Blogg

Hökåsengropensandbacken, ett sandigt as där det är lättare nedför än uppför
eftersom hjulen scrollar så i sanden när man försöker cykla uppför

(märker nu att jag kanske borde bli bättre på det där med att skapa
giffar som följer händelsernas förlopp, men jag var hög på den här låten när jag gjorde den så)

Tjena!

Innan ni läser vidare så måste jag ba försäkra er om att jag inte kommer att lämna landsvägen som min paradgren.

Nu läser vi vidare och

JO DET ÄR SKETAFÖRBASKAT KUL ATT KÖRA MTB tillsammans med andra!

eller annan, i det här fallet Valle!

i fredags cyklade ju jag och Valle MTB ihop för första gången
och fy så roligt!

dels så går det förbaskat mycket fortare eftersom man liksom triggar varann lite

dels så vågar man mer av samma anledning

dels så skrattar man mycket mer

så kan man ta bilder på varann

och dela på en banan
eller kanske en cykelkaka

alltså ingen nyhet för er som redan cyklar MTB hop mer era polers eller klubben – men jag köpte ju min hoj mest som enkatjaträningsverktyg för väderförhållanden ej lämpliga för asfaltsnötning. Så det hade aldrig slagit mig att jag faktiskt kan cykla på hojen för dess egen skull liksom, inte bara som nåt tillbehör.

från början hade jag tänkt att sälja MTB:n och köpa cyclocross istället

nu börjar jag tveka. kanske stryka det där istället och byta ut det till ett också?

bara jag blir duktigare på att peta in linser i mina ögon samt lär mig att det faktiskt är tre klingor på min cykel så kommer jag bli en jäkel i skogen känner jag.

(mellan landsvägsrundorna, förstås)

Tack Valle <333

är inte i sovrummet just nu liksom, men så här
ser iaf stället ut där många av inläggen skapas!
P.S. tvärtemot va Stefan trodde är det inte smutstrosor utan blötsockor
(Rapha, classis merino socks) som myser uppe på radiatorn

Sorry om det ser ut som komochhjälpmig på bloggen, håller nämligen på med lite justeringar. Då jag inte är något större kodgeni så tar det lite tid och lite bök eh… Men stå ut! Funderar f ö på att göra om designen rätt så stort, är lite störd på vissa funktioner och avsaknad av andra. Men dagens prio är att få bloggen läsbar igen.

 

Nämen!

Vem är det här!

Nope, detta är inte jag. Detta är min danslärare Stina som har klättrat upp på min racer för att bege sig till lite söndagsdans i Skultuna Lagårn, ett anrikt danshak 15 km norr om Västerås.

För vad gör man när bussarna inte passar med jobbtider och man inte har tillgång till bil. Jo, man kittar upp sig i lycra och sitter upp och så är man uppvärmd lagom till pausen!

(Cykeln fick snällt vänta i garderoben medan vi buggade, och sen fick den åka cykelställ hem, hallå det var ju nästan midnatt)

Fett med fredagskänsla!

Kolla liksom:

ett. Om ett gäng timmar ska jag och den här mannen ↓

Valle alltså, fin kompis och självklar medlem i Periferigruppen™, cykla MTB ihop! Valle har nämligen kittat upp sig på en skogscykel och jag är väldigt glad för det. Precis som jag är Valle främst en asfaltsnötare men ser MTB som en skön omväxling så vi är lite på samma nivå. Jag har utarbetat en liten runda som jag hoppas ger oss lagom med adrenalina.

två. Ikväll kommer min bästa Nadja från Göteborg och våldgästar mig över natten! Det kommer att gå vilt till, minst två koppar te med citron i och säker en chokladkaka/skalle.

tre. Imorgon lovas superbt väder vilket ju självklart gynnar någon härlig fikatur med klubben. Har fan cykeltränat hela veckan, dags att lalla runt lite för själens skull.

