Blogg

Hade tänkt att ta första närmaste skogen och hitta lite guld till kvällssmörgåsen. Har nu plötsligt kört fyra mil på sirrusen, i klänning och strumpbyxor.

Kvällen är ljusfattig och ljummen, på gränsen till kvalmig. Regnet hänger i luften. Underkläderna klibbar mot kroppen. Fukten blir till små bäckar som rinner ner mellan ögonen, brösten, skuldrorna.

Om några minuter kommer vi att väja för ett stirrigt rådjur, sprätta iväg efter en ensam landsvägscyklist och ångra att vi inte har laddat lamporna ordentligt.

Men än har vi inte bestämt oss för asfalt eller grus.

Visst är det också ironiskt – att hon med som andas och lever bensport
ska dras med en åkomma som drabbar främst benen?
Rätt ut elakt kan jag tänka under de värsta dagarna
då energidepåerna är six feet under och tankarna därefter,
skrev jag i ett Brev från sömnlösheten i våras.

Bilderna är tagna i min plutts mysiga rum där jag ofta samlar kraft inför dagen.

Så glad jag har varit som efter en radda av småklena VAB- och förkylningsveckor äntligen fått till min fina varannan dag-träningsfrekvens jag hade planerat att hålla denna höst.

Varvat enligt planen stiglöpning med cykling. Njutit men också tjuvtränat.

Och dessvärre betalat ett högt pris under de senaste två dygnen.

Death on two legs WED/RLS straffar nämligen oss som borde vara som friskast. WED/RLS är gullig när man nöjer sig med lättsam vardagsmotion men kan vara brutal när man tränar. Kan, för så lurig är skiten, att man vet aldrig från kväll till kväll hur natten kommer att bli. Ibland klarar man sig (nästan) utan besvär, stödstrumpor, diverse mediciner inklusive Parkinson-Sifrol och smärtstillande, nattlig massage mm åtgärder. Ibland får man alla symtom samtidigt och det i hela kroppen. Som fortsätter att värka många timmar in på dagen.

Idag är det på modet att älska sin kropp till förbannelse. Särskilt om man är tjej. Annars är man hopplöst ute.

Med sparringpartnern som WED/RLS handlar det snarare om att älska kroppen när den inte gör sig påmind.

Några timmars kvalitetssömn utan värk eller krypningar och ett par ben som på morgonen inte mår som de har sprungit en barfotamaraton under natten räcker gott och väl för ett gott betyg i kroppstest.

Läs mer om sjukdomen och stöd gärna Hjärnfondens forskning om bl a Willis-Ekboms här.

Min vän, här slutar allmän väg.

Ser du vad jag ser?

Ser du alla diamanter?

Sänk blicken, våga hoppa av och ge naturen tiden den förtjänar. Säg hej till skogens vackra medborgare, stora som små.

Utrusta dig med en pålitlig häst, en som du inte är rädd om men som du håller så kär.

Utrusta dig med tålamod.

Men också med en blixtsnabb reaktion, det tar inte många sekunder innan räven som hoppar ut från brynet snabbt försvinner in i snåret igen.

Glöm inte höstens vindar leka med din själ;

men glöm för guds skull inte att leka

även när vemodet gör sig påmind som en gammal låt du borde låta bli.

Känn dig stark, för du är inte bunden till årstidens ramar.

Våga lita på att skiten löser sig, som gamla ruttna löv i Svartån.

Unna dig ett stycke värme och något sött mot tungan.

För en stund så är du skogens drottning eller kung.

Ler ett leende bortom allmän väg.

Puss.

Rutten finns på min (f t låsta) Strava,
hojta till om du vill ha den.
Men höll idag till på favvovägarna
i skogarna mellan Skultuna och Sura.

Blir nästan påkörd av en stressad morsa som utan att ens titta i sidospegeln svänger in på gårdsplanen framför skolan jag cyklar förbi.

Blir lagom irriterad – herregud människa! – men tycker nog ändå mest synd om ungar vars päron till vardags fraktar dem i bil fast de inte måste*. Till föris, till skolan, till jympan och sånt. Vet ju hur ungarna sitter i sina bilstolar. Gömda. Fastkilade. Med en rätt så fjuttig utsikt och då främst över de andra fordon på vägen. Och fort går det. Fort som i en speedad tecknad film med smurfiga röster och smygreklam för elektronikmärken.

