Cykelpaniken vid grisfabriken.

Jag.

En ocykelbar Ridley med ett trasigt växelöra, med växelförarn sorgligt hängandes på kedjan.

Ett torrt blått vägmärke med VÄSTERÅS 15 på.

En kvällsbelyst grisfabrik. Grisljud.

Annalkande mörker. Inträngande kyla, extra påtagligt mot min nycyklade varma kropp.

Och inte en käft i sikte.

Helvete.

Jag står och skrattar. Det är så himla typiskt. Bara för att jag varit extranoga med att rengöra den nya cykeln, extraduktig på att komma ihåg punkasockan™ (en torkvänlig, svart gammal raphasocka med pump, däckavtagare och extra slang i) och till och med satt in nya batterier i lysen.

Och nu står jag här, omringad av det natursköna intet och ett par hundra sömniga svin. Jag kan inte cykla och jag har varit korkad nog att sätta på flaskhållaren på Ridley för de längre turernas skull (tävlingarna emellan).

Jag spelar in denna video, chattar lite med folks, det skulle ta minst fyrtio minuter att få hit nån med bil, så jag börjar traska mot stan på den bruna grusvägen. Hej ny förkylning tänker jag men försöker peppa mig med att äsch, en har ju gått längre sträckor liksom, blir väl bra träning att gå med cykeln på axeln.

Plötsligt hör jag billjud och jag börjar vinka. Bilen är en liten sedan och två killar av obestämd ålder rullar ut. De förstår inte riktigt svenska men jag pekar på cykeln och de förstår direkt att den inte går att cykla på. De är två polska gästarbetande snickare som bor i Mycklinge. De heter Marek och Darek men de är bara jobbarkompisar, inget annat med varann försäkrar de mig och skrattar hjärtligt åt sitt eget skämt.

Marek och Darek skjutsar mig och Ridleyn till stan, med halvöppen baklucka och allt. De nekar bestämt till all form av betalning, men jag lyckas i alla fall klämma in ett tips på en polsk affär i Stockholm jag känner till. De ställer inga frågor om varför jag är ute och cyklar på vischan, men de uttrycker en sorg över att aldrig riktigt lära sig svenska eftersom de jobbar med andra polacker och alla svenskar pratar ju direkt engelska med dem!

Det är kolsvart när vi kommer fram till Västerås.

Väl hemma står jag länge i duschen. Jag står och sänder mentala lyckoönskningar till bästa Marek och Darek. Skulle vilja skicka blommor till dem. Eller kanske en påse godis från den polska affären.

Men nu är Ridleyn paj. Typiskt att det händer veckan före SM! Tro’t eller inte så har jag under mina fyra år som sportcyklist inte genomlidit ett enda trasigt växelöra. Ändå är jag inte speciellt skötsam av mig, menar kör Dalsland Runt på min tävlingsracer och sånt. Men nu hände det på min tre veckor gamla cross.

Nåväl, en ny derailleur hanger (älskar namnet, derailleur är faktiskt mitt favvocykelord) är beställt, ridleyaffären underrättade också (för inte ska väl växelöron gå av efter tre veckors cyklande?) och nu är det bara att skruva av tramporna på Ridleyn och sätta dem på lilla alu-Cuben som får jobba tills vidare.

Vilken tur ju att jag har flera glada crossar i stallet att grisa ner eller hur?

Puss!