– Tja, nån som ska med och käka lunchpizza? Jag drar nu i alla fall.
– Vad duktig du är Katja, som äter varje dag.
– Nej men tack va snällt, jag blygs och rodnar.
Väldigt ofta när jag nämner att jag ska ut och cykla lite så får jag höra vad duktig du är! av någon välmenande kompis eller kollega. Jag brukar förstås tacka artig flicka som jag är, men blir alltid lika förbryllad.
Vari ligger min duktighet?
Jag gör en grej jag tycker om och jag gör den ofta. Grejen innebär en viss mån av uppoffringar och fysisk och mental ansträngning. Men jag gör ju den grejen enbart och bara enbart för min, Katjas skull. Jag cyklar inte för min familj. Jag cyklar inte för mina vänner. Jag cyklar inte ens för nån välgörenhetssak, och ärligt talat så är adrenalinlängtan och äventyrslustan större anledningar än miljönyttan, även om den finns där förstås. Men jag vore lite väl uppblåst om jag började gå runt och känna mig mallig och duktig eftersom jag indirekt bidrar till bättre miljö genom att råka gilla cykling. Visserligen blir jag gladare, lugnare och allmänt bättre drägligare som person när jag fått träna av mig – men hur är jag när jag inte fått träna av mig? Just ja. Bättre att cutta the crap då.
Men andra ord är mitt cykelintresse ett renodlat egoprojekt.
Så varför kallas jag duktig av etablissemanget?
Varför kallas inte Bertil som ser film lika många gånger i veckan som jag cyklar duktig, när han berättar att han ska gå och se på film med sin kompis?
Varför kallas inte Åsa som går ut och dansar sig lycklig på klubbarna fem gånger i veckan duktig, när hon berättar att hon ska gå och rejva till en ny dj på en torsdag?
Varför kallas inte Kim, vars största intresse är att testa nya cigarrsorter och veckovis recensera dem på sin blogg duktig, när hon berättar att hon ska gå och testa en ny cigarrsort som Brobergs tobak tagit in?
Men jag som berättar att jag ska ut och trampa lite blir plötsligt duktig.
Det finns en röd tråd. En röd tråd som bekymrar mig lite grand och som gör att jag undviker att säga att jag ska ut och träna när jag ska ut och cykla utan säger jag ska ut och njuta lite av solnedgången eller strax ska jag möta upp min kompis och testa det nya fiket i Enköping istället.
Den röda tråden är skadan som sker när en viss aktivitet utgör en norm som plötsligt ses som en allmän sanning och som kan få dem som av någon (icke mig angående) anledning inte kan eller vill bekräfta och på så sätt känner sig utanför, skuldtyngda eller som en sämre sorts människor. I 2000-talets sekulära Sverige, där träning och kost har blivit närmast en religion, bombarderas vi ändå hela tiden av budskap som ger oss skuldkänslor och gör oss missnöjda hur vi än gör.
För äter vi för mycket riskerar vi fetma och vara dåliga förebilder för våra barn, om vi nu lever så länge att vi inte lämnar dem i sticket dvs.
För äter vi för lite bidrar vi till idealet som ju är sjukligt och fy på de smala för man måste njuta.
För äter vi balanserat och mycket kål och morötter så vi vet väl att för mycket fibrer gör att man blir bubblig i magen och bidrar förresten inte morötterna till cancer, bättre köpa de nya superbären malda lingon för 99 kronor/hekto?
För tränar vi inte så är vi en belastning för skattebetalarna, för vår partner som kräver en aktiv och rolig person att vara med och ingen sån som “bara ligger i soffan”, för våra barn som kräver starka moderskroppar för kvinnor ska vara starka och hallå, man kan ju faktiskt springa barfota för det är ju gratis.
För tränar vi för mycket så är vi ju helgalna och sjuka och så flyr vi våra bekymmer och vi borde göra saker för att det är kul istället, alltså kul som i delta i kravlösa jippon där man får ha rosa t-shirt på sig och gegga ner sig lite lagom med sina kollegor, men inte för snabbt nu, för tävla, det är skrytsamt och prestationsfyllt.
För tränar vi lagom så är vi så tråkiga, kom igen och våga utmana dig själv, köp resan till Aruba och delta i det nya crossfityogaprogrammet, du får 30% rabatt och en rosa t-shirt på köpet!
Ni fattar vart jag är på väg. De annonsköpta (no offence, de måste också tjäna penningar) medierna älskar att trycka på de ömma punkterna som är enkla att åskådliggöra och till synes enkla, att åtgärda. Träna mer. Ät mindre socker men mer grönsaker. Källsortera. Prioritera. Så är lyckan biff.
Men no woman no cry kära vänner. Oss träningsintresserade emellan går det förstås utmärkt att diskutera träningen så som den är – avskalad, med alla dess aspekter. Men det kan vara bra att tänka efter en extra gång innan man trycker upp de tyvärr så prestations- och skuldladdade begreppen träning, kost, vikt och hälsa i ansikten på dem vars känsloliv och självkänsla man kan väldigt lite om. Det får de att garanterat börja tänka på sina egna vanor, ovanor och begränsningar. På sina kroppar. Så himla onödigt! För hur kroppen ser ut är väl ganska så skitsamma i förhållande till hur kroppens ägare är som person.
Så varför rikta om min glada, mänskliga omgivning utåt mot sina kroppar istället för inåt, mot sina själar?
Bra mycket roligare att få dem att tänka på solnedgångar och sjyssta fikaställen istället.
Vilket i mitt tycke är en mycket mer konstruktiv inspiration till att upptäcka resan Cykling än att än en gång få höra hur duktig man är fast man egentligen än en gång bekräftat prestationsnormen.