Månad: oktober 2015

God morgon! Här kommer en karamelldoftande papperspåse lördagsgodis.

Brewcycle! Först så gillar jag namnet. Lite som bromance, eller unibrow för den delen. Som ni kanske ser så är brewcycle ett ölhak med trampor. Drick bärs och trampa på så kommer ni nåvart. I USA dvs, vi har ännu inga brewcycles i Sverige (men vi har MOVEBYBIKE å andra sidan – och det är inte så illa det heller, nästan bättre till och med). Låter kul men jag undrar – måste piloten vara nykter, är det som under Big Power Meet i Västerås liksom, att nån stackare måste va straight? Jaja. Förarn kan säkert ta sig en alkoholfri brewdog eller två.

Den här singelhastighetscykelcrossen (ffs, säg bara SSCX) från State! Jag har ju lovat mig att förr eller senare kitta upp mig på en värdig caféracer men i dessa sadistiska is- och grusförhållanden så är en cafécross ett bättre alternativ. Det jag gillar med denna kompis är att den ser hård men ändå bubbelgumm-ish ut. Och så matchar i alla falla halva ramen till min favvofärg på läppstiftet. På b-sidan – verkar inte gå att beställa till Sverige. Men (popup)fönstershoppa kan vi ju alltid göra eller hur?

Dessa resort collection-doftande brills från POC. Trodde aldrig att jag skulle tipsa om några glasögon från POC – haters gonna hate men till skillnad från deras urläckra cykelkläder så är deras cykelglasögon ändå lite väl extremsport typ slalom för min smak. Däremot är POCs offbikebrillor riktigt läckra och just denna modellen Wonder påminner om mitt stora dreggelobjekt från Karen Walker. Matchas med min marinblå yolandetröja och en kort lite för tight över cykellåren jeanskjol.

Ok, är det lördagsgodis så är det. Jag är inget fan av skojsiga sockor (eller skojsiga kläder eller cyklar för den delen med). Jag kan bokstavligen rata en annars trevlig dejt om han har ett par skojsiga sockor på sig. Det är typ som underkläder med Snobben på. Totalt avtändande. Men jag kan inte motstå dessa Mt. Tam socks från amerikanska Ornot. Kanske är det för att de lyckas se somriga ut utan att vara skojsiga eller så har det att göra med att jag känner mig snuvad på sommaren i år. Hursom, ett par sådana sockor i kritvita simpla racerskor och ett solindränkt berglandskap i bakgrunden så är jag din. I alla fall i teorin.

När vi ändå är inne på de nedre delarna så älskar jag dessa sneakers från franska le coq sportif. Jag gillar den nätta plastigheten och jag gillar den vita stuckaturnuansen. Det finns stora likheter mellan klassiskt cykelmode och tennismode och min offbikestil är nånstans mittemellan. Det är så värt att ha ett par riktigt sköna bekväma (ja, jag är snart trettio) skor att ha på sig mellan rundorna eller om man råkar hamna på prispallen – så varför hålla sig till det något begränsade podium shoes-utbudet när det finns hela den stora sneakersvärlden att ta av?

Nu drar jag och brorsan till Sandviken och Frida – det blir ingen cykling idag men icke-desto mindre en masse uteliv. Ha en grym lördag så hörs vi snart. Puss!

Jag.

En ocykelbar Ridley med ett trasigt växelöra, med växelförarn sorgligt hängandes på kedjan.

Ett torrt blått vägmärke med VÄSTERÅS 15 på.

En kvällsbelyst grisfabrik. Grisljud.

Annalkande mörker. Inträngande kyla, extra påtagligt mot min nycyklade varma kropp.

Och inte en käft i sikte.

Helvete.

Jag står och skrattar. Det är så himla typiskt. Bara för att jag varit extranoga med att rengöra den nya cykeln, extraduktig på att komma ihåg punkasockan™ (en torkvänlig, svart gammal raphasocka med pump, däckavtagare och extra slang i) och till och med satt in nya batterier i lysen.

