God morgon! Älska SVT – älska dokumentärer. Vill tipsa om denna dok om ett avslappnat men samtidigt framåtblickande förhållningssätt till urban cykling. Älskar frasen “att staden gått i konkurs, stora delar av den är öde och avfolkad ser han som en möjlighet, en förlängning av det ohållbara samhället som behöver börja om”. Från att varit ett typ, tiotal cyklister i hela staden är de nu ett par tusen. HÄFTIGT.
Puss.
Vet ni, jag är så glad att vara en cykelbloggare. Dels för att jag får blogga om det roligaste jag vet – förstås – men även av andra anledningar, typ dessa:
noll. Vi håller oss till ämnet. Och med det menar jag förstås inte att vi inte tillåter oss lite avstick då och då – man kan inte bara blogga watt, mil och höjdmeter – men den röda tråden finns där. Åh så härligt med folks med starka intressen!
ett. All kärlek till naturen. Gäller i och för sig alla friluftsälskande bloggare – men vi cyklister är ena bästa rackare på att uppskatta naturen och beskriva den så att man verkligen känner igen sig och vill. ut. med en gång.
två. Att vågar vara ärliga och så att säga “skippar the crap”. Eftersom vi är en nischad, rätt så liten grupp likasinnade så finns det ingen anledning att tillfredsställa hela den breda mainstreammassan. Finns ingen anledning att luras. Därför kan vi vara ärliga och verkligen blogga från hjärtat om sånt som intresserar oss och alltså inspirerar våra läsare.
tre. Vi hjälps åt. Kastar jag ur mig en fråga så dröjer det inte länge innan jag får massa svar. Och eftersom alla vet lite bäst och kan lite mest så blir det ju en härlig soppa av kunskaper och åsikter vilket gör att vi utvecklas och lär oss nytt, hela tiden.
fyra. Vi är snälla mot varandra. Jag har nu bloggat i över två år – och kan räkna neggokommentarerna på mina tio… nej fem, nej tre fingrar kanske? Och då slickar jag ändå aldrig några rumpor med mina åsikter. Och vet ni vad jag tror det positiva stämningen beror på? Just ja, dels på att cykling automatiskt gör folks till bättre människor (vad elaka cyklisthaters än påstår om oss) och dels på att när man har roligt så pallar man inte störa sig på småsaker. Eller hur?
fem. Vi främjar jämställdhet och medmänsklighet. Eftersom vi håller på med en sport som främjar resande och utforskande så ser vi så mycket hela tiden! Vi lär oss att uppskatta solens värmande strålar under morgonrundan, den där mackan mot en varm cafévägg, den där snälla herren som hjälper oss att laga punka, den där snälla damen som lånar ut sin pump så vi kan bättre på trycket, den där fattiga bonden i bergen som låter oss dricka ur sin brunn. Vi noterar orättvisorna i sporten och vi har all makt i världen att påverka, bara vi är tillräckligt många som vill det. Vi är alla cyklister och vi vet att vi inte klarar oss utan varandras hjälp och pepp på vår väg upp till toppen.
Kommer ni på fler anledningar? Shoot 😀 Puss!
Specialized gör en Rapha och bjussar på en rolig utmaning tillsammans med allas vår Strava. Det går ut på att man ska få ihop 1.266 km (sammanlagda sträckan av samtliga vårklassikerlopp) under de kommande 40 dagarna.
For those curious, here is how the math works out:
Milan-San Remo [294km]
+ Tour of Flanders [259km]
+ Paris-Roubaix [257km]
+ Flèche Wallonne [205km]
+ Amstel Gold [251km]
= 1,266 kilometers
In honor of Specialized’s 40th anniversary, we’re giving you 40 days to complete the Challenge.
There are milestone badges to be earned at 25%, 50%, 75% and 100%, so set yourself some distance goals and make it happen.
Join Specialized – lululemon riders, Evelyn Stevens and Tayler Wiles in putting in the Challenge kilometers. While you’re out there, tell us about your progress and share photos from the road via Facebook, Twitter and Instagram with the hashtag #SpecializedChallenge.
1.266 km kan låta mycket men tänk
1.266 km är lika med 13 100-km-rundor
eller
1.266 km är lika med 26 50-km-rundor
istället
så blir det mycket mer greppbart och inte så värst omöjligt för oss som cyklar mycket.