fyra. Imorgon är det även dags för eventet jag och Contis peppat för ett bra tag – elektroniskmusikfest på Fotografiska! Vilket ju betyder fett med kaffe innan, bekväma dojs och dans hela natten lång, typ så här ↓

fem. (vågar jag ens nämna det, peppar peppar) mitt knä mår helt okej just nu och gjorde det under hela intervallpasset igår! Tro’t eller ej men det kan bero på att jag (i egen hög person) mekat lite extra med rosen igår…

sex. Nyheten om att Vacchi blir programledare för Eurosports nya cykelshow Home of Cycling som börjar 6 maj! Det är förstås ett tramp i rätt riktning och jag hoppas på många grymma pr0-cyklissor och -cyklister som gäster i studion – för dem finns det gott om även på hemmaplan!

sju. (för alla goda ting är sju) det är FREEEDAG!

Ska ni gö nåt skojs i helgen?

PUSS ♥

 Fett med spel för galleriorna,
men ett och annat har jag ändå lärt mig,
t ex posa i min blåa frottéoverall “mekställ” från 70-talet.
Fast linda styrlinda, det är jag typ grym på!

Det har blivit så himla poppis, det där med att meka cyklar till höger och vänster. Speciellt om det står tjej- innan… Det startas grupper, utmaningar, heta linjer, fanzines… ok, riktigt så är det kanske inte men mekarhysterin är påtaglig och utvecklingen lavinartad. Alla ska me(ka). 

Jag är så politiskt inkorrekt att jag ger blanka fan i att meka om jag inte måste.

och den vanligaste frågan jag får är då Men vill du inte lära dig lite mer om cykelmek, du som är cyklist?

Och jag ba nej

Och de ba höjer på ögonbryna

Och jag ba alltså ge er. Skilj på kan och vill!

I och med att jag gärna cyklar själv – och gärna långt och spännande och småfarligt – så är jag så illa tvungen att kunna laga och ställa in min cykel. Till skillnad från säg Sydeuropa, där det kryllar av cyklister vid varenda avfart så är Sverige ett rätt så cykelöde land. Kan man inte laga punka eller säg, justera bromsvajrar eller dylikt så ligger man risigt till. Landsbygdstaxi är dessutom förbaskat dyrt, kanske en valfråga för Centerpartiet?

ehm hursom, tillbaks till ämnet.

Varför måste alla vilja meka med sin hoj?

Ingen ser ner på dem som inte har lust att själva byta däck på bilen fast de äger både domkraft och handböcker. Ingen ser ner på dem som inte har lust att själva handgripligen installera golvvärme fast de bor i hus.

Så varför anses man nästan en andraklassens cyklist bara för att man inte har lust att serva maskinen som man ändå skaffat för att – hör och häpna! – cykla på? (okej kanske inte Grannen som gjort mekandet till en fetisch, men Grannen är Grannen <3) Är det nåt slags gammal moppetradition eller? Okej att sammekandet förenar, det kan jag köpa, men är det inte bättre att lägga den tiden på att typ, lära sig cykla i grupp istället? Dessutom ser jag det nästan som den moderna cyklistens skyldighet, att vårda, älska och sponsra sin lokala cykelmek som ju inte är någon dussinvara i ett fotbollsland som vårt.

Hör på nu. Det är okej att skita i att vilja meka. Har ni ingen större lust – lär er att byta punka samt kånka hojen på axeln till närmaste tätort så lovar jag att ni kommer långt med det.

och nästa gång någon fnyser och påpekar att jaha minsann, du kan väl säkert inte fixa det du ser jag så kan du fnysa tillbaks och glatt kontra

Jo jag kan visst meka, men det är cykla jag vill

(och tjuta lite med bromsbeläggen, lagom teatraliskt och irriterande)

Anna A, Contis, Per och Jimpan kämpade
snyggt i det kalla men magnifika kvällsljuset

Inget är trevligare än att småsmutta på kaffe, mumsa på hallongrotta, klappa lite händer och fota lite cykellopp såhär om kvällningen, eller hur?

Fast ehm jo.