Och nu står jag här, omringad av det natursköna intet och ett par hundra sömniga svin. Jag kan inte cykla och jag har varit korkad nog att sätta på flaskhållaren på Ridley för de längre turernas skull (tävlingarna emellan).

Jag spelar in denna video, chattar lite med folks, det skulle ta minst fyrtio minuter att få hit nån med bil, så jag börjar traska mot stan på den bruna grusvägen. Hej ny förkylning tänker jag men försöker peppa mig med att äsch, en har ju gått längre sträckor liksom, blir väl bra träning att gå med cykeln på axeln.

Plötsligt hör jag billjud och jag börjar vinka. Bilen är en liten sedan och två killar av obestämd ålder rullar ut. De förstår inte riktigt svenska men jag pekar på cykeln och de förstår direkt att den inte går att cykla på. De är två polska gästarbetande snickare som bor i Mycklinge. De heter Marek och Darek men de är bara jobbarkompisar, inget annat med varann försäkrar de mig och skrattar hjärtligt åt sitt eget skämt.

Marek och Darek skjutsar mig och Ridleyn till stan, med halvöppen baklucka och allt. De nekar bestämt till all form av betalning, men jag lyckas i alla fall klämma in ett tips på en polsk affär i Stockholm jag känner till. De ställer inga frågor om varför jag är ute och cyklar på vischan, men de uttrycker en sorg över att aldrig riktigt lära sig svenska eftersom de jobbar med andra polacker och alla svenskar pratar ju direkt engelska med dem!

Det är kolsvart när vi kommer fram till Västerås.

Väl hemma står jag länge i duschen. Jag står och sänder mentala lyckoönskningar till bästa Marek och Darek. Skulle vilja skicka blommor till dem. Eller kanske en påse godis från den polska affären.

Men nu är Ridleyn paj. Typiskt att det händer veckan före SM! Tro’t eller inte så har jag under mina fyra år som sportcyklist inte genomlidit ett enda trasigt växelöra. Ändå är jag inte speciellt skötsam av mig, menar kör Dalsland Runt på min tävlingsracer och sånt. Men nu hände det på min tre veckor gamla cross.

Nåväl, en ny derailleur hanger (älskar namnet, derailleur är faktiskt mitt favvocykelord) är beställt, ridleyaffären underrättade också (för inte ska väl växelöron gå av efter tre veckors cyklande?) och nu är det bara att skruva av tramporna på Ridleyn och sätta dem på lilla alu-Cuben som får jobba tills vidare.

Vilken tur ju att jag har flera glada crossar i stallet att grisa ner eller hur?

Puss!

Camilla och jag hjälps åt att prisa crosseniorerna
(Foto Jim Carlsson)

Ibland ställer jag upp som speaker under cykeltävlingar. Det är både skitskoj och lite pirrigt, speciellt på morgonen innan stämbanden är uppvärmda och man känner sig mest som en tönt som glider runt där och är sådär klämkäckt glad medan alla andra nyvakna stackare försöker hinka i sig så mycket kaffe som möjligt för att överleva racet med hedern i behåll. Men sedan – när Tommy (ljudteknikern och en urtrevlig man, har perfekt timing och avläsningsförmåga) fått ordning på maskineriet, rundgången är eliminerad och jag har lyckats bryta isen med en första freudiansk felsägning – ja då är det hur mysigt som helst av speaka, i alla fall om man som jag gillar snacka cykel.

Men speakermedaljen (den bildliga alltså, man får ingen medalj som speaker, det får bara de i nybörjarklasserna) har två sidor. Så voilà – här är de, perks & problems of being a cykelspeaker.

Perks ⇑

* Man får spela bra musik. Det är egentligen den näst största anledningen till varför jag ställer upp. Jag är ju tjejen som alltid tigger om att dja på festerna och som inte står ut med att inte upplysa mina stackars vänner om den där grymma skivan. Precis som när jag ska leda spinning så är jag noga med att välja rätt låtar för en tävling. Låtarna ska vara peppiga och igenkännande (där får jag oftast kompromissa eftersom jag själv lyssnar på en hel del musik som av etablissemanget inte riktigt klassas som igenkännande) men ändå inte irriterande. Man ska känna sig stark och oövervinnelig när man racear till bra musik – men det ska också vara soft för publiken, funkisarna och andra som inte tävlar. Här är Groopencrossens officiella set.