Tyvärr kommer jag inte hunnit cykla nåt förrän ihelgen – men utmaningen känns inte alltför omöjlig, inte minst med tanke på att jag sticker till Mallis redan nästa torsdag. Och där gör man ju liksom inte annat än cyklar långt, det vet ju alla 🙂
Så – läs mer här, följ mig på Strava och anmäl dig själv här! Det värsta som kan hända är att vi får slå ihop våra sträckor för att nå målet, eller hur? 😉
Vet ni vad! Denna veckan har jag gått och självordinerat mitt småonda knä några dagar vila. Och det passar ju rätt bra med tanke på att det nu i veckan ska hinnas med både stockholmsbesök (familj och jobb) samt motalabesök (bröllop av alla händelser!).
Min första reaktion när jag såg veckans schema blev typ så
och som den glada träningsidiot jag är så blev min andra mardröm reaktion typ så
FÖR OTRÄNAD FÖR KATTUTSÄLLNINGEN TÄVLINGSSÄSONGEN?
nejdå. Faktum är att jag tränat mycket, effektivt och bra den senaste tiden. Tyvärr har mitt knä inte riktigt mått helt hundra än – i söndags fick jag avbryta hemrundan för att jag fick känningar igen. Bättre att ta det säkra före det osäkra – knäet känns mycket bättre nu och pallar mycket mer än i höstas men jag får banne mig ta det lite lugnt också.
Därför tänker jag inte ha dåligt cykelsamvete i veckan. Cykelabstinensen blir svårare att åtgärda, men Contis är i samma sits och han är husguden gällande träning och skadebeteende och han vilar från cykling han med. Istället blir det core, styrka, massage, stretch och annat grenspecifikt dock ej sadelkrävande.
Kanske följer cykeln med till Motala för en vacker tur på söndag också. Men enbart om knäet så vill. Så cyklar vi igen nästa vecka.
Glöm inte att följa mig på Strava! Puss.
Vad får en kopp kaffe kosta?
Hej. Har ni varit med om att någon har gått dött? Inte? Lyllos er. Jag har. Har ni sett ett lik? Inte. Lyllos er.
Vad drar jag det här upp för? Förstör stämningen och allt?
Jo kärt läsarfolk. Det är ju så här att det där vanliga billiga kaffet vi dricker bidrar direkt till att det bara i Brasilien – den största leverantören av kaffe till Sverige – finns tvåhundratusen människor som är på gång att bli sådana där otäcka lik omringade av levande fast inuti lite döda – anhöriga har jag för mig de kallas. Tvuhundratusen människor är alltså sjuka, oftast i cancer (ni vet den där åkomman vi köper diverse lyxdesignade band för att få bot med här hemma). Mer koll på cancer? Googla cancer och tryck sedan på bilder. Brasilien är ett stort land – och ändå är skador av bekämpningsmedel – samtliga strängt förbjudna här i Sverige – ett av landets största folkhälsoproblem. Och Brasilien är ändå inte det enda landet som levererar kaffe till oss i västvärlden. Tiotusentals människor dör varje år av besprutningsmedelförgiftning.
Läs om parakvat här.
Läs om endosulfan här.
Läs om lindan här. DDT kan du väl redan.
Förutom att de som jobbar på eller lever i närheten av kaffeplantager – och då inkluderar det även sådana små söta oskyldiga – barn och djur har jag för mig de kallas – fuckas hela naturen upp. Alltså ni kan ju tänka er själva. Fett med skogen avverkas (typ tänk som när åt-Ikea-jobbade-företag fulavverkar hundratals med skogshektar uppe i norra Ryssland) – växtligheten dör – marken likaså.
Och då orkar jag knappt dra upp det där med slavlöner, sämst arbetsmiljö och annat skit som beror på att kaffet vi bälgar i oss ska vara så himla, himla billigt.
Seriöst folks, vill vi verkligen ha folks liv på våra samveten? Jag tror inte vi vill det, eller hur?
Så. Jag vill be er, mina läsare om en sak. För ert eget samvetets skull, för naturens skull, för mänsklighetens och de anhörigas skull.
Ni vet, cykelcaféer som börjar poppa upp här och var i Sverige (vild glädje, så jäkla ballt att cykling har blivit så pass accepterat och trendigt som livsstil!). Det finns ju ett antal – och hoppas de blir fler. Jag har fått nys om att vissa av dem fortfarande serverar elakt, besprutat, dödligt kaffe. Att de har samvete nog att göra det till oss som väljer bort bilen till förmån för ren luft och friska ben! Men vet ni, orka vara elak mot dem. Förmodligen vet de inte bättre, eller så tror de på att efterfrågan är inte stor nog. Vad vet jag. Men vet ni, jag tycker varje gång ni fikar på ett sådant café – fråga efter ekologiskt, fairtrademärkt, reko kaffe. Och säger de att de inte har sådant kaffe – fråga när de tänker ta in det. Fråga förresten om de har ekote, så länge. Och se djävulskt missnöjd ut.
