Kroppen vid Hässlö –
– enda plogade stället
under morgonens rullpass
(kit Rapha, silkessjal Lloyd, lobsters Hestra,
skorna Northwave Actic, termos Elite)
Ni som läst min blogg länge vet att jag sällan, om än aldrig snackar kropp ur utseendesynvinkeln. Den enkla anledningen är att jag är mot all kroppsfokus och tror starkt på att det enda som kan stjälpa den rådande kroppshetsen är att flytta fokusen bort från den stackars sönderuppmärksammade kroppen.
Men idag vill jag ändå snacka min kropp, fast ur en helt annan synvinkel förstås. Blir tyvärr inge näck sorry alla kroppspositiva.
Jag skrattade nämligen åt min egen kropp idag när jag trots rätt tunt klädd i -2 grader ändå svettades som en salsadansös efter bara tjugo minuter på cykel.
Ojoj tänkte jag, så illa skapt jag är för den klassiska typen cykling tänkte jag. Så tänkte jag:
Jag är för varm. Vintertid är det livsfarligt – en överhettning i början så fryser jag hemskt i slutet av passet och varje liten kisspaus hotar med lunginflammation, typ. Sommartid är det lika illa. Trots den någorlunda inväjningen så är det fortfarande bara att glömma att leverera någon vettig prestation i över tjugofem grader.
Jag är för tung. Inte ens när jag är som smalast och benigast väger jag under sjuttio. Har alltid varit tung, vägde asmycket redan som bäbis och det utan att vara bäbisknubbig (tanterna sa åt morsan att ge barnet mer mat trots att jag åt hela tiden). Bara lång. Innan jag började cykla och drog L vägde jag 70+ – nu när jag cyklar och drar S väger jag 70+. Något säger mig att det säkert går att banta ner sig lite mer, till kanske 68 typ? Får se om jag ger upp chokladen i sommar.
Jag är lång. Teknisk eller inte, det är bara ge upp snärtigheten mot de där enochsextio-individerna som självklart har närmare ner till marken också hehe.
Jag har ett huvud som inte passar i cykelmössa (s k keps). Helt seriöst så är mitt huvud för brett och för snett avlångt för att någon cykelmössa ska sitta någorlunda värdigt och utan att folks frågar om jag vet var närmaste Lantmännen-silo ligger, typ.
Jag har taskiga luftrör. Sämst i kylan.
Jag har världens känsligaste urinvägar (också en del av kroppen). Vill jämt och ständigt kissa och får UVI väldigt lätt.Listan har egentligen ett par punkter till men då blir det nog för intimt det.”
Så gick tankarna när jag svettades på den där förbenade cykelvägen dit stadens plogentreprenörer hade skottat upp all brunsnö från bilbanan.
Med min kropp kan man ju undra varför det är cykling och inte säg, basket eller bob som jag ägnar mig åt och är till och med fräck nog att tävla inom.
Sedan för att liksom inte bli för självironisk så tänkte jag på alla mina fördelar nämligen
Att jag är rätt smart och är grym på att avläsa andras känslor och beteende – en egenskap ovärderlig i klungspelet på landsvägen,
att jag är väldigt stark och har lätt att bygga upp en bra styrka på en relativt kort tid – vilket ger mig fördelar även uppåt där jag utan den styrkan hade torskat helt mot de superlätta,
att jag är smidig trots min längd. Ni skulle ha sett hur min kropp kan dansa!
att jag är varm. Kroppen räds inte kylan.
att jag tål smärta. Jag ser inga problem med att finna mig i att ha ont, om det leder till förbättring,
att jag är envis. Vill jag något så ska jag dit, och når jag inte dit så låt mig upptäcka det själv så har jag i alla fall roligt på vägen dit tack,
att jag är smått vrickad. Är i och för sig en egenskap jag delar med de flesta av de dedikerade cyklisterna men ändå.
Bättre så, va? Låt de goda egenskaperna ta ut de onda tänkte jag, så kommer man långt i sin amatörtävlingskarriär och har roligt däremellan och efteråt också.
Och se – där pratade jag kroppen hela tiden. För även om de flesta av mina goda egenskaperna ligger i knoppen så är ju knoppen en del av kroppen, om man inte är full, hög eller nykär så klart.
Puss och ha en fin lördag!