* Man får hänga och snacka med braiga människor, både interna och externa.

* Man får se en massa snygga cyklar och spana in alla heta cykl… Äsch, bara man inte kommer av sig och börjar bli ytlig mitt i allt men fasiken så svårt det är när någon kommer inrullandes med perfekta gears och seniga ben to die for och man ba hej, här in på varvningen kommer Bertil Bertilsson som kör för CK Ystad ungefär.

* Man får ge rösten (och micen) åt alla som bidrar till tävlingen och cykelsportens utveckling – och inte minst till dem som annars inte gör sina röster hörda. Man får bidra till att göra sporten roligare och mer nyanserad.

* Man får lära sig mycket om platsen, tävlingen samt om de olika cykelklubbarna. Och ju mer påläst är man desto roligare blir det att kommentera!

* Man har ständigt nära till fikakiosken. Till skillnad från de tävlande får man som speaker sällan soppatorsk.

Problems (nåja, snarare utmaningar)⇓

* Man hör sin egen röst, en sjukt märklig känsla för alla som inte har sång som yrke. I det ingår att man hör alla de gångerna man gör bort sig och kallar elit-Elias för Ellen, en långhårig pojk för tjej (Katja, breaking gender borders since Rocklunda XCO 2014), Jens för David och David för Jens, trafikstockning för förstoppning osv verbala plumsar. Nåväl, no Ellen no cry av det ändå känns det som.

* Man ser inte hela banan för ljudet finns inte överallt 🙁

* Om man ska vara med och tävla själv (vilket jag inte gjorde den här gången ty förkyld) så blir det ruggigt stressigt, bara hinna kasta i sig maten, byta om, värma upp… Med andra ord bör man inte riktigt ställa upp som speaker om man vill satsa på en egen bra placering.

* Man är beroende av att hela tävlingsorganisationen funkar. Det är inte kul när det saknas listor och information, när man känner sig otydlig eftersom hålltiderna ändras hela tiden osv. Men det gäller att snabbt finna sig i det hela och på ett glatt sätt be om ursäkt och göra om och göra rätt. Och jag har ju haft en sån jäkla tur som bara speakat på tävlingarna där alla, verkligen alla engagerade gjort sitt bästa för att hålla racet ihop.

* Det kan bli smått pinsamt när man glömt knäppa av micen när man högt deklarerar att man är dålig i kistan för sin okänsliga polare som glatt går in på detaljerna medan man i ren panik försöker leta på den dära ljud av-knappen.

* Man blir knäpp på att försöka hinna para ihop nummerlappen med rätt cyklist på startlistan, kan inte folks sluta cykla så fort och börja defilera istället?

* Man bli så extremt sjukt cykelsugen så det värker i kroppen ens. Men – det är väl kanske en positiv känsla? Mer racepepp nästa gång.

Hurdan är en bra speaker eller kommentator tycker ni? Puss!

Alltså, om det fanns ett Årets stigfinnare-pris så skulle i alla fall jag nominera Tony och Johan. Tony är verkligen en jäkel på att hitta nya häftiga ställen att cykla till (och på), har nog med hans orienterarbakgrund att göra.