Det är bannemig så mycket trevligare att vara en av dem som blir klappade för och fotade, mycket trevligare att vara en av dem som svettas, kämpar, skriker fan! eftersom de heeelt otippat går i mål efter Jonas Ahlstrand.

Men måste man vila en kroppsdel så måste man. Och då står man där, fryser häcken av sig men passar ändå på att observera klungan och lära sig.

Tyckte förresten både om banan – kort, smått kuperad och naturskön – och proffsigheten i arrangemanget. Gillade också att så många dök upp. Det är i och för sig inte så konstigt, SMACK-serien är en erkänd klassiker och samarbetet med närliggande klubbar är tätt. Jag hoppas att vår klubbs Mälarcupen också växer till sig. Det är bara att komma och köra – alla oavsett nivå är välkomna och jag lovar – man blir lite säkrare och lite snabbare för varje litet tramptag.

Hyr-Cuben – standard-looking, men djävulskt styv och skön!
(f ö: Hur ser man att det är en hyrcykel? Jo – det är fett med ekrar,
flaskhållare ser ut att va gjorda i gjutjärn,
sadelväskan är på och styrlindan är svart!)

Hej.

Usch, detta knäbry. Sitter och försöker bestämma mig för om det blir ett SMACK-serien-GP ikväll eller inte. Har ju länge peppat för att vara med på vissa av SMACK-seriens lopp men idag lutar det åt att det blir lättrull/promenix runt banan istället. Skälet är förstås det dumma knäet! Som ni kanske minns så hade jag strul med mitt knä efter att jag småpajat det med felaktigt inställd cykel nån gång under sensommaren. Var ju väldigt orolig för hur det skulle kännas på Mallis, med hyrcykeln, alla berg och träningsintensiteten. Var jätteförsiktig under den första rundan på hyrcykeln. Märkte av en viss smärta. Justerade klossen så att foten skulle ligga rakare (mer parallell) mot färdriktningen. Och sedan var det inga problem! Cyklade både högt och lågt och långt och kämpigt (fan, ett par dagar satt jag över åtta timmar i sadeln) och kände inte av någonting. Helt underbart. Väl hemma drog jag ut på en kortare avkänningsrunda på egen hand (den dära alltså). Och gissa om inte knäjävulen började värka igen. Samma skor. Till synes samma inställning. Men ändå ont. Häromdagen justerade Contis min cykel igen, nu hade sittställningen blivit än mer framåtlutad Mallis-style och sadeln hade flyttats något. Det hjälpte lite – men inte tillräckligt, åkte hem med elsmärta under knäskålen och ut i vaden efter gårdagens intervallkörning (strax över fem mil). Förut kändes sadeln för låg. Men nu men den mer aggressiva sittställningen är den kanske för hög?

Nä fan, det bästa blir nog tyvärr att avstå tungväxlad varvkörning ikväll. Ska meka lite mer mer rosen och sedan provrulla än hit, än dit. Nu är det ju i alla fall konstaterat att det inte riktigt är mig det är (långsiktigt) fel på. Skönt det!

Här kommer en temporapport för oss som älskar att älta det förflutna, dvs. det som hände för mer än en vecka sedan.

Förra måndagen var det nämligen dags för första deltävlingen i Mälarcupen. Jag hade pluggat dopingregler och betalat in till cykelförbundet för baslicens så det var dags att få lite valuta för pengarna.

Jag funderade på hur mina ben skulle svara på ett tempo efter lördagens spurtrunda med gubbarna (deras epitet), men det fick helt enkelt visa sig.

Anders Karlsson skulle hinna montera på diskhjulet innan uppvärmningen ut till Anundshög så jag gick lite tidigare från jobbet. Femtio meter från mitt hus stod två ingenjörer och grejade med varsin racer. Den ena såg väldigt dyr ut, så jag stannade till och började prata Mälarcupen. Ingenjörerna berättade på östgötska att de var veckopendlare så just tävling på vardagar passade dem bra. De brukade till och med träna med klubben. Den ena började ställa väldigt detaljerade frågor om kvällens tempo, nästan som att han tänkte dra ut och spontantävla, och jag blev glad över att kunna ge herrarna i klubben lite extra konkurrens från Mälarenergi.

