var äntligen tillbaka, glädjen var tillbaka, panikångesten förknippad med prestation hade åkt ner i soporna igen och jag var tillbaka i racesadeln, det hade äntligen vänt.

Åh så fjuttigt det känns att bara lista 16 minnen. Alla mina och Jonas underbara långturer, alla trolska miljöer, alla sagostigar, alla små och större race, alla resminnen (minst lika roliga som själva loppen!), vårt Groopencross, alla funkisåtaganden, speakerjobben, nya cykelvänner. 

Men också krascherna, ångesten, förlusterna, den inte alltid roliga kampen för roligare, rättvisare och snyggare cykelevenemang, uppgivenheten, de nya idéerna.

2016 har verkligen varit ett cykelår att minnas. Rent träningsmässigt är 2016 året jag tränat som mest effektivt (nåt har man ändå lärt sig efter fem år i sadeln). 2016 har också varit ett år då jag slitits lite mellan min nuvunna roll som elitsatsande tävlingscyklist och distansälskande äventyrsåkare – vilket gjorde sitt för resultaten.

2016 blev i slutändan ett år som verkligen bevisade att störst av allt är kärleken –

– inte minst till cyklingen.

Puss och vad för 2017 med sig?

Update: efter Manges helt rättvisa påminnelse lägger jag upp även 17. Den supersnabba intervallrundan jag, Mange, Erica, Conny, Eva och Holm körde i somras. Ett grymt exempel på hur jäkla fort och starkt det kan gå om man ger sig fan på det – och med förhoppning om många sådana wattrage-rundor med blårange i sommar!