Nu har i alla fall radarparet grävt fram en ny vardagsträningsbana – av mig döpt till Kallecrossen (då den ligger i karlfeldtsområdet). Kanonbana i mitt tycke! Ett rätt så stort gräsparti med några ställen att skråköra på, ett par tunga uppförsskörningar, några rakor och en massa kurvor att träna teknik på. Man hinner bli rejält trött i alla fall, det blev mina lungor varse om igår. Jag fick till en effektiv halvtimme med fem intervaller och är nöjd med det med tanke på att det är första passet som frisk. Förutom banans crossmässiga finesser ligger den bra till – mycket närmare stan än Gropen som är fantastisk på alla sätt och vis förutom att det tar tid att ta sig dit och är oupplyst och lite läskig kvällstid (i alla fall om man råkar vara på plats först). Banans yttre kanter är upplysta och området är helt enkelt trevligt att vistas i. Igår var vi fem personer – jag, Tony, Johan, AK, Nisse och Cross-Gunnar – men jag hoppas att fler crossies som mtbare, hittar till träningarna. Som vanligt finns all info på CX Västerås.

Idag fortsätter den magnifika väderfronten här i stan. Jag njöt järnet på min klassiska promenad till jobbet imorse och tänker fortsätta njuta järnet efter jobbet då jag planerar ett klassiskt rullpass på grusvägarna öster om staden. Dessutom ska det tränas lite teknik på mitt Hemliga Teknikträningsställe (ska blogga om det), jag måste lära mig hoppa på cykeln snyggt så är det bara. Ursäkta bildlösheten förresten, mitt flickr krånglar av nån anledning så jag kommer inte åt bilderna.

Ha en grym torsdag nu folks! Puss.

De flesta såg en något perifert liggande badgrop.
Vi såg en en crosscuptävling. Foto Jonas Wiking.

Åh ni vet den där sista dagen i tillfrisknandeprocessen när man egentligen är frisk men ändå tvingar sig att avstå träning för säkerhets skull (och av bister erfarenhet förstås). Den dagen är så tråkig! Det kliar i hela kroppen och man känner sig slapp och totalt ur form och det känns som att man aldrig, aldrig kommer att bli bra igen.

För att inte falla för rullfrestelsen som brukar sluta med att jag ändå kör för hårt för min postförkylda kropp så tog jag bilen ut till Skultuna för att promenera en svängom. Skultuna är ett riktigt old school-bruksområde en mil norr om Västerås. För de flesta vanliga människor är Skultuna känt för sitt mässingsbruk som producerar dyra mässingsljusstakar, fräscha mässingsänglar och cykelmönstrade manschettknappar. Men en annan dras ju förstås till de gamla bruksruinerna och till de historietyngda promenadmiljöerna. Ju ruggigare och råare – desto mysigare. Så jag hade på mig min mest gammaldags murrigt gröna kappa, drog kapuschongen över det vilt utsläppta håret och hängav mig järnet.

Tyvärr var det fortfarande lite för ljust för att bli riktigt goth sådär, men jag såg ändå ett gäng vemodiga stämningsbyggande saker:

en gammal rutig filt lämnad ensam på en gammal bänk

en poppigt gul papperskorg, snygg men totalt opassande i däri bland bro- och mejeriruinerna

en rutten dansbana i trä

resterna av en kanal

ett gäng festliga stålbroar

en möjlig crossbana, backigt, jordigt Göteborgscrossen-style… fast vänta, den saken var inte direkt vemodig. Men snacka om att vara crosskadad, det är alldeles för ofta som jag tänker hm, här skulle man ju anlägga en crossbana! när jag ser ett fint kuperat skogsparti i närheten av en åker… Fast det är säkert likadant för trädgårdsälskare typ?

Jag ska spåna lite och sedan kanske dra dit med min hoj nån gång jag är ledig och testa lite. Kan bli småfarligt lika med kul i vissa av partierna där.

Sedan toppade jag det hela med lite Nick Cave, såg två svarta älgar stå och glutta på mig och så var den härligt ruggiga promenadkvällen slut.

Och idag ska jag äntligen få cykla igen. Vi ska testa en ny gräsig träningsbana vid Skallberget och köra teknik och intervaller. Jag kommer att ta det lite lugnt (tråkfrasen nummer ett?) men jag kommer att få cykla.

Let it be crossmas, eeevery day.

Tja.