Till skillnad från kidsen som får gå, eller åka eller trampa cykel, buss, spåris eller tåg fråntas ju de bilbundna ungarna möjligheten att få ta in omvärlden i sin egen takt.

Att hinna fästa blicken, att beundra och att förundras. Att hinna fråga och få ett svar innan nästa grej i omgivningen fångar deras uppmärksamhet. Att bli omflugen av en svala, att bli omsprungen av en vovve, att hinna ikapp en knubbig bebbe i sittvagn. Att vinka till en hårt arbetande grävmaskin, att le med glassgubben man cyklar förbi, att längta till att äntligen få trycka på den magiska röda stoppknappen på bussen. Att stanna till och klappa på en solig tegelvägg, att plocka vackra höstlöv, att smälta snöflingor med tungan. Att sjunga ikapp med fot- eller trampstegen. Att se, ta in och känna sambanden mellan årstider, tider på dygnet, himlakroppars rörelser och djurens och folkets måenden. Att möta all sorts individer och möta deras unika blickar.

Hur kan man utveckla empati för någon man bara svischar förbi?

Vad spelar det för roll att man kommer fram jättefort, om man fråntas resans möjligheter?

Hur lära sig att förstå en värld man inte hinner se?

* för jo, självklart vet jag att vissa måste eller känner att de måste. Bli inte sura nu. Det hela handlar om olika perspektiv. Ni gör säkert massa annat insiktsfullt jag inte har en aning om #peace

Hej från en glad trailis!

Lite måndag hela veckan över min löpning alltså. Eftersom jag springer bara på hösten och på våren så måste jag vänja in kroppen vid det stötiga och det ack så icke-cykelmässiga varje gång jag åter får upp löpsuget.

Men priset är lågt mot det jag får redan efter de första trevande rundorna.

Och så löpsugen som jag är nu alltså. Ojoj. Säsongen är här. Stiglöpningsförhållanden är perfekta. Luften släcker törsten, naturens färger glädjer ögat och har jag tur så får jag lite regn över mig. Inte för mycket. Men så där lagom många droppar. Som först silats genom lövverket. Åh

Har ni förresten sett Insecure? Om inte – se. Serien är underbar. Om ja – minns ni deras self care Sundays? När Issa och Molly först röker lite grönt och tränar sedan lite lagom hårt i syfte att må fint, ihop eller solo?

Lite så ser jag mina löpluncher. Som små self care oaser i jobbvardan. Lagom långt, ibland snabbt ibland chill, med musik eller utan. I det gröna utan extra grönt ))

Kompressionstights Casall, trailskor Salomon Ultra Pro,
underställslinne Rapha, hoodie nån gammal från H&M

Tänker förresten testa springa trail i grupp den här hösten (tack för påminnelsen Nadja 😘).  Med Westeros Trail Running Society-gänget. Vem vet, kanske gör de något åt min obefintliga löpteknik. Även en ambitionslös löpare lär får ut mer av sina löpstunder om hon trampar rätt tänker jag?

Puss.

Första september igår!

Stick och brinn om jag inte får fira in hösten på mitt sätt.

Med gileten på fladder och en tunn yllemössa i bakfickan ifall att som höstens enda tecken.

Resten kortkort.

Ute råder total klorofylla.

Blir så klart hög och måste prompt testa racern i ett par småbranta babybackar next door.

Tar mig ut ur stan, tänker försöka krocka med solnedgången.

Har inte bråttom, låter solen gosa mig bakifrån.

Blir andlig av att se ett herrejösses spindelnät och spelar lite ska.

Dags att sprätta lite

Se upp för himlen, lätt att drunkna!

Är exemplarisk roadie och håller mig till asfalten tills jag ser ett solrosfält.

Får cirka noll creddpoäng av träningsjunkies men jag stannar till igen och njuter järnet av de små.

Åh vive le Tour!

& vive them kor!

Och plötsligt mörkare och mörkare, men ljusare i sinnet.

Kommer hem strax innan det blir olagligt att cykla utan lysen. Ögonen rinner, näsan likaså. Hödammet har gjort sitt. Nyser, hostar, kissar, äter, duschar, ler.

Vet med mig att det blir en grym cykelhöst i år – både tränings- och njutmässigt. Ni hänger väl med? Puss.

 

Hej från gurkstan dränkt i festligt höstljus!

Stålis har fått en lillasyster.

Jepp ni hörde rätt – min första någonsin icke-damtralla som inte är en han.