Än så länge finns det ett (!) cykelcafé* här i Sverige som serverar kaffe som inte bidrar till att folks föder missbildade barn eller själva kolar vippen. Det är Cykelcafé Le Mond (där jag tyvärr inte hunnit fika ännu).
Jag hoppas att de andra caféerna som profiterar på en av de natur- och socialvänligaste livsstilarna i världen tar efter. Och jag hoppas att vi en gång för alla hellre betalar en krona extra eller avstår kaffe (jepp, man kan ju faktiskt skita i en kopp då och då) än bidrar till att våra medmänniskor far illa.
För inte ska det vackra medelhavsturkosa cykelparadiset behöva fläckas ner av de anhörigas osynliga tårar.
—
* alltså ett café vars uttalade målgrupp är främst cyklister
Hepp, vad har jag gjort i helgen dårå egentligen? Helgen, som utmärkte sig med att vara lika delar vårsolig som blåsig. Kom förresten att tänka på en sak när jag komponerade detta inlägg – i år har jag inte cyklat en enda vindstilla runda! Hemskt men härdande eller hur.
Cyklat långa intervaller med dessa – däribland super-Eva – stark som tusan!
och dessa! Contis som bjöd på kaka och Mange som bjöd på coachande tips.
Cykelfikat på Skultuna brukscafé fast det vet ni ju redan
Att cykla är lycka att postcykelfika är beyond
Åkt bil med Grannen och Hanna för att lära mig ett och annat nytt och repetera gammalt om ledarskap +annat tillsammans med resten av klubbledarna!
och alltså fått cykla och hänga med (nästan hela) Periferigruppen <3 under söndagen
Känt på knägnäll efter ett par extra mil utöver “ordinarie” passet, blitt skrajsen och demonterat cykeln i väntan på bärgarn! 😉 Hann med att se de sista kilometrarna av Milano-Sanremo också. B att Cav inte vann, snyggt att Fabbe kom tvåa, kul med Kristoff – helt ok lopp att skrika kom igeeeeen till. Ikväll gäller att försöka leta på Cholet Pays De Loire–loppet (i alla fall recappen), nån som har fungerande länk?
Ni glömmer förresten inte att följa mig på Strava? För nuffror QOM:s och annat cykelstatistiskt. Puss!
Våren. Kortvariga romanser. Löften om sol, sand mellan stortån och näststortån, sangria, shorts, kräftor, längtan, alla lopp. Glädjen, skriken, skratten, djurbäbisar på zoo.
Men också pollen – smolken i vårens ambrosiafyllda bägare, flugan i din morgongröt, dammkornet på din fotolins, kedjefettet på din nya vita styrlinda, linimentet i ditt öga.
Oavsett var man står politiskt så är man enad om en sak – pollen ska bort.
Pollen vill dock inte bort men kan underlättas – med mediciner och gott humör som får en att liksom glömma eländet ett tag.
Från mig till er – den glättiga våriga spotifylistan med bara lättjelåtar att fira våren med. Fylls på allteftersom.
Voilà – POLLENDISKO!
Gårdagens sista stopp – för knäets skull, inte för däckens
God måndag. Alltså en sak slog mig imorse. Jag har aldrig ever ever punkat. Det är egentligen helt sjukt! Visst, jag har cyklat racer i bara två helår – men jag har banne mig hunnit cykla på typ, diverse underlag!
Har cyklat inne i Stockholms innerstad.
Har cyklat på motorvägsliknande supertrafikerade vägar ute i Europa.
Har cyklat på gruspartier.
Har cyklat på fylletyska strandpromenader på Mallis.
Inne i svenska postlönelördagssmåstäder!
Osv.
Jag cyklar banne mig nästan varje dag.
Men punkar aldrig.
Min teori är att det beror på två saker:
Sak ett: Lite för tjockgodsade (och alltså lite för tunga) däck
Sak två: Att en punkfest utan dess like lurar bakom hörnet och då jävlar blir det inte nådigt för samtlig inblandad
Faktum är att jag liksom vill veta hur det känns att få olika slags punkor. Visst, jag har punkat på damtralla och grejs, men då går det segt sakta och man upptäcker oftast inte att det hänt nåt förrän man kommit hem, för det går så trögt ändå. Men jag blir orolig efter jag hört läskiga berättelse från tävlingar där folks däck typ exploderat mitt inne i en kritisk kurva eller pysits ut precis när det var spurtdags. Hade varit skönt att känt på det i civilsammanhang så man inte tappar fattningen helt när det väl gäller.
