Om Ni inte är säker på en eller fler utav ovanstående principer så kan Ni lägga ifrån er körkortsboken med en gång och ägna er åt något annat Ni har fallenhet för. Det är bäst att Ni låter bli att utbilda er till bilförare eftersom ert körkort kan resultera i olycka både för er och för de andra människorna”
Första sidan i en sovjetisk
körkortslärobok anno 1989.
Tänkvärt.
Hello.
Katja är tydligen en snorfabrik så jag vågar mig inte hem till henne ens för att smyga ned i källaren och låna MTB: n. Därför har jag dammat av min symaskin och ägnat mig åt lite underhåll.
För såhär i blöthöst-MTB-cross-tider kan det vara på sin plats att påminna om vikten av att vårda sina skoskydd. Och man behöver inte alls köpa nya bara för att de har gått sönder!
Jag har två par skoskydd. Ett par lite tjockare (Assos, dyra) och ett par med lite mer regnskyddande (Craft, budget), ett resp tre år gamla. Bägge har räddat mina fossingar från att dö köld-döden åtskilliga gånger så jag vill ju inte skiljas från dem.
Men bägge har också dragit på sig diverse slitage, t ex i kardborrebanden och dragkedjan. Detta har jag lämnat in och fått lagat två gånger, som nytt blev det, typ.
Den mer framträdande/avslöjande slitageskadan uppenbarar sig om man tittar på framfotsdelen. Japp, här vare nött! Prydliga små hål på bägge vänsterskydden från när jag klickar i och ur vänsterfoten. Som att en liten mus har tagit sig en munsbit, eller som att jag har för vana att låta vänster framfot glida över pedalen för att hitta perfekt läge att klicka i.
Nu har jag förstärkt bägge skydden med gammalt hederligt jeanstyg. Gick till loppis och köpte ett svarta jeans modell tremannatält med stretch i, och satte saxen i dem. Sen var det bara att ställa in maskinen på sicksack och knattra dit bitarna.
Klart!
Så man behöver inte köpa nytt, och man behöver egentligen inte lämna in dem på reparation heller, bara man är någorlunda fingerfärdig med synålen och har rätt material hemma.
Glad, blöt höst på er!
Hej. Jag om någon vet att man som nybörjare sitter på en massa frågor. Googlar man så får man tusentals träffar men sällan en samlad bild. Därför har jag i samarbete med Bikester gjort en liten funktionsfokuserad lathund för dig som är ny på detta med cross och vill slippa frysa alternativt svettas ihjäl när du utövar höstens roligaste sport. Som vanligt gäller – har ni egna idéer eller önskar bestrida mina – berätta så lär vi oss tillsammans!
Du som har kollat på crosstävlingar live eller på teve vet säkert att fladdrigt och baggy går fett bort i leran! Bortsett från stilmässiga fördelar så handlar det helt enkelt om att det ska vara så smidigt att röra sig och springa under crossandet. Är kläderna för löst sittande så riskerar de att i värsta fall fastna i cykeln (t ex när du hoppar av/på alt. bär cykeln) och orsaka onödiga vurpor och faktiskt även klädrispor. Skinsuit, kroppsstrumpa, tempodress – kärt barn har många namn men ja, den smidigaste dressen för cross sitter tajt och saknar onödigheter som fickor och sömmar. Du kan säkert köpa en crossdress via din klubb men den kan kosta en del. Därför kan du som ny helt enkelt se till att klä dig i tajtsittande bibs och tröja. Racefit gäller så du kan lätt använda samma kläder som du har till landsvägscykling, inklusive arm- och benvärmare som du brukar ha på dina kyligare racerturer.
Med ett litet tillägg – ärmlöst underställ.
Trots att crosspassen är korta och intensiva så kan det ändå kännas kallt och blåsa rätt rejält till exempel ute på gärden. Det är skönt att känna sig varm och torr. Är det riktigt rått ute räcker sällan sportbehå plus tunn cykeltröja. Jag föredrar att komplettera med tättsittande ärmlöst underställ som både värmer och för bort fukten från överkroppen. Gillar man färg så har Cube en snygg variant i blått, annars finns det en hel del klassiskt vita/svarta varianter som denna sömfria från X-Bionic (2).
