WHCX-racerapport, dag ett: Fallet

Bild snodd från Annas blogg –
glöm förresten inte att läsa hennes berättelse!

Sitter på tåget på väg hem från jobbmöten. Blir ett nästan bildlöst inlägg men lovar att kompensera med bilder i nästa!

Helgen har varit en prövning – både fysiskt och mentalt.

Ni som ”gillar” min facebooksida har säkert sett de två filmsnuttarna. Båda är tagna strax efter respektive deltävling så känslorna är så just-in-time som de bara kan bli! Osminkad är jag också. Bara en sån sak! (så behind the scenes)

Efter två veckors utdragen förkylning som inte riktigt ville lämna kroppen helt bestämde jag mig ändå för att ställa upp i helgens race. Crosstävlingar är det ont om så en tar varje chans som ges för att utvecklas, aight? För om det är nånstans man verkligen utvecklas så är det just under tävlingar.

Kände mig snuvig men pigg i lördags och försökte att vara så lite nervös som möjligt. Jag och Tony tog saaben ner till Alingsås samma dag och lekte ”gul bil” och lyssnade på lättsamma 90-talshits hela resan och snackade så lite cykel som det bara gick.

Jag hade hört att banan skulle vara mtb-ish men hade nog inte fattat hur mycket mtb-ish den var. No shit you didn’t var min första reaktion. Halva banan upptogs av skruvat doserade kurvor i bisarra vinklar iklädda lersandvälling. Man hade till och med klämt till med ett parti pump tracks. Kan bara se framför mig banläggarna som garvade och slog vad om hur många landsvägare det skulle gå åt per kurva. Grattis – ni hade lyckats :P

Den andra halvan av banan påminde lite mer om cyclocross och bestod av vattendränkta guppiga spår ute i hästhagen bakom Allebikes eminenta affär/träningslokal (som förresten förtjänar eloge, grym service, stämning, allt – 100 % cykelkärlek).

Det var alltså under dessa förutsättningar jag skulle göra min grande debute i damprestigeklassen.

Den mentala biten var faktiskt rätt så jobbig, det måste jag erkänna. Ni kan ju tänka er själva. Min tredje crosstävling ever på en för mig rätt så ny cykel. Mitt kanske… sjunde crosspass nånsin? På en bana som till och med elittjejerna i omklädningsrummet var oroliga för. Och på tal om elittjejer – motståndet (som jag iofs inte såg som motstånd utan som brudar att se upp till och lära mig utav denna gången) bestod av dels Sveriges mtb-elitjunisar och dels av urstarka vuxna (alltså trettio+) damer som hade tävlat en hel del, vissa på landsväg, vissa på mtb och cross osv. Jag var helt klart grönast, svagast, mest oteknisk.

Jag visste att de i publiken som inte vet hur min skruvade orädda hjärna fungerar skulle undra vadfan gör hon där ute egentligen. Jag visste att jag skulle vara den dära tjejen som folk säger ja hon har det tungt, hon har det kämpigt, men klart vissa är ju med för att det är kul om.

Men jag visste, och vet – en måste börja med att vara den dära tjejen som har det kämpigt och är med för att det är kul, för att så småningom bli den tjejen som gör det kämpigt för andra – i alla fall vissa! – tjejer på banan, om ni fattar vad jag menar.

Så jag bet ihop. Tyvärr bet jag ihop lite väl hårt på lördagen. Dagen var kall, och fysiken var som sagt inte på topp pga. sjukningen och därav avsaknad av intensiv förberedande träning under de två föregående veckorna. Pga. usel, hemsk, obefintlig! start med sand i klossarna tappade jag direkt och gick på rött ett gäng varv, sur på min start, sur på att jag var så tafatt i vissa tekniska partier – ja allmänt sur och anti mig själv. Ingen bra idé. Den tekniska mtb-delen blev föga förvånande mitt fall och avståndet som krympte mellan mig och “klungan” ute på fältet ökade desto mer för varje mtb-parti. 

Fick nästan ont i det inte-riktigt-friska hjärtat och det hela slutade med en oroväckande yrselattack vars förklaring var en kombo av balansrubbning pga. nerkylda hörselgångar. Tyvärr hände det strax före en teknisk nerförsbacke (som jag iofs tagit snyggt alla varven innan) och jag ville inte riskera bryta diverse ben. Ramlade alltså ihop uppe i skogsdungen och försökte massera upp värmen och få bort karusellen och suset ur öronen. Fan, måste söka hjälp, nåt är fel inne i öronen känns det som. Fått såna attacker förut, oberoende av ansträngningsgrad, inte kul om man får det mitt i ett GP inbakt i klunga, usch.

DNF:ade, gnällde ut min DNF-ångest inne i omklädningsrummet (tack alla snälla som inte kvävde mig med blöt handduk) och blev om än mer surare på mig själv och livet. Gnällde hela eftermiddagen och fram till middagen på Alingsås trevliga Greken vars moussaka satt som ett gudomligt plåster på min sargade själ.

Sov på saken och återkom på söndagen men det får bli ett nytt inlägg!

Tack alla som hejade. Och tack “motståndet”, vilka grymma tjejer med helt rätt inställning och som får en att andas ut och känna sig på precis rätt plats.

Puss!

/tjejen som hade det sjukt jobbigt, fullproppad med lärdomar