Blir nästan påkörd av en stressad morsa som utan att ens titta i sidospegeln svänger in på gårdsplanen framför skolan jag cyklar förbi.
Blir lagom irriterad – herregud människa! – men tycker nog ändå mest synd om ungar vars päron till vardags fraktar dem i bil fast de inte måste*. Till föris, till skolan, till jympan och sånt. Vet ju hur ungarna sitter i sina bilstolar. Gömda. Fastkilade. Med en rätt så fjuttig utsikt och då främst över de andra fordon på vägen. Och fort går det. Fort som i en speedad tecknad film med smurfiga röster och smygreklam för elektronikmärken.
Till skillnad från kidsen som får gå, eller åka eller trampa cykel, buss, spåris eller tåg fråntas ju de bilbundna ungarna möjligheten att få ta in omvärlden i sin egen takt.
Att hinna fästa blicken, att beundra och att förundras. Att hinna fråga och få ett svar innan nästa grej i omgivningen fångar deras uppmärksamhet. Att bli omflugen av en svala, att bli omsprungen av en vovve, att hinna ikapp en knubbig bebbe i sittvagn. Att vinka till en hårt arbetande grävmaskin, att le med glassgubben man cyklar förbi, att längta till att äntligen få trycka på den magiska röda stoppknappen på bussen. Att stanna till och klappa på en solig tegelvägg, att plocka vackra höstlöv, att smälta snöflingor med tungan. Att sjunga ikapp med fot- eller trampstegen. Att se, ta in och känna sambanden mellan årstider, tider på dygnet, himlakroppars rörelser och djurens och folkets måenden. Att möta all sorts individer och möta deras unika blickar.
Hur kan man utveckla empati för någon man bara svischar förbi?
Vad spelar det för roll att man kommer fram jättefort, om man fråntas resans möjligheter?
Hur lära sig att förstå en värld man inte hinner se?
* för jo, självklart vet jag att vissa måste eller känner att de måste. Bli inte sura nu. Det hela handlar om olika perspektiv. Ni gör säkert massa annat insiktsfullt jag inte har en aning om #peace
Stort ogilla på mamman i bilen utanför skolan!!!!
Jag har med glädje läst om alla dagliga äventyr Ivar har varit med om redan från dag ett. Vad mycket han upplever och alla intrycken i ljud och lukt och rörelser. Plinga på bussen verkar aldrig sluta att vara en cool sak. Du har sett möjligheter i att stöka runt med barnvagnen på tåg och buss, inte hinder och jobbigheten. Vet också att det många gånger inte finns något alternativ till bilen, men det kan också bli en ful ovana.
Fortsätt att vara Katja i alla situationer och ohämmade poser på Insta. Du rockar helfett!
Tack snälla för dina stärkande ord! <333 Visst är det där med bil/inte bil komplext. Och jag ogillar egentligen inte bilar (tycker t ex om att köra kanske liiite för fort på nattliga autobahns i Tyskland…). Vet att de gör ett gott jobb för många och har eg. ingenting emot att äga en själv om jag måste någon dag. Men jag minns med så mycket värme allt kånkande med min körkortslösa morsa, när jag var liten. Hur spännande det var, trots säkert tufft för henne, med alla väskor och så. Tänker äsch, vad är det lilla omaket med tungt mot att jag får tid med min Ivar och han får vara en del i alltet från sin egen ögonhöjd?