Tänkte först skriva nåt i stil med hej och välkommen till den nya Cykelkatten! men fick sedan skumma politiska vibbar så jag låter bli. Men kattskrället har fått sig en ny skrud, kul va? Förändringen är mest estetisk men nuförtiden går det dels att trycka på headern för att komma till startsidan (tog ju ba tre år att fixa det) och så trycka på de små facebook/insta/spotify m fl-knappisarna uppe till höger för att besöka mina andra nätlyor.

Jag är inte helt hundra klar med designen än. Kolumnbredderna ska justeras. Vissa engelska ord ska översättas till svenska. Och jag ska säkerställa att bilderna fortfarande är stora och fräna oavsett vilket OS eller vilken webbläsare man använder. Sedan har jag inte riktigt landat i färgskalan än – har ju kört svart-Touren gult ett bra tag nu och det känns väl gemytligt. Men vore kanske trevligt med nåt nytt? Konservativ som jag är lär det ju dröja. Ny design – samma gamla politiska agenda hehe. Ropen ska skalla, mer cykel till alla och en racesvettig ylletröja på det!

På tal om politisk agenda – vad trött jag blir på alla dumma svartvita artiklar om cyklisternas vara eller icke-vara i stora svenska medier! Artiklarna om “de dumma cyklisterna” kommer ut varannan månad, som fanns det inget annat att störa sig på i samhället. Finns det inte någon jättemegahagelvarning, försvunnen katt (alternativt katt som tagit sig över Atlanten till fots) eller en ny Ullevi-spelning med Springsteen att skriva om så plockar man fram dessa dumma cyklister-kortet. Och så sitter alla och stör sig på cyklisterna istället för att granska och pressa dem som beslutar om hur vår gemensamma infrastruktur ska se ut.

Själv är jag inte mycket till cyklist just nu – har inte cyklat sedan i torsdags. Jag är fortfarande inte helt frisk och måste tyvärr hålla mig i tråkskinnet minst en dag till. Jag orkar dock inte störa mig på det utan har roat mig med att massanmäla mig till de resterande crosscupentävlingarna och börjat studera banorna istället. Jag har ju inte kört nån av de återstående banorna (förutom Eskilstunas) än så det blir riktigt spännande. Det är lite synd att min förkylning kommit just nu, mindre än två veckor före CX SM men jag får ge fan i att bli sjuk nå mera.

Hellre racepepp än catcolddepp eller hur?

Puss.

 

Jeppmans drönarmovie!

Vilket crosskalas, vi gjorde det! Jag lyckades varken vara sjuk ifred eller tävla men det gör faktiskt inte så mycket eftersom jag njöt så mycket av att se allt vårt arbete löna sig under söndagens crossfest. Här är de medierna jag har hittills snokat mig till, varsågoda:

* AK:s bilder

* Elias actioncamfilm

* Wikings bilder

* Jannes bilder

* Blandade bilder på CX Västerås facebooksida (öppen grupp, ba att gå med).

* Instagram-taggen #Groopencross

* Twitter-taggen #Groopencross

* Groopencross-pappa Johans blogg

Resultaten, varvtiderna, länken till Strava-segmenten mm finns på VCK:s Groopencross-sida.

Jag vet att det finns fler som tog kort – så fortsätta skicka in, antingen direkt till Groopencrossens facebooksida, in på CX Västerås, hit till bloggen eller via mail så håller vi festen levande ett tag till!

Tack alla som kom och förgyllde Gropen för en dag. Ni är bäst. Vi med.

Puss från er snoriga speaker.

Hej.

Sitter med en sur känsla i halsen (fan heller jag tänker bli sjuk, här ska det knarkas te) men skön känsla i benen efter gårdagens landsvägsintervaller (!) med Anna. Som jag trott mig avvecklat landsvägskörningen för i år blev glatt överraskad när det ändå var kul att köra racer igen. Eller så var det helt enkelt för att jag körde med Anna, vi har sällan tråkiga pass… Men framför allt – första passet utan tandschaktsmärtan, fy satan så befriande! Jag kommer nog fortfarande inte kunna äta med den vänstra munsidan på ett tag till men ändå – bara slippa cykla på två Alvedon plus ett Ipren är ju en befrielse.