Till skillnad från landsvägshojande där du (förhoppningsvis) sitter kvar på cykeln under mesta delen av träningspasset/loppet så är cx en aktivitet som kräver mycket mer än styvhet och aerodynamisk passform. Vid val av skor är det alltså smart att tänka att de uppfyller de kriterier för att du ska smidigt och tryggt kunna:
– cykla med rejäl kraftöverföring
– studsa och springa
– gegga ner dig och bli blöt.
Dessutom ska du inte behöva bry dig om skorna under körningen – de ska helt enkelt sitta där. Därför ogillar jag faktiskt lite mina annars snygga och sköna Riata – kardborrespännen spänns av lite väl lätt. Jag rekommenderar alltså skor men minst ett klickfäste, som till exempel dessa skönheter från Mavic (3) eller Giros stilrena variant. Komplettera skorna med mtb-pedaler som är lätta att komma i/ur och som är lättare att göra rena från sand/lera/gräs – vanligast är spd-klickisar eller äggvispar.
För varmare dagar funkar dessa pigga snyggingar (5) från crossdarlingen Cannondale riktigt bra. Eller varför inte dessa klassiska – och lite varmare – från Mavic. Tyvärr så är det inte speciellt ofta dagarna är varma. Det vanligaste scenariot är att man blir först blöt, sen kall, sen ännu mer blöt och sen ännu kallare och så riskerar man bli sjuk. Därför är det värt att investera i sköna värmande sockor – helst av ylle om ni frågar mig. Craft har en enkel, trevlig variant i yllemesh som passar fint under vardagsträningen. Endura har en egen variant i merinoull.
Tillhör du dem som svettas mycket om händerna? Välkommen till min klubb. Oavsett så är det skönt att hålla händerna varma och torra i ett par mysiga handskar med bra grepp. Bered dig på att förbruka ett antal par om du tänker ägna sig åt cross men satsa ändå på kvalité. Sånt som sitter nära kroppen måste den skydda! Eftersom kombinationen kyla och väta är vanligt under crossäsongen är det ingen dum idé att satsa på ett par handskar som skyddar både från det kombot men låter ändå händerna andas. Exempel på “hårdhudade” men ändå genomsläppliga handskar är Enduras Roubaix, Full Monty (6) (snygga i oliv) samt Pocs förstärkta varianter.
Oavsett hur svettig du blir under själva passet så måste du börja och avsluta varm och torr. Därför är en värmetröja ett oumbärligt plagg. Värmetröjan kan egentligen vara vilken långärmad och vindtät tröja som helst – men jag föredrar flossade (=mysiga) tröjor med bakfickor så jag får plats med litet verktyg, nån sista-minuten-energibar och en vattenflaska. Vill du matcha din klubbdress så gör du bäst i att skaffa tröja via din cykelklubb. Annars har Vaude (1) en riktigt mysig variant. Tänk på att förvara tröjan på ett torrt ställe under tiden du tränar så slipper du lirka på dig ett blött kallt plagg efteråt. Regnar det så kan det vara värt att ha på sig regnjacka – med fördel den som du använder till landsvägscykling! Återigen gäller ju tajtare – desto mindre risk att fastna i cykel eller natur.
Börjar du tävla i cross så kan det vara smart att komplettera med ett par lätta, värmande byxor med blixtlås på sidorna. Du får uppvärmda ben och slipper krångla när du ska ta av dem strax före start.
Förutom den självklara hjälmen – som ska sitta perfekt dvs. varken för löst eller för tajt – så kan det vara en idé att skydda huvudet med antingen keps, öronskydd eller tunnare mössa. En simpel keps i snygga färger, som till exempel denna från Shimano (4) kan faktiskt tillföra mer värme än vad man kan tro. Dessutom ser det alltid lite mer pr0 ut med keps än utan, bara en sån sak. Är man som jag dvs. extremt köldkänslig om öronen kan en tunn mössa vara en bra idé. Craft har en prisvärd variant i olika glada färger. Har man mycket hår eller vill lämna plats åt cykelflätan så kan pannband vara på sin plats. GripGrab och Protective har båda stilrena svarta modeller som torde passa de flesta skallar och flyter fint ihop med de mörkare hjälmarna.
Lycka till och ju mer du crossar desto mer du kommer att lära dig vad som funkar för just dig och ingen annan!
