Jag är en hungrig tjej, inga dieter biter på mej

Distansklassiker. Tror ni den här förpackningen fördelas över turen? Inte i min värld.
Efter ett par mil stannar jag och trycker i mig allt. Sedan kör jag femton km helt utan påfyllning. Sådan är jag.

Åh som jag kan avundas er personer som långsamt, med eftertanke tuggar er igenom era små, eleganta portioner hälsosam mat. Er som inte alls känner det där sötsuget och med lätt axelryckning hoppar över efterrätten eller den där extraportionen ljuvlig spaghetti. Som säger jag är inte hungrig och faktiskt menar det. Som inte har någon matlust när ni är sjuka. Som har fantastiska överlevnadsgener.

Välkommen in i min mage – jag är lika hungrig frisk som magsjuk.

Det finns två lägen i mitt liv då jag är inte hungrig:

ett. den första tiden när jag är dödskär – en gång gick det så långt att jag för att inte svimma tvångsmatades med soppa av en välmenande kompis!

två. den första halvtimmen efter jag ätit mig proppmätt.

Jag har varit hungrig hela mitt liv. Jag var konstant hungrig som barn, ännu hungrigare som tonåring och nu när jag är typ vuxen är jag precis lika hungrig. Aktivitetsnivån spelar inte heller någon roll – tränar jag så blir jag jättehungrig, tränar jag inte så är jag lika hungrig för det. Intressant är dock att jag sällan känner hunger under själva friluftandet / idrottsutövandet. Men efteråt, shit alltså!

Ibland kan jag bli provocerad av att välmenande folks snackar om självdisciplin och klämmer ur sig saker som men det är väl bara att låta bli! Men alltså, det är inte att bara låta bli. Bara för att du har matvägrargener betyder inte att jag har dem. Jag önskar jag kunde låta bli det extra ägget på morgonen, men då svimmar jag på dagens distansrunda.

Inom cykling handlar typ det mesta om vikt. Utrustningen ska väga så lite som möjligt, ens kläder ska vara så tajta och aerodynamiska som möjligt. Men den vikten som går att påverka mest är kroppsvikten. Alla vi som inte är naturligt lätta (jag säger lätta och inta smala, för jag väger relativt mycket även när jag är väldigt smal) kämpar med detta. Alltså försöka påverka vår vikt så att den sjunker och gör det enklare för oss att cykla bättre. Det är en sanning. Inget att skämmas för. Inget att stämpla som ätstörning. Inget att stigmatisera, skuldbelägga (!) och starta kommersiella kampanjer för. Men det viktigaste är att vi inte glömmer att fördela energin på rätt sätt – gör det lustfyllt och roligt att laga nyttig, god och bra mat som tar oss upp till nya höjder – istället för att göra det hela till ett dumt ångestladdat moment. Stress och ångestfull fixering är ju nämligen bra mycket farligare än ett par kilo för mycket.

Mums mums, lunch- och chokladbitdags! Puss.

Här är förresten en bra artikel på temat, från en av mina favvobloggar.