Nu till de senaste dagarnas upptagenhet.

Det är mycket fix inför vårt lilla crosskärleksbarn Groopencross på söndag. Logistiken ska samordnas. Det ska stämmas av med diverse leverantörer (det ska ju dit bajamajor, slagborrar och övriga glamorösa grejs), speakervagnen och speaker-Tommy, skrivas ut PM och starttider och skyltar och annat diverse viktigt, dubbelkollas tiderna och arbetsuppgifterna och bemanningen, pluggas in allas namn och trivia och var allting är, det ska peppas och kokas kaffe och inte minst pluggas in inför speakandet under själva tävlingen. I eftermiddag ska det åkas runt och hämtas priserna och prylarna till banan och imorgon ska det byggas för fulla muggar! Jag skippar med andra ord Uppsalacrossen (sorry Uppsala) och står med spade och silvertejp i Gropen imorgon.

Nu är inte Groopencross SM direkt – men likväl en nationell cuptävling och någonting helt nytt. Det är ju första gången i världshistorien som det anordnas ju! De på SM i Stockholm har ju liksom gjort det förr. Men inte vi det. Vi är ena noviser helt enkelt (även om alla vi på något sätt varit engagerade i tävlings- och träningsfix tidigare, som organisatörer, speakers, funkisar etc.). Icke desto mindre brinner vi för det vi gör och vill göra en glad, säker och häftig tävling. Våran bana liknar ingen annan i Sverige. Så vi bygger hela tävlingen kring att framhäva den från dess bästa sida. Det blir nog skitbra det och jag hoppas att så många som möjligt dyker upp och har cykelroligt tillsammans. Det är något speciellt med just crosstävlingar – stämningen är magisk.

Så – plugga in crossparlören – prenumerera på den oficiella Groopencross-musiklistan – jaga fatt en valfri ko och sno bjällran – ta på dig oömma skor – och välkommen till Hökåsen-Gropen på söndag! Puss.

Jag tänkte på det i förrgår, när vi guppade fram på våra crossar över de kvällssoldränkta grusvägshålen. Så kul med just cyklingen, att det är en åretruntsport nuförtiden. Trots att det är fortfarande vanligt att säga att säsongen är över på hösten och mena landsvägssäsongen så har höst- och vintercyklingen börjat vinna anhängare även bland icke-tävlingscyklister, “elitmotionärer” och andra högambitiösa folks. Kommersen är inte alltid av ondo och utbudet av värmande, tätande kläder som möter även den nordiska vintern med bravur ökar hela tiden. Och ju fler som cyklar och nyttjar (och recenserar och kompletterar) utbudet, desto bättre blir det förstås. Det kan dock ändå vara lite omständigt att fortsätta cykla fast det har blivit kallt och ruggigt och “motionsmålen” är slut för säsongen. Hur motivera sig när det krävs ungefär dubbelt så lång tid att klä på sig? Att man måste minimera (eller helst, eliminera helt) antal behagliga kiss- och fikapauser eftersom man hinner frysa till och Gu förbjude, riskera förkylas fortare än man hinner ta av handskarna? Och har man inte fått nog av det där jäkla vägnötandet, jag menar hur många vägar kan det egentligen finnas för en cyklist att cykla på inom sitt närområde? Och så alla polare som inte längre dyker upp på mötesplatsen utan får för sig att posta bilder på värmeljus och annat totalt cykeldemotivational på Facebook.