Inlägget är ett samarbete med Bikester.
Post-race-fika – simpelt, gudomligt
Provkört, provfotat. En snällare del av helgens bana aka baby pumptracks
Tony pysslar om meridatjejen
En annan del av partybanan.
Fan. Dumförkylningen är tillbaka och jag är grå och tillintetgjord. Denna gången måste den ut ur kroppen annars blir jag ju aldrig bra. Men det är så himla himla tråkigt! Snyft. Får trösta mig med att planera, inventera, glo på gamla lopp och bli frisk innan jag beger mig ut i leran igen.
Tre veckor har skiten suttit i kroppen nu, tre veckor! Ve.
P.S. Om nån snäll sitter på bilder på mig från helgens race – maila cykelkatten@gmail.com eller kommentera. Tack <3
Bild snodd från Annas blogg –
glöm förresten inte att läsa hennes berättelse!
Sitter på tåget på väg hem från jobbmöten. Blir ett nästan bildlöst inlägg men lovar att kompensera med bilder i nästa!
Helgen har varit en prövning – både fysiskt och mentalt.
Ni som ”gillar” min facebooksida har säkert sett de två filmsnuttarna. Båda är tagna strax efter respektive deltävling så känslorna är så just-in-time som de bara kan bli! Osminkad är jag också. Bara en sån sak! (så behind the scenes)
Efter två veckors utdragen förkylning som inte riktigt ville lämna kroppen helt bestämde jag mig ändå för att ställa upp i helgens race. Crosstävlingar är det ont om så en tar varje chans som ges för att utvecklas, aight? För om det är nånstans man verkligen utvecklas så är det just under tävlingar.
Kände mig snuvig men pigg i lördags och försökte att vara så lite nervös som möjligt. Jag och Tony tog saaben ner till Alingsås samma dag och lekte ”gul bil” och lyssnade på lättsamma 90-talshits hela resan och snackade så lite cykel som det bara gick.
Jag hade hört att banan skulle vara mtb-ish men hade nog inte fattat hur mycket mtb-ish den var. No shit you didn’t var min första reaktion. Halva banan upptogs av skruvat doserade kurvor i bisarra vinklar iklädda lersandvälling. Man hade till och med klämt till med ett parti pump tracks. Kan bara se framför mig banläggarna som garvade och slog vad om hur många landsvägare det skulle gå åt per kurva. Grattis – ni hade lyckats 😛
Den andra halvan av banan påminde lite mer om cyclocross och bestod av vattendränkta guppiga spår ute i hästhagen bakom Allebikes eminenta affär/träningslokal (som förresten förtjänar eloge, grym service, stämning, allt – 100 % cykelkärlek).
Det var alltså under dessa förutsättningar jag skulle göra min grande debute i damprestigeklassen.
Den mentala biten var faktiskt rätt så jobbig, det måste jag erkänna. Ni kan ju tänka er själva. Min tredje crosstävling ever på en för mig rätt så ny cykel. Mitt kanske… sjunde crosspass nånsin? På en bana som till och med elittjejerna i omklädningsrummet var oroliga för. Och på tal om elittjejer – motståndet (som jag iofs inte såg som motstånd utan som brudar att se upp till och lära mig utav denna gången) bestod av dels Sveriges mtb-elitjunisar och dels av urstarka vuxna (alltså trettio+) damer som hade tävlat en hel del, vissa på landsväg, vissa på mtb och cross osv. Jag var helt klart grönast, svagast, mest oteknisk.
Jag visste att de i publiken som inte vet hur min skruvade orädda hjärna fungerar skulle undra vadfan gör hon där ute egentligen. Jag visste att jag skulle vara den dära tjejen som folk säger ja hon har det tungt, hon har det kämpigt, men klart vissa är ju med för att det är kul om.
Men jag visste, och vet – en måste börja med att vara den dära tjejen som har det kämpigt och är med för att det är kul, för att så småningom bli den tjejen som gör det kämpigt för andra – i alla fall vissa! – tjejer på banan, om ni fattar vad jag menar.