Surris heter hon och är en Specialized Sirrus Disc i lacken Cast Berry/Mint.

Men varför en himla racehybrid nu, undrar ni säkert.

Varför inte fortsätta pendla med Stålis?

Varför en step through-ram?

Och varför i hela friden ett rakt styre på en icke-mtb?

Ty Stålis är ett tungt himla as som gör sig fint när man inte har bråttom någonstans och är solo på en lerig skogsväg.

Ty jag äger ingen bil utan sköter alla transporter – både av mig själv och av min plutt – cykelmässigt och då spelar minsta lilla kilo in.

Ty det är rejält opraktiskt med ett högt överrör när man lever och vardagscyklar i klänning eller kjol.

Surris är med andra ord en ganska lätt, mycket rapp och lika delar praktisk som sporty chiq pendlarhoj för en cykelmorsa som en annan.

Fast det där med rakt styre… Får se hur länge jag står ut med det innan ett bockstyre (med allt vad det innebär) åker på. Än så länge känns det lite mainstream men ändå rätt kul

särskilt om den dära genvägen över leråkern vid Vrånga ^^

Välkommen in i stallet Surris!

(Och oroa er inte för Stålis. Han är förstås kvar som en tålig vägfinnare och en allt-i-allo traktor)

Hej & vet ni anledningen till varför jag måste snarast köpa nya skor till vår plutt?

Älskar den:

för att mamma, jag har bromsat sönder mina skor!

😍

Tycker vi firar det hela med ett bilbombsinlägg om Ivars cykeläventyr sommaren 2020. Ingen kronologisk ordning – bara en knippe cykellycklig injektion. Voilà:

Cykel är alltid lika med leende. Ett extra brett sådant när man markera sommarstarten genom att ta hojen till föris!

Blommor, alltid dessa blommor. Njuta, lukta, plocka, stanna vid. Vår lilla tjuris Ferdinand på en groad less ridden. Älskar att vi är så överens om att de bästa vägarna är de som syns minst på kartan!

Förutom blommorna är förstås alla gulliga djur det bästa. Ivar cykla till kalvarna har blivit en etablerad traditon denna sommaren. Tack Gefleortens!

Storkor är förstås spännande de å, om än lite läskigare när man är en mycket liten tutt.

Men att härja på pumptracks, det är minsann inte läskigt någonstans! (förutom för mammahjärtat då eh) Tack förresten ni i glada VSÄM-gruppen för alla pumptracktips.

Sommartid är det extra gott med en perfekt kladdig afterbikegelato

speciellt när det är förbaskat varmt och man har kört järnet i skogen.

Lite roligt att i början på sommaren så kunde man gå bredvid och så småningom bakom ungen och hinna ikapp honom. Inte längre. Nu får man alltid cykla bakom eller bredvid för fort ska det gå.

Lite för fort ibland, med sommarknäna som följd…

Att rejsa med kompisar är förstås hur kul som helst. Älskar hur duktiga de blir på att köra mellan och över hinder och hur elegant de grejar kurvorna. Inget velande – bara massa lyckligt härj!

Även sommartid får man ibland stanna inne och pyssla lugnt, bara älskade gröna cykeln står bredvid och vilar sig i form inför nästa äventyr.

Kort blandat mina/Jonas Wikings.

Go go go baby! Sommaren är plötsligt slut men nu börjar cykelhösten.

Fler magiska stigar att upptäcka, fler goda bär att käka på turen, fler stora stenar att rulla över, fler cykelskor att bromsa sönder.

Heja dig mina lilla kärlek! Jag finns alltid här för dig, med en varm afterbikefamn och en blöt puss på den mjukaste kinden.

P.S. Är ni nyfikna på Ivars dandy horse till Hotwalk får ni gärna läsa det här inlägget. 

Känner ni till utbrytarkungen Harry Houdini? Han som föreföll sig besitta en närmast osannolik förmåga att kunna bryta sig ur kedjor, handklovar och tvångströjor?

Klart ni gör (och gör ni inte det så slår jag vad om att ni äger minst en Houdini-fleece var).

Men visste ni att Harry egentligen var ganska medelmåttig och till och med ganska så B jämfört med de andra utbrytarkungarna? (Tydligt ett poppis yrke under sekelskiftet, innan TikTok och sånt).

