Hej!
Som ett litet paket till er kommer i alla fall 16 stycken cykelminnen från det snart gångna året. Egentligen är de många fler men en måste ju avgränsa sig. Så voilà mina glada cykelvänner:
1. När vårt gulliga indiecykelgäng körde Basemile Snowdown, fortfarande den ägigaste vintercykelhelgen hittills. Snart är vi på’t igen, fast det under 2017 det!
2. När det blev känt att jag blev en del av det nystartade landsvägslaget CK Valhall Damelit. Vilket glädjebesked! Plötsligt blev det mycket roligare att tävla inom landsväg. Ser fram emot nästa års landsvägssäsong i blåvitt!
3. När jag och Jonas utforskade nya och gamla blixtar på Mallorca och i varandras ögon
4. När jag var oräddast, sprättigast och hur kaxig som helst under årets första ATTR och hela säsongen låg framför oss!
6. När jag älskade allt med cyklingen och det kändes som att hela jäkla Göteborg hejade på mig när jag nästan låg ner i kurvorna under Prioritet GP och körde om dam efter dam efter mitt klassiskt sunkiga startvarv.
7. När jag, Anna, AK och Jonas cyklade till stan efter att jag kraschat under Hässlö GP och Anna höll handen på min rygg och jag slutade inte riktigt skaka förrän jag druckit den där torra cidern
8. När vi dog andnödsdöden uppför Stelvio gånger två, fy satan!
9. När jag frälste den inget ont anande omvärlden med cykelporr under min vecka som Sveriges ambassadör på Twitter. Här kan ni botanisera bland mina svennetweets.
10. När jag över en dag blev med en alldeles egen Monark. Jag vet, my friends are getting married etc, men palla leva utan en Monark i hushållet.
11. När jag efter att ha peppat för crossäsongen sedan förra crossäsongen bröt mitt i tävlingen i Falun och äntligen erkände att jag hade väggat (sedan tog jag tag i det hela)
12. Måste ju blir 12 Hills nere i Jönköping tillsammans med grymma Anna Jansson och andra backgalna glada mänskor. Här är Annas story – här är min.
13. Och Dalsland Runt – favoriten i repris – edition torrgrus och bröllopsfix (min älskade Nadja gifte ju sig på söndag). Tyvärr var inte upplägget riktigt optimalt just då men jag hade superkul och lärde känna några nyisar, sjukt mysigt. Fast bäst var ändå bröllopet och Natten fast nu avviker vi från cykelämnet.
14. När jag, bakis och med enorm sömnbrist, äntligen stod uppe i porten av Joan March-hospitalet på Mallorca. En knasig sak kanske, men jag hade fantiserat om Grand Budapest Hotel-liknande huset ända sedan jag sett det från sollèrtåget en av de första gångerna på Mallis: The ships to be sailed, the climbs to be conquered, the dreams to become real adventures. Today, I and dear Jonas visited a house that’d visit me in my dreams for many years. I’m happy now, we’ve finally found it.
15. När en hel drös helgrymma cykeljäntor körde Women’s 100 i juli. Åh vi hade så kul. Har förresten fortfarande inte hämtat ut min ledar-goodiebag på Le Mond, bra jag kom på det nu. Vi kör väl nästa år med?
16. Åh bara en nuffra kvar fasiken, jag som precis kommit igång med minnesarbetet jag. Men det blir i så fall crosshelgen i Eksjö aka CX-SM och Sjöängscrossen dagen därpå. Jag var ur form och utifrån såg det nog ut som ett stort förustrace. Men jag vann för vartenda varv, för jag var äntligen tillbaka, glädjen var tillbaka, panikångesten förknippad med prestation hade åkt ner i soporna igen och jag var tillbaka i racesadeln, det hade äntligen vänt.
Åh så fjuttigt det känns att bara lista 16 minnen. Alla mina och Jonas underbara långturer, alla trolska miljöer, alla sagostigar, alla små och större race, alla resminnen (minst lika roliga som själva loppen!), vårt Groopencross, alla funkisåtaganden, speakerjobben, nya cykelvänner.
Men också krascherna, ångesten, förlusterna, den inte alltid roliga kampen för roligare, rättvisare och snyggare cykelevenemang, uppgivenheten, de nya idéerna.
2016 har verkligen varit ett cykelår att minnas. Rent träningsmässigt är 2016 året jag tränat som mest effektivt (nåt har man ändå lärt sig efter fem år i sadeln). 2016 har också varit ett år då jag slitits lite mellan min nuvunna roll som elitsatsande tävlingscyklist och distansälskande äventyrsåkare – vilket gjorde sitt för resultaten.
2016 blev i slutändan ett år som verkligen bevisade att störst av allt är kärleken –
– inte minst till cyklingen.
Puss och vad för 2017 med sig?
Update: efter Manges helt rättvisa påminnelse lägger jag upp även 17. Den supersnabba intervallrundan jag, Mange, Erica, Conny, Eva och Holm körde i somras. Ett grymt exempel på hur jäkla fort och starkt det kan gå om man ger sig fan på det – och med förhoppning om många sådana wattrage-rundor med blårange i sommar!