Så jag bet ihop. Tyvärr bet jag ihop lite väl hårt på lördagen. Dagen var kall, och fysiken var som sagt inte på topp pga. sjukningen och därav avsaknad av intensiv förberedande träning under de två föregående veckorna. Pga. usel, hemsk, obefintlig! start med sand i klossarna tappade jag direkt och gick på rött ett gäng varv, sur på min start, sur på att jag var så tafatt i vissa tekniska partier – ja allmänt sur och anti mig själv. Ingen bra idé. Den tekniska mtb-delen blev föga förvånande mitt fall och avståndet som krympte mellan mig och “klungan” ute på fältet ökade desto mer för varje mtb-parti.
Fick nästan ont i det inte-riktigt-friska hjärtat och det hela slutade med en oroväckande yrselattack vars förklaring var en kombo av balansrubbning pga. nerkylda hörselgångar. Tyvärr hände det strax före en teknisk nerförsbacke (som jag iofs tagit snyggt alla varven innan) och jag ville inte riskera bryta diverse ben. Ramlade alltså ihop uppe i skogsdungen och försökte massera upp värmen och få bort karusellen och suset ur öronen. Fan, måste söka hjälp, nåt är fel inne i öronen känns det som. Fått såna attacker förut, oberoende av ansträngningsgrad, inte kul om man får det mitt i ett GP inbakt i klunga, usch.
DNF:ade, gnällde ut min DNF-ångest inne i omklädningsrummet (tack alla snälla som inte kvävde mig med blöt handduk) och blev om än mer surare på mig själv och livet. Gnällde hela eftermiddagen och fram till middagen på Alingsås trevliga Greken vars moussaka satt som ett gudomligt plåster på min sargade själ.
Sov på saken och återkom på söndagen men det får bli ett nytt inlägg!
Tack alla som hejade. Och tack “motståndet”, vilka grymma tjejer med helt rätt inställning och som får en att andas ut och känna sig på precis rätt plats.
Puss!
/tjejen som hade det sjukt jobbigt, fullproppad med lärdomar
Cykelstöld är typ bland det värsta man kan göra mot en cyklist. Den här videon berättar en cykelstöldsstory på ett lite annorlundasätt. Lite amélieromantik, lite fixieromantik, lite… cykelromantik. Helmys, lagom för en lördag. Voilà!
Inlägget är tidsinställt ty Katja är ute och tävlar.
Cykel, bil, båt eller luftballong? Alla får plats (bild härifrån)
I samband med inlägget om trafikkärlek i veckan så fick jag massvis med fantastiska reaktioner och däribland ett gäng mail. Tänkte ta och publicera ett av mailen här, mest för jag tycker Mikael, som skribenten heter, skriver så sakligt och smart och bra. Han skickade förresten mailet till Jimmy Fredriksson också. Med Mickes tillstånd, här kommer mailet:
“Hej Jimmy,
har precis läst din krönika och kan inte låta bli att replikera några av dina påståenden. Visst, det finns cyklister som beter sig mycket illa i trafiken, likväl som både bilister och gångtrafikanter inte är speciellt framstående i den bemärkelsen heller. Extra illa är det naturligtvis i kärnan av våra storstäder där många måste trängas på en begränsad yta.
Jag tycker att du helt felaktigt skjuter in dig på en trafikantkategori när det istället är det totala trafiksystemet som inte är korrekt konstruerat och dimensionerat för en växande skara cyklister. Samhället har helt enkelt inte hängt med i utvecklingen och nu blir problemen mer och mer akuta. Grunden till problemet är trafikplaneringen och speciellt på vintern även underhållet av cykel- och gångvägar, eller snarare bristen på desamma.
Jag kör både bil, cyklar och går i Stockholm med omnejd och tycker mig därför ha en hyfsat bra bild av problemet från alla tre perspektiven. Som bilist så upplever jag sällan direkta och påtagliga faror i trafikmiljön medan jag som flitig cykelpendlare påfallande ofta hamnar i svåra situationer orsakade av obefintligt vägunderhåll av cykelbanor, dåligt planerade och skyltade vägarbeten, obetänksamma gångtrafikanter och medcyklister samt hänsynslösa eller ouppmärksamma bilförare. Listan kan göras mycket längre.
Just blandningen av gång- och cykeltrafikanter är olycklig och det bästa vore naturligtvis separerade fält för respektive kategori, åtminstone där trafiktätheten är som störst.