Det som skilde Harry eller Erik Weisz som killen egentligen hette från mängden, var hans öga för PR. Harry insåg till exempel tidigt att fler skulle titta om han drog av sig alla kläderna. Och att ännu fler skulle titta om han lät sig filmas samtidigt, för att sedan visas på journalfilm (TikTok var med andra ord verkligen inte nytt med att göra cash av rörliga nakna kroppsdelar).

Erkänn att ni sitter och googlar: “Houdini + naked” nu 😛

Dirty Harry eller inte, det gemene man eller som i mitt fall kvinna ändå kommer bäst ihåg är väl ändå Houdinis ädla utbrytarkonst.

Kanske är det även just utbrytarkonsten och inte förmågan att klara all slags city- och offroaddirt som jag kommer att minnas min allt-i-allo gravelbike Stålis för, när dennes sista stund väl kommer.

Om den nu någonsin gör det?

Stålis verkar ju besitta en närmast osannolik förmåga att kunna komma tillbaka från de döda, aka från de stulna.

Fast okej. Första gången Stålis stals stals han inte på riktigt. Eller jag trodde förstås att han hade stulits för gott och drog på stora tårögda växlar i alla medierna och inte minst här på ck. Jag skrev så här:

Stålis är inte min första stulna cykel. Ändå blir jag så skärrad.

Kanske är det för att mina cyklar är så mycket mer än bara träningsredskap och transportmedel.

Kanske är det för att de är näst efter mina allra närmaste just mina käraste allt-i-allon: mina vänner, mina mediciner, mina flyktvägar från stressen och oron, mina sånghäften och tröstligg, mina minnesframkallare och tankeväckare.

Ni skrev en massa gulliga trösteord i mina kanaler och jag fick en faktisktheltokej summa från Länsförsäkringar.

Några veckor senare tog jag bakvägen ut från jobbet och se där. Jag hittade Stålis tryggt fastlåst i ett cykelställ lite längre bort från det vanliga vid jobbet. Trots att jag lidit av ett antal tuffare minnesförluster i samband med utmattningen var det ändå skämmigt att erkänna för mig själv, LFB och omvärlden att eh jo, kanske hade tjuvarna hållit sig borta denna gången.

Men Stålis var tillbaka, lika tung och gnetig och okrossbar som vanligt.

Förrförra måndagen, från idag bakräknat alltså, så stals Stålis på riktigt och det utanför min husport. Seniliteten var att utesluta. Vinkelslipen hade varit framme vilket låsskärvorna nere på marken vittnade om.

Jag deppade till rejält men drog inte i några större växlar i them kanalerna annat än på min privata FB ty tröst, det vill man ändå ha och tjuvarna, de bör hateas smaskigt och rejält. Denna gången fanns det dessutom ett vittne.

På lördag samma vecka fick jag och Plutten skjuts av Tony hem efter en glad busdag i Sala. När vi skulle svänga in på min gata så vinglade en pundig-looking snubbe ut i korsningen – på min Stålis! Sedan blev det som i en sjysst b-rulle. Tony bromsade in, jag slog upp dörren, tog tag i Stålis och konfronterade snubben och hans polare. Hörru det är min hoj! sa jag med något vilt i rösten. Det är min hårtofs som sitter fastlindad runt styret! Hur som vart det inget tjafs, grabbarna hade precis fått cykeln av en annan så vi _lät_ dem gå. Jag skickade Tony efter han de hade fått hojen av. Ta kort! sa jag. Själv tog jag hem Stålis. Ivar satt där bak i passaten, stora runda ögon. Tyvärr blev det inget kort då snubben hade slunkit in mellan husen men vi hann se riktningen.

Och viktigast av allt – Stålis var

är

tillbaka.

Förvisso utan lås (måste köpa) och med några skrapsår.

Naken! Skitig!

Men ändå.

Min tunga, gnetiga, okrossbara utbrytarkung ♥ Det ni. Puss.

Med fokus på det viktigaste 😛

Morgon! Det där med att jag inte bloggat sedan 8 maj tar vi en annan dag.

Nu till cykel:

Igår hade jag förmånen att gå en skitrolig och viktig kurs.

Misstänker att jag försöker mig på ett elegant anti-covid-hej här.

Det var Tobbe Öhman som hade hört av sig och tyckte att jag borde gå.

Tobbe projektleder Tematisk utveckling av cykel och vandring 2020 som är Region Västmanlands satsning på utveckling av “hållbara leder med tillhörande utbud av produkter och service samt etablera en länsövergripande organisering för utveckling, förvaltning och försäljning av cykel- och vandringsprodukter”.