Vårt nordiska klimat är tufft. Kylan behandlar dessutom folks på ett gäng orättvist olika sätt. Vissa tål till exempel kylan hur bra som helst mentalt men sämre fysiskt. Jag är en sådan. Jag trivs när det är kallt. Jag gillar luften, ljuset, gillar ljuden och gillar ångan från munnen. Gillar hur benen mår, de levererar bra tryck när det är kallt till skillnad från grötkänslan i dem när det är varmt. Annars är min kropps förutsättningar för att klara vintercyklingen rätt usla. Jag svettas mycket och blir alltså lätt blöt och kall. En paus för mycket, en ståminut för länge så kan jag satsa min lägenhet på att jag vaknar sjuk nästa morgon. Jag har klena luftrör som knappt pallar kall luft – jag borde egentligen inte andas med munnen när det är kallt – men hur lätt är det under uppvärmningen? Den torra vinterluften gör mig torrmunnad och törstig och ju mer jag dricker desto kissnödigare blir jag. Och så vidare. Statistiken talar sanningen – ju oftare jag vintercyklar (eller åker skidor, eller springer ute) desto oftare blir jag sjuk.

Men jag har lärt mig en del saker, främst genom tipsen från erfarna vinterfarare och på Internet <3 men också av egen erfarenhet. Jag kommer att blogga ett uttömmande inlägg med alla mina tips, men grundbultarna som verkar funka för att hålla mig frisk är:

* Tillräckligt varm och torr om huvudet, bröstet och fötterna. Vinterskorna är nog den bästa investeringen du kan göra för din vintercykling.

* Äter mat före, under och direkt efter passet. Helst nåt varmt!

* Kör inte ute flera dagar i rad, speciellt inte hårt. Distanspasset ute följs av ett intervallpass inne på trainern. 

* Byter om till torrt, torrt, torrt direkt efter passet, även om jag känner mig varm och energisk efteråt. Kanske viktigaste rådet jag kan ge.

Är man väl förberedd och accepterar att vintercyklingen skiljer sig från sommarcyklingen så öppnar sig ett helt nytt vägnät för en. Ett nät som är tillgängligt enbart tack vare vintercykelns (crossens, mtbns, hybridens) grova och/eller dubbdäck! Det kan vara svårt att hitta nya vägar, men ett bra sätt är att utgå från en närliggande landsväg man känner till och ta första bästa grusavfarten ut i det okända. Sedan är det bara att fortsätta! Se gärna till att du är ute i god tid före mörkrets infall och att du har en kompis med dig eller i alla fall tillräckligt med mat ifall du kör för långt i ett infall av upptäckarglädje.

Den ödmjuka grundregeln att inte försöka besegra naturen utan samarbeta med den istället är värt att ha i åtanke, speciellt under den kalla tiden. Den vackra tiden. Så varmt välkommen, kylacyklingen!

– Tja, nån som ska med och käka lunchpizza? Jag drar nu i alla fall.
– Vad duktig du är Katja, som äter varje dag.
– Nej men tack va snällt, jag blygs och rodnar.

Väldigt ofta när jag nämner att jag ska ut och cykla lite så får jag höra vad duktig du är! av någon välmenande kompis eller kollega. Jag brukar förstås tacka artig flicka som jag är, men blir alltid lika förbryllad.

Vari ligger min duktighet?

Jag gör en grej jag tycker om och jag gör den ofta. Grejen innebär en viss mån av uppoffringar och fysisk och mental ansträngning. Men jag gör ju den grejen enbart och bara enbart för min, Katjas skull. Jag cyklar inte för min familj. Jag cyklar inte för mina vänner. Jag cyklar inte ens för nån välgörenhetssak, och ärligt talat så är adrenalinlängtan och äventyrslustan större anledningar än miljönyttan, även om den finns där förstås. Men jag vore lite väl uppblåst om jag började gå runt och känna mig mallig och duktig eftersom jag indirekt bidrar till bättre miljö genom att råka gilla cykling. Visserligen blir jag gladare, lugnare och allmänt bättre drägligare som person när jag fått träna av mig – men hur är jag när jag inte fått träna av mig? Just ja. Bättre att cutta the crap då.

Men andra ord är mitt cykelintresse ett renodlat egoprojekt.

Så varför kallas jag duktig av etablissemanget?

Varför kallas inte Bertil som ser film lika många gånger i veckan som jag cyklar duktig, när han berättar att han ska gå och se på film med sin kompis?

Varför kallas inte Åsa som går ut och dansar sig lycklig på klubbarna fem gånger i veckan duktig, när hon berättar att hon ska gå och rejva till en ny dj på en torsdag?