Då kom regnet.

Ingenjörerna lyfte in sina cyklar i bilen och jag sa hejdå och flydde upp i lägenheten.

Diskhjulen monterades på, de vägde ungefär lika mycket som ett A4-papper, jag drog i mig en extra cykelkaka och vi trampade iväg till starten. Den sista kilometern ökade vädergudarna på med lite extra vind och hagel.

En perfekt kväll för tempo.

Från början var könsfördelningen jämn men till slut blev herrklassen ändå tre gånger så många som vi. Mitt utgångsläge var perfekt – Superjenny skulle ju vinna så jag kunde pressa mig lagom mycket och samtidigt se fram emot att rulla in på en trevlig andraplats.

Superjenny! (foto: Anders Karlsson)

Undrar om det var många tävlingscyklister som duckade för hemmapremiär på grund av regn och vind, men alla ni som gjorde det skulle ha fått er belöning!

För någon kvart innan start upphörde plötsligt regn, hagel och vind. Himlen sprack upp och jag kom in i den där pre-tävlingskickande sinnesstämningen som fortplantar sig från det pickande hjärtat till mungiporna och ända ner i vaderna. Mattias fick bära min överdragsjacka och Anders Karlsson tvingade i mig en portion äppelgel. Caj sa något peppande, Eva var förkyld och sa lycka till. Mange höll min cykel, klockan slog och jag var iväg.

Fan vad kul det var. Det vidriga tempot i höstas var värt all smärta eftersom jag slog Mattias med fyra sekunder men det var ändå 24 minuters plåga, detta var ju njutning.

Jag hade fruktat distansen, 28 km tempo, men den var perfekt för min kropp som brukar komma igång lite sent på rundorna. Jag låg på ganska jämnt och hade hög kadens så benen höll sig pigga och överkroppen trivdes med aero-läget. Efter ett par km blev jag omkörd av en herrcyklist. Ganska länge körde jag sedan i en bubbla och tänkte att inga fler skulle få köra om mig, och tanken höll psyket på topp.

På hemvägen vid Tortunaviadukten kom det såklart en veteranherre med tempobågar lallandes förbi. Fail.

Längs vägen stod mina materialare och plåtade, det blev snyggt med cyklisternas framåtlutade siluett mot den lite regnmolnbeströdda aprilhimlen.

foto: Anders Karlsson

Nästa etapp i Mälarcupen får damerna inte konkurrens av mig, för då är jag bortrest. Men tävlingspremiären är avklarad, på 52 min, och även om det inte fanns nån fysisk pall att stå på så kan en ju faktiskt tolka det hela som att mitt nyårslöfte är uppfyllt.

Anna på pallen.

Hah.

 

Hej!

Fanken, nu är jag tvångsvuxen igen. Jag har ju haft lillebror 8, hos mig över långhelgen! Alltså har jag kunnat vara mig själv här i dagarna fyra och nu när jag dumpat av honom hemma hos föräldrarna så känns det inte alls lika kul att skjuta maskrosor, provsmaka sig genom allt godis i påsen, råka trampa in i leran, jaga (och bli jagad) friluftsmuseumhöns, vägra nattas fast klockan är nio på kvällen och garva åt knasdjuren i tecknad film.

Det har ju inte blivit så mycket bloggande men ni kan få en liten recap ändå. Jag har:

* gjort alla de ovanstående sakerna plus lite bus till och fått lite skit av de riktigt vuxna för min “pedagogik”

* njutit av satans fint väder

* luftat min nya Catlike Whisper Plus (förtjänar ett eget inlägg, så snygg så skön!) på Tunby-GP

tillsammans med Eva och ett gäng andra skojtävlingssugna cykelharar! Älskar när det är fint väder, helg och folks är glada och kortbyxade och dyker upp. Och när ens egen bror stå publik, med koklocka och allt <3

* ätit för mycket godis (precis som Contis och Johan på bilden, ja ni ser ju