Måndagsreflektion utan dess like, hörs snart! Puss.
P.S. Jag kan laga punka / byta slang etc. Ba så att ni är lugna liksom 😉 D.S.
Mintig, sockrig, saftig mazarinsing räddade min arma själ idag
Klassisk postcykelkoma, dagens pass bjöd på sol, härlig motis, partempo och på slutet, jobbiga känningar i dum-knäet som gjorde att jag inte riktigt orkade vara duktig under andra partempointervallen (vi körde långa, över en mil var). Passet avslutades dock på god not med humöret tack vare gudomligt fika på Skultuna brukscafé. Imorgon stundar cykelledarhäng hela dagen, möjligen liiite pedagogisk cykling ihop med de andra ledarna och min ena sida deppar över att jag inte kan hänga på distansturen imorgon, min andra sida säger men Katja, är väl bra att du inte nöter för hårt och länge nu så du blir kvitt smärtan helt till Mallis.
Förresten, så grymt tacksam över att jag får köra i samma gäng som Eva. Seriös cyklist och överlägsen sparringpartner.
Snart får jag dock vakna ur koman och bege mig till stan för lite häng med bästa Periferigruppen och höra vad de haft för sig under distansturen vissa körde idag!
Hörs mer imorgon. Puss!
Distansklassiker. Tror ni den här förpackningen fördelas över turen? Inte i min värld.
Efter ett par mil stannar jag och trycker i mig allt. Sedan kör jag femton km helt utan påfyllning. Sådan är jag.
Åh som jag kan avundas er personer som långsamt, med eftertanke tuggar er igenom era små, eleganta portioner hälsosam mat. Er som inte alls känner det där sötsuget och med lätt axelryckning hoppar över efterrätten eller den där extraportionen ljuvlig spaghetti. Som säger jag är inte hungrig och faktiskt menar det. Som inte har någon matlust när ni är sjuka. Som har fantastiska överlevnadsgener.
Välkommen in i min mage – jag är lika hungrig frisk som magsjuk.
Det finns två lägen i mitt liv då jag är inte hungrig:
ett. den första tiden när jag är dödskär – en gång gick det så långt att jag för att inte svimma tvångsmatades med soppa av en välmenande kompis!
två. den första halvtimmen efter jag ätit mig proppmätt.
Jag har varit hungrig hela mitt liv. Jag var konstant hungrig som barn, ännu hungrigare som tonåring och nu när jag är typ vuxen är jag precis lika hungrig. Aktivitetsnivån spelar inte heller någon roll – tränar jag så blir jag jättehungrig, tränar jag inte så är jag lika hungrig för det. Intressant är dock att jag sällan känner hunger under själva friluftandet / idrottsutövandet. Men efteråt, shit alltså!
Ibland kan jag bli provocerad av att välmenande folks snackar om självdisciplin och klämmer ur sig saker som men det är väl bara att låta bli! Men alltså, det är inte att bara låta bli. Bara för att du har matvägrargener betyder inte att jag har dem. Jag önskar jag kunde låta bli det extra ägget på morgonen, men då svimmar jag på dagens distansrunda.
Inom cykling handlar typ det mesta om vikt. Utrustningen ska väga så lite som möjligt, ens kläder ska vara så tajta och aerodynamiska som möjligt. Men den vikten som går att påverka mest är kroppsvikten. Alla vi som inte är naturligt lätta (jag säger lätta och inta smala, för jag väger relativt mycket även när jag är väldigt smal) kämpar med detta. Alltså försöka påverka vår vikt så att den sjunker och gör det enklare för oss att cykla bättre. Det är en sanning. Inget att skämmas för. Inget att stämpla som ätstörning. Inget att stigmatisera, skuldbelägga (!) och starta kommersiella kampanjer för. Men det viktigaste är att vi inte glömmer att fördela energin på rätt sätt – gör det lustfyllt och roligt att laga nyttig, god och bra mat som tar oss upp till nya höjder – istället för att göra det hela till ett dumt ångestladdat moment. Stress och ångestfull fixering är ju nämligen bra mycket farligare än ett par kilo för mycket.
Mums mums, lunch- och chokladbitdags! Puss.
Här är förresten en bra artikel på temat, från en av mina favvobloggar.