Varför kallas inte Kim, vars största intresse är att testa nya cigarrsorter och veckovis recensera dem på sin blogg duktig, när hon berättar att hon ska gå och testa en ny cigarrsort som Brobergs tobak tagit in?

Men jag som berättar att jag ska ut och trampa lite blir plötsligt duktig.

Det finns en röd tråd. En röd tråd som bekymrar mig lite grand och som gör att jag undviker att säga att jag ska ut och träna när jag ska ut och cykla utan säger jag ska ut och njuta lite av solnedgången eller strax ska jag möta upp min kompis och testa det nya fiket i Enköping istället.

Den röda tråden är skadan som sker när en viss aktivitet utgör en norm som plötsligt ses som en allmän sanning och som kan få dem som av någon (icke mig angående) anledning inte kan eller vill bekräfta och på så sätt känner sig utanför, skuldtyngda eller som en sämre sorts människor. I 2000-talets sekulära Sverige, där träning och kost har blivit närmast en religion, bombarderas vi ändå hela tiden av budskap som ger oss skuldkänslor och gör oss missnöjda hur vi än gör.

För äter vi för mycket riskerar vi fetma och vara dåliga förebilder för våra barn, om vi nu lever så länge att vi inte lämnar dem i sticket dvs.

För äter vi för lite bidrar vi till idealet som ju är sjukligt och fy på de smala för man måste njuta.

För äter vi balanserat och mycket kål och morötter så vi vet väl att för mycket fibrer gör att man blir bubblig i magen och bidrar förresten inte morötterna till cancer, bättre köpa de nya superbären malda lingon för 99 kronor/hekto?

För tränar vi inte så är vi en belastning för skattebetalarna, för vår partner som kräver en aktiv och rolig person att vara med och ingen sån som “bara ligger i soffan”, för våra barn som kräver starka moderskroppar för kvinnor ska vara starka och hallå, man kan ju faktiskt springa barfota för det är ju gratis.

För tränar vi för mycket så är vi ju helgalna och sjuka och så flyr vi våra bekymmer och vi borde göra saker för att det är kul istället, alltså kul som i delta i kravlösa jippon där man får ha rosa t-shirt på sig och gegga ner sig lite lagom med sina kollegor, men inte för snabbt nu, för tävla, det är skrytsamt och prestationsfyllt.

För tränar vi lagom så är vi så tråkiga, kom igen och våga utmana dig själv, köp resan till Aruba och delta i det nya crossfityogaprogrammet, du får 30% rabatt och en rosa t-shirt på köpet!

Ni fattar vart jag är på väg. De annonsköpta (no offence, de måste också tjäna penningar) medierna älskar att trycka på de ömma punkterna som är enkla att åskådliggöra och till synes enkla, att åtgärda. Träna mer. Ät mindre socker men mer grönsaker. Källsortera. Prioritera. Så är lyckan biff.

Men no woman no cry kära vänner. Oss träningsintresserade emellan går det förstås utmärkt att diskutera träningen så som den är – avskalad, med alla dess aspekter. Men det kan vara bra att tänka efter en extra gång innan man trycker upp de tyvärr så prestations- och skuldladdade begreppen träning, kost, vikt och hälsa i ansikten på dem vars känsloliv och självkänsla man kan väldigt lite om. Det får de att garanterat börja tänka på sina egna vanor, ovanor och begränsningar. På sina kroppar. Så himla onödigt! För hur kroppen ser ut är väl ganska så skitsamma i förhållande till hur kroppens ägare är som person.

Så varför rikta om min glada, mänskliga omgivning utåt mot sina kroppar istället för inåt, mot sina själar?

Bra mycket roligare att få dem att tänka på solnedgångar och sjyssta fikaställen istället.

Vilket i mitt tycke är en mycket mer konstruktiv inspiration till att upptäcka resan Cykling än att än en gång få höra hur duktig man är fast man egentligen än en gång bekräftat prestationsnormen.