Eller kort och gott – en satsning på hållbar och nåbar cykel- och friluftsturism i Västmanland. Något som ligger mig mycket varmt om hjärtat.

Kursen hölls på Skinnsbergs stolthet Färna Herrgård (dit det leder en myriad urfina grus- och asflatsvägar).

Fick skjuts av Plutt och Jonaspappa. Plutt ville mest cykla med Jonaspappa och äta bamseglass så det fick han förstås.

Kursen gick ut på att utbilda oss i grunderna av turistig cykelguidning och moneymaking som cykelentreprenör.

Samt göda oss med lite reko närproducerat käk förstås.

Men vänta, vilka oss?

Ett härligt gäng engagerade cykelnördar – klubbledare, inspiratörer, ledbyggare, turismverksamma – från Västmanlands mången fab cykeldestinationer.

Många nya ansikten men vissa bekanta, länge sen Johan!

Kursens första del leddes av ingen mindre än min “gamla” CX-medtävlande Katarina Rönnbacka Nybäck som driver Bike in Bergslagen. Katarina har en gedigen erfarenhet av mtb-läger, guideverksamhet, föreläsningar mm inom cykel. En tvättäkta cykelentreprenör och en duktig terränghojare kan man säga (tack för dina fina ord om lillbloggen min btw, det värmde så <3).

Igår fick vi ta del av Katarinas erfarenheter som cykelguide och lägerledare. Katarina gick igenom de viktigaste sakerna att tänka på (som att ha med sig en matig guideväska, skaffa en smart försäkring och uppvisa en stolthet över uppdraget på prislappen). Trots att jag hade lett en antal cykelträningsrundor började jag förstå den stora skillnaden mellan att leda en kortistur för likasinnade en tisdagseftermiddag och att ansvara för en hel grupp okända människor på ett för de nytt ställe.

Andra delen leddes av Sweden by Bikes Katarina Bergstrand som bjöd på en fördjupad insikt kring skapandet av ett framgångsrikt cykelerbjudande. Föreläsningen kryddades med en hel del härliga anekdoter och en miniworkshop då vi fick spåna fram några spännande teman för guidade cykelturer. Och oh yeah, så klart satsade undertecknad på industriromantik i mystisk bruksmiljö.

Sedan åt vi lunch och snackade mer cykel vad annars liksom.

Och så blev det dags att rasta Stålis (min lilla utbrytarkung, ni ska få höra i ett annat inlägg!) bakom Färnas Handelsbod.

Believe me, just igår hade jag hellre suttit på en mtb (som Katarinas läckra Liv Pique kanske?) men jag har ju ingen. Än. Det är inte för inte som jag sålde min alu-Trek hehe.

För det blev äntligen dags för lek och hoj. Eller lek och lek, en knippe ganska seriösa teknikövningar som är bra att köra med grupperna man guidar (och inte minst med sig själv också) för säkerhetens och psykologins skull.

Fann både nöje och irritation att svänga än hit än dit med Stålis min tunga gravelherk.

Vi fick öva i säkerhetskoll, pausövningar (hur får man de snabbaste att tålmodigast vänta in de saktaste t ex?) samt cykligt värdskap.

Det delades erfarenheter, lämnades bromsspår och tävlades i den ädla konsten av bikestand.

Så plötsligt började det regna och solskenscyklisterna fick bråttom in i föreläsningssalen

för eftermiddagsfika och ihopsyende av dagens lärdomar.

Min skalle kokade av all info och mitt hjärta bultade av alla idéerna. Messade därför Jonas och bad om ett par mils cyklig respit innan hämtningen.

Och det fick jag, på den fantastiskt fina nyduschade vägen till Kolsva. Tungt, trögt, motvindigt, men äntligen sensomrigt friskt.

Tack för en fantastisk kursdag bästa Tobbe, Katarina och Katarina och alla medkursare förstås. Jag är imponerad av allas kunskaper och idérikedomen som finns bland eldsjälarna i regionen, samt i hela cykelsverige förstås. Nu vill jag bara lära mig mer och mer, samt våga använda den kompetensen jag faktiskt redan besitter.

Ska bli.

Nyfiken? Kontakta Tobbe här, Katarina Rönnbacka Nybäck/Bike in Bergslagen här och Katarina Bergstrand/Sweden by Bike här.