Råkade köra ATT med CK Valhall Damelit ✌

Alltså gårdagens Arlanda Test Track-race (ATT). Hur roligt var inte det? Nu var det ju “bara” en SMACK-träningstävling men ändå fullaste allvar så klart. Anlände till den natursköna halkbanan något sen men inte särskilt stressad. Var tvärtom lite slö, dels av pollenfan men även av för lite sömn. Men ändå glädje och ro i kroppen. Hade valt att istället för att tvångsskölja benen efter göteborgstävlingarna i helgen vila, städa och mysa i måndags och det kändes gott i själen. Alltså hur fungera när hemmet ser ut som skit? Hur som. Väl framme vid ATT valde jag som brukligt att sticka iväg till skogen för att dels värma upp och dels få mig en liten Katja-stund. Sådant är viktigt för mig. Att koppla bort alla andra, att samla energin inom mig. Att fokusera djupt därinne. Kissade med eftertanke och sköljde mellls-flapjacken med energidryck. Försockrad men piggare. Väl tillbaka vid banan sa jag hej till lagets Jessica och Tove. Detta skulle bli vårt första race tillsammans!  Vi cyklade igenom banan och fick lite matnyttiga tips om upplägget. Det hade i förväg bestämts att vi skulle köra för Jessica. Jag var ödmjuk. Jag kände inte igen alla tjejerna sedan tidigare. Fältet såg starkt och färgglatt ut. Det nybildade Stockholm CK-tjejerna var i klar majoritet och det var uppenbart att här skulle det köras offensivt. De hade ju rätt många att skicka fram. Vi var bara tre – men tre är å andra sidan ändå inte bara. Vi var nu ett lag med ett fint mål. Jag skulle köra icke-egoistiskt idag.

Tempusbyte, nu kör vi!

Några minuter före start kommer jag på att jag saknar nummerlappar. Cyklar fram till Tony och Super-Jenny – trist nog gipsad åskådare denna kvällen – och de nålar om mig. Rullar ner mot starten igen, mitt efternamn ropas upp, pust.

Masterstarten går, jag har för lite luft i framdäcket tänker jag, det rubbar kurvtagningsprecisionen, bara att koppla bort tanken. Motorcykeln borta, tempot skruvas upp och det börjar ryckas lite. Jag kör inte för min egen vinst idag, det gäller att vara uppmärksam på vad som händer och hålla sig framme. Stockholm CK börjar skicka ut åkare nästan på en gång, vissa andra klubbtjejer sticker också ut, Jessica och Tove är också här, vi är snygga och somriga i våra blåvita POC/Fizik-kit. Klungan är pigg, tempot är ryckigt men kontrollerbart. Vinden finns där men är hanterbar, liksom värmen. Jag hinner till och med dricka lite mellan varven. Tempot skruvas upp, fler ryck och höjningar. Vi jobbar på fint men det uppstår ändå en viss klassisk osäkerhet när tre stycken tjejer går loss, jag hinner inte riktigt haja till, vi missar den gången, fan. Jag ser mig omkring men just då görs det inga jätteförsök att köra ikapp tête de la coursen, och Stockholm CK som har en av sina i utbrytningen är förstås inte särskilt ivriga att samarbeta heller. Stämningen är något nervös i kurvorna, vi känner på varandra allihopa, men cykellyckan och gemenskapen är påtaglig. Det glädjer mig att mina Västerås-kompisar Eva och Erica (som kör sin första tävling) biter sig fast och kör hur smooth som helst. Det är det fina med att tävla – vi tävlar mot varandra men vi tävlar också tillsammans med varandra.

Jag ler stort när hjärtat rusar fram och tillbaks och bidra till att inte släppa ut en endaste tjej till. Det tar på krafterna att hoppa på varje ryck. De höga växlarna går varma. Vi i Valhall kör samlat nästan hela tiden – vi är framme och vi är aktiva och jobbiga. Varje gång någon annan försöker dra så är jag där och biter mig fast som en annan liten Sagan (man får ju tänka så när det blir sjukt jobbigt). Det tråkigaste som kan hända på ett race är när alla ligger och avvaktar, sådant gör mig uttråkad. Så är det inte ikväll, även om trycket är lugnare än under Prioritet GP i Göteborg i fredags, då utomlandsåkarna Sara Olsson, Sara Penton & Co. satte ett sjujäkla avhängningstempo. Plötsligt är det bara ett varv kvar. Redan? Det känns lite väl tidigt men så är det bara.

På det sista varvet går det fortare. Efter kurvpartiet sticker en Stockholm CK-tjej fram (sorry att jag inte kan namnet men svårt med #foreverbutts ni vet) och jag hänger på. Hon drar rätt länge men släpper till slut på trycket strax före inför-spurtslakmotan-kurvan. Vi går in i kurvan i samlad trupp och sedan körs det på. Exakt samtidigt kommer kvällens fetaste vindpust, den är isande och tar tag i fälgarna, lyfter upp, häftig känsla men lite jobbig också. Jag kör hårt så länge det går, alla trängs inför spurten, och så är Jessica framme, Tove är fräsch fortfarande hon med och jag känner mig nöjd och slut och pallar inte ens bry mig om att spurta. Jag lägger av farten, sätter mig upprätt, släpper styret och drar upp tröjan. Glada tjejer svischar förbi och det är härligt att se – vi är många ikväll!

Tempusbyte igen, det för postreflektionen har jag tänkt mig

Det vart något strul med varvräkningen. Och så blev det inte riktigt bra att ha småpöjschen ute samtidigt som vi körde våra sista varv. Smågrabbarna var utspridda över hela banan och det var varken kul för oss eller särskilt säkert för dem i de mer kritiska partierna. Hur som helst slutade racet med en tredje plats för vår starka Jessica! Det bästa hade ju förstås varit om vi gått med i huvudutbrytningen på en gång – men jag är ändå nöjd med vår laginsats. Tyvärr kunde inte vår temposuperstar Eva Lindskog vara med denna gången – annars hade vi varit fyra till start. Men vårt lilla gäng samarbetade bra och det kändes helrätt att ge allt för och ihop med laget. Jag har full tilltro till att vi kommer att utvecklas tillsammans och bli ett riktigt starkt gäng att räkna med på de kommande races.

Följ gärna CK Valhall på Instagram för fler kort.

Tack alla ni som hejade på oss, puss och må benen vara med er!

Alla resultaten finns här på Stockholms Cykelförbunds hemsida.

Fotograf Arnaldur Hilmisson