Hej! I fredags var jag fortfarande däckad. I lördags vaknade jag dock i vår lilla mysstuga i Jönköping och bestämde mig att nu banne mig måste jag upp för det är ju Rapha 12 Hills och jag har längtat till att få köra backe nåt enormt. Jag menar, vem i Västerås hasn’t?
Sagt och gjort, eftersom varken halsen eller febern ställde till för mig längre så laddade jag upp med en rejäl frulle, en fet chokladbit till, echinaceabrus i bidonsen och extra tjockt lager mascara på fransarna – bort med fokusen på det rödsprängda vattniga. Så begav vi oss till det fina nybygget Kulturhuset Spiran.
kit: Rapha / Fizik / Oakley / Pilgrim
Med mig hade jag Tony och Johan aka team CXY Bandits:
och den här koffeinberoende snyggingen förstås, dagen till ära med i team Kungl. Skytteanska Samfundet ihop med Björn
Det var kul att återse folksen som tyvärr bor i andra städer men som man har förmånen att träffa under festiva events som detta.
Som Emil och Ena ända från Stockholm till exempel!
Jag hade paxat tillställningens i mitt objektiva tycke bästa sällskap – Anna (läs läs hennes ryttrapport)!
Vi utgjorde det ytterst seriösa CXY Girls-laget. Ja men ni ser ju själva hur gravallvarlig stämningen var vid starten:
Trots många skratt vid starten visste alla vad som gällde – ett rejält gäng riktigt, riktigt tuffa backar. Oavsett om man tänkte köra fort satan eller ta det lugnt så måste man ju upp. Jag höll uppe fasaden men fasade (hehe) inombords att jag skulle behöva åka kvastbilen hem efter de första två, ungefär.
Men kroppen min överraskade positivt den dagen! Även om pulsen lekte som en galen lax i början, även om jag hela tiden behövde lägga band på mig själv för att inte säcka ihop mitt i riden och sänka min lagkompis, så kändes det helt ok. Backarna bjöd självklart på ett visst motstånd (det ligger liksom i backarnas natur) miraklet låg i att jag kände mig friskare och friskare för varje backe. Även om benen förstås kändes mörare och mörare efter varje backe.
Här är backarna med korta racenotes:
1. Muur de Skinnersdal (1,6 km, 7%, max 19%)
Min favvobacke? Grus <3 Tyvärr var det total stiltje i backen ty så många ståendes och gåendes, men lyckades ta mig upp och knep till och med en QOM trots kolugn. Måste vara gruset, hittar ingen annan förklaring.
2. Col du Baksida (2 km, 7%, max 28%)
En knepig en, med en asfaltsbranta och sedan mysigt grusparti som inte kändes så mysig ty mör efter brantan. Trots det – hur fint som helst i skogen. Njöt!
3. Alp de Norra Kleva (1.3 km, 16%, max 26%)
Enda backen jag hade kört förut (2013 i stekhetta brr). Lite mindre jobbig denna gången men jobbig i alla fall. Svårt att inte behöva ställa sig upp (brukar annars stå upp mycket men undvek pga. pulsleken). Lyckades dock få upp kadensen mot toppen.
4. Alp de Gestra (2,4 km, 7%, 12%)
Ogillade stigningen ty öppet fält så svårt med perspektiven, att bedöma lutningen och planera ansträngningen. Uppe väntade dock belöningen i form av alkofriöl och Snickers, tack snälla La Lepre Stanca!
5. Col du Målskog (1.2 km, 6%, max 17%)
Minns seriös inte den stigningen… Så kan inte varit nå superjobbig? Eller så var jag för upptagen med att vara kaffesugen för att notera den.
6. Muur de Ebbarp (0,6 km, 11%, max 20%)
Det var en jobbig en! I alla fall i början. En brant raka, hur seg som helst, och så horder med glada folks som hade gjort den och var på väg ner igen medan man i sitt tycke kröp fram. Dock så lättade det hela, mentalt och fysiskt när gruset började. Och så var man uppe! Var på väg att sladda ut i skogen på vägen ner men lyckades behålla balansen. Pust!
7. Klerebodammen (3 km, 5%, max 15%)
Sista backen före fikat. Den snällaste också. Lite kul, blitt nå typo på stämpelkortet så den framstod som superbrant och superkort. Istället var den rätt så lång och alldeles lagom så det gick att trycka på lite grand. Skulle tryckt på ännu mer kanske men fortfarande osäker på min hälsa så försiktig.
8. Mont Komosse
9. Sa Orrnacken
10. Mont Taberg
11. Muur de Georgslid
De fyra uppe skippades efter en överläggning vid fikat (gudomligt kaffe, oj så fint det satt). Eftersom vi hade tagit det lugnt mellan backarna så skulle vi helt enkelt inte hinna tillbaka i tid. Så vi bildade ett större gäng, jag Anna Björn och så stockholmsbrudarna, och tog oss an resten tillsammans.
Vi:
och så Björn i blått + andra rapida pöjsch:
12. Col du Réservoir (1.6km, 6,3%, max 11%)
Sista backen – min jobbigaste ty hunnit stelnat till :( Eller alltså, det gick väl bra, men hade önskat mer punch så klart. Men nöjd ändå – tänk att ha gjort åtta backar en dag jag inte ens vågade tro att jag skulle klara av att cykla överhuvudtaget!
Mellan backarna – fantastiska vyer. Sådan lisa för det utsocknes ögat! Anna skojade om att man blir hemmablind som bor där. Det kan jag förstå men jag turistade för fulla muggar. Upp och ner gick det, hela tiden. Tänk att få träna så varje gång!
Efter riden – hungriga nöjda cyklister i kulturhuset. Gudomlig hamburgermeny, öl, eftersnack. Min trötta baby droppade in, hade nästan hunnit alla tolv i tid, kört andra halvan på egen hand.
Och plötsligt – boom! Efter att ha stått lutade över mobilerna med livestreamen så stod det klart – Jenny Rissveds hade tagit OS-guld. Fy fan så häftigt!
Så vart det prisutdelning. Vårt lag vann i kategorin snabbast tid-utan-att-ha-tagit-alla-backar lol hehe, men nu är jag en stolt ägare till ett par finfina svartrosa CANYON//SRAM-sockisar. Grattis till Ingrid & Co. som vann i snabbast tid-med-alla-backar!
Kvällen avslutades i aktiv koma på restaurang Glädje ihop med Anna, Ena, Ricky & Co.
Supertack Anna, mina vänner, Rapha, Ricky, La Lepre Stanca, hörni, jag hade det underbart. Fick tillbaka om inte halsen så hälsan och landsvägsglädjen. Längtar redan till nästa år.
Pix: etta Jonas, resten mina mobilkort
Fler pix: #Rapha12Hills på insta och så på Facebook så klart.
Ba att skicka in om ni ha nåt kort på mig.
Uppdaterar er om det kommer fler rr.
Bästaste dagen på en cykel på himla länge och sjukt skönt häng, den kommer jag leva på när novembermörkret är som mörkast.
Men, vilken härlig dag det där verkar ha varit, att läsa sånt här gör att landsvägssuget infinner sig. Är allt bra sugen på att köra 12 hills om det blir en omgång nästa år också. Gestrabacken förresten, håller med om att den är klurig, man vet inte alls hur man ska fördela energin – jag har nog aldrig maxat hela för jag börjar ta i för mycket i början och dör och kinkar ihop halvvägs. Dock BÄSTA utsikten däruppe.