För oss som cyklar blir ju nÀstan cykeln en god vÀn. Man cyklar aldrig sjÀlv för vÀnnen Àr med.
Jag upptÀckte det i mÄndags. IgÄr orkade jag varken tÀnka eller kÀnna pÄ grund av sömnlösheten (sjuk Ivis som hade legat pÄ mig och hostat och gnytt hela natten) och vabbandet. Idag slog sorgen till med full kraft.
Min StÄlis finns inte lÀngre kvar hos mig. NÄgon gÄng i helgen togs han ifrÄn mig. Jag hade för en gÄngs skull lÄst fast StÄlis pÄ stan, pÄ en öppen, folkrik gata, och med det rejÀlaste av lÄsen vid den tjockaste pollaren jag kunde hitta. Det var sÄ klart mycket dumt. Men cykeln var skitig och i servicebehov och jag fortfarande smÄsjuk och oskarp.
StĂ„lis Ă€r inte min första stulna cykel. Under flytten frĂ„n Bomansgatan till Fiholmsgatan stals min fantastiska cykelcross Ridley under de fem minuterna den stod utanför porten till bostadsrĂ€tten. Före Ridleyn hade jag blivit av med ett gĂ€ng (stads)cyklar hĂ€r i stan. ĂndĂ„ blir jag sĂ„ skĂ€rrad. Jag som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt har trĂ€nat mig in pĂ„ att bli nĂ€stan för bra pĂ„ att gĂ„ vidare efter förluster.
Kanske Àr det för att mina cyklar Àr sÄ mycket mer Àn bara trÀningsredskap och transportmedel. Kanske Àr det för att de Àr nÀst efter mina allra nÀrmaste, mina kÀraste allt-i-allon: mina vÀnner, mina mediciner, mina flyktvÀgar frÄn stressen och oron, mina sÄnghÀften och tröstligg, mina minnesframkallare och tankevÀckare. Det Àr tack vare mina cyklar som jag klarar av att hantera livets motgÄngar med överlÀppen stiff och mungiporna uppÄt.
I början var jag smÄtt irriterad pÄ att Jonas hade fÄtt mig att köpa StÄlis. En bredbockad stÄlhoj med tunga komponenter, hur roligt skulle det bli att cykelpendla och skjutsa pÄ en sÄdan? Det tog dock inte mÄnga turer innan jag fattade grejen. Gravelgeometrin bjöd pÄ kanonstabilitet oavsett underlaget och just det tyngre, gedigna gjorde cykeln pÄlitlig till vardags. En liten rejsig traktor helt enkelt, redo för lite vad som helst och med en finfin utvÀxling.
StÄlis har varit min finaste cykel. Varken dyr eller lÀtt har den pallat sÄ mycket. I ur och skur har den bjudit pÄ skÀr cykelglÀdje bÄde till vardags och till trÀnings. Det Àr StÄlisen som har gett mig tillbaka min cykelgrundstyrka efter graviditeten och förlossningen. Och det Àr StÄlisen som har gett min Ivar hans första möjligheter att se vÀrlden frÄn sin egen höjd genom att Äka med i cykelkÀrra med sin glada gungande gÄng.
Utan StÄlis Àr det tomt. Tre gÄnger har jag gÄtt förbi dess sista parkeringsplats i hopp om att den ÀndÄ stÄr dÀr och vÀntar pÄ mig, med sin djupt gröna lack och sina runda trygga rör.
Jag Ă€r inte glad i den hĂ€r staden just nu. Inne i mig bubblar en ilska. Ăver att sĂ„ mĂ„nga av oss arbetar och sliter hĂ„rt för att ha rĂ„d med vĂ„ra saker, och sedan kommer nĂ„gra och bara tar. Trots att de vet att de inte fĂ„r sĂ„ gör de det Ă€ndĂ„. Under tiden vi skriver vĂ„ra förtvivlade annonser och inlĂ€gg passar de pĂ„ att sĂ€lja vĂ„ra grejer. Och det vĂ€rsta av allt Ă€r att vi inget kan göra. Annat Ă€n att lĂ„sa in vĂ„ra cyklar, vĂ„ra kroppar och vĂ„ra tankar i en gyllene bur dĂ€r vi fortsĂ€tter att lĂ„tsas att samhĂ€llet Ă€r mjukt och fluffigt och att de flesta Ă€r goda bara de behandlas fint bla bla.
Usch nu Àr hon neggo och bitter tÀnker ni.
Den bjuder jag pÄ.
Ălskade StĂ„lis đ
Första turen med StÄlis och Thule-kÀrran (mycket nervöst och lyckligt)
StĂ„lis och de mjukaste babyfossingarna pĂ„ fĂ„gelskĂ„darĂ€ventyr i Skultuna (som slutade i ett gĂ€ng stenhĂ„rda intervaller och en helt slut artist till Katja…)
StÄlis pÄ vÀg hem frÄn jobbet
StĂ„lis, kĂ€rran och Awol – Jonas stĂ„lis som stals förra veckan </3
StÄlis pÄ vÀg mot glada gravelÀventyr i vackra GÀddeholm
StÄlis i stjÀrnstoftet dÀr jag föredrar att tÀnka att den hamnar i livet efter vÄrt