Det är väldigt trist att du skriver med en direkt fientlig attityd mot en specifik kategori av trafikanter. Tycker du att man skall införa speciella gångtrafikantpoliser också?
Nej, sätt dig på cykeln (om du äger någon vill säga vill säga, annars ställer jag gärna upp med lånecykel och guidar dig) och kör runt i en storstad under en dag. Jag är säker på att du fortfarande kommer att reta dig på en del cyklister, det gör även jag, men du kommer också att förstå cyklistens trafikmiljö bättre och därmed också ha bättre belägg för det du uttrycker i dina krönikor i framtiden. Det är väl en allmänt god anda och respekt för andra som utgör grunden för ett bra trafikklimat? Där tycker inte jag att du har bidragit speciellt väl med din krönika, snarare har du spätt på ytterligare med fördomar och grundlöst tyckande.
MVH
Mikael”
Tack Mikael för dina tankar!
Inlägget är tidsinställt ty Katja tävlar
1. cykel nere i sanden
2. älskar det mystiska blå ljuset från styrlampan
3. cykel och Katja nere i sanden
Gropenkörning med styr- och pannlampa igår kväll.
Satans sand. Vi blir inte riktigt kompisar! Men igår kom vi i alla fall varann lite närmare. Eller vi säger så, min rumpa kom sanden mycket närmare då jag vurpade så det stod härliga till på det klassiska sandskrått som bänkat många stjärtar. Tur det är mjukt i alla fall! Det sjuka är att jag i såna skrålägen alltid tror att jag kommer att ramla neråt, mot vattnet så att säga men det säger ju sig självt att jag ramlar “uppåt” istället. Men ändå.
Igår var en kämpig träningskväll. Det var väldigt mörkt. Alltså extra mörkt, förmodligen nån dimma i luften eller liknande. Var faktiskt lite läskigt också. Problemet är att jag har så dåligt mörkerseende med de linserna jag har nu. Jag vet inte om det beror på linsmärket/typen (kör månadslinsen Air Optix Aqua) eller om det är så för alla linsbärare, måste researcha. Men i alla fall, jag får ju så mycket sämre balans och koll när jag ser dåligt. Och då väljer jag fel spår, snubblar, är mycket osäkrare i kurvorna etc. Jag har grymma lampor men ändå… Så igår plågades jag lite. Kände att hela mitt teknikpotential inte riktigt kom fram där och saken blev ju inte bättre av att enmannafirman Cycling Perfection AB aka Tony snurrade runt en och tog an sig alla hinder som vore de gjorda av marshmallowfluff. Blev förstås förbannad, dock inte på Tony utan på mig.
Lyckades i alla fall besegra haren inom mig på ett gäng ställen, bland annat ett mtb-ish parti över nån otäckt rot ner mot vattnet, en sandig backe ner mot vattnet samt en – tadaa! – sandig backe ner mot sandstranden. Så himla svårare att göra det när jag ser sunkigt än på dan när världen är tydlig… men sakta men säkert, sakta men säkert. Jag törs vurpa på ett mycket mer avslappnat sätt än vad jag gjort tidigare!
Jag är fortfarande ny och harig, men jag blir bättre och bättre för varje tramptag. Strava här.
Nu jävlar ska vi bara överleva helgens två tävlingar…
Och ni som har linser får gärna berätta om ni också ser sämre i mörkret eller om det är jag som måste byta linsvariant.
Puss!
Och en grym sandlåt ni bara måste få njuta av, finns fler versioner men denna är sexigast så klart:
För er som har missat så kommer jag alltså ställa upp i D Prestige-klassen i helgens CX-tävlingar i Rödene, Alingsås. Med mig har jag tävlingspsyke av alloy stål och en masse varma kläder att värma upp i. Se själva, lördag:
och söndag:
Om ni tror att jag är helt dumihuvve som ställer upp i prestigeklassen så är det okej och jag vet liksom att jag med störst sannolikhet blir frånkörd så det står härliga till av pr0ladies MEN här är mina förklaringar:
Ja, det känns helt enkelt bättre att ställa upp i en “riktig” CX-klass, allt eller inget. Vi får se. Pallar inte oroa mig, tänker ha skitkul istället.
Fast nu tar jag lite helg och går en lång promenad. Puss!