Jag tänkte på det i förrgår, när vi guppade fram på våra crossar över de kvällssoldränkta grusvägshålen. Så kul med just cyklingen, att det är en åretruntsport nuförtiden. Trots att det är fortfarande vanligt att säga att säsongen är över på hösten och mena landsvägssäsongen så har höst- och vintercyklingen börjat vinna anhängare även bland icke-tävlingscyklister, “elitmotionärer” och andra högambitiösa folks. Kommersen är inte alltid av ondo och utbudet av värmande, tätande kläder som möter även den nordiska vintern med bravur ökar hela tiden. Och ju fler som cyklar och nyttjar (och recenserar och kompletterar) utbudet, desto bättre blir det förstås. Det kan dock ändå vara lite omständigt att fortsätta cykla fast det har blivit kallt och ruggigt och “motionsmålen” är slut för säsongen. Hur motivera sig när det krävs ungefär dubbelt så lång tid att klä på sig? Att man måste minimera (eller helst, eliminera helt) antal behagliga kiss- och fikapauser eftersom man hinner frysa till och Gu förbjude, riskera förkylas fortare än man hinner ta av handskarna? Och har man inte fått nog av det där jäkla vägnötandet, jag menar hur många vägar kan det egentligen finnas för en cyklist att cykla på inom sitt närområde? Och så alla polare som inte längre dyker upp på mötesplatsen utan får för sig att posta bilder på värmeljus och annat totalt cykeldemotivational på Facebook.
Vårt nordiska klimat är tufft. Kylan behandlar dessutom folks på ett gäng orättvist olika sätt. Vissa tål till exempel kylan hur bra som helst mentalt men sämre fysiskt. Jag är en sådan. Jag trivs när det är kallt. Jag gillar luften, ljuset, gillar ljuden och gillar ångan från munnen. Gillar hur benen mår, de levererar bra tryck när det är kallt till skillnad från grötkänslan i dem när det är varmt. Annars är min kropps förutsättningar för att klara vintercyklingen rätt usla. Jag svettas mycket och blir alltså lätt blöt och kall. En paus för mycket, en ståminut för länge så kan jag satsa min lägenhet på att jag vaknar sjuk nästa morgon. Jag har klena luftrör som knappt pallar kall luft – jag borde egentligen inte andas med munnen när det är kallt – men hur lätt är det under uppvärmningen? Den torra vinterluften gör mig torrmunnad och törstig och ju mer jag dricker desto kissnödigare blir jag. Och så vidare. Statistiken talar sanningen – ju oftare jag vintercyklar (eller åker skidor, eller springer ute) desto oftare blir jag sjuk.
Men jag har lärt mig en del saker, främst genom tipsen från erfarna vinterfarare och på Internet <3 men också av egen erfarenhet. Jag kommer att blogga ett uttömmande inlägg med alla mina tips, men grundbultarna som verkar funka för att hålla mig frisk är:
* Tillräckligt varm och torr om huvudet, bröstet och fötterna. Vinterskorna är nog den bästa investeringen du kan göra för din vintercykling.
* Äter mat före, under och direkt efter passet. Helst nåt varmt!
* Kör inte ute flera dagar i rad, speciellt inte hårt. Distanspasset ute följs av ett intervallpass inne på trainern.
* Byter om till torrt, torrt, torrt direkt efter passet, även om jag känner mig varm och energisk efteråt. Kanske viktigaste rådet jag kan ge.
Är man väl förberedd och accepterar att vintercyklingen skiljer sig från sommarcyklingen så öppnar sig ett helt nytt vägnät för en. Ett nät som är tillgängligt enbart tack vare vintercykelns (crossens, mtbns, hybridens) grova och/eller dubbdäck! Det kan vara svårt att hitta nya vägar, men ett bra sätt är att utgå från en närliggande landsväg man känner till och ta första bästa grusavfarten ut i det okända. Sedan är det bara att fortsätta! Se gärna till att du är ute i god tid före mörkrets infall och att du har en kompis med dig eller i alla fall tillräckligt med mat ifall du kör för långt i ett infall av upptäckarglädje.
Den ödmjuka grundregeln att inte försöka besegra naturen utan samarbeta med den istället är värt att ha i åtanke, speciellt under den kalla tiden. Den vackra tiden. Så varmt välkommen, kylacyklingen!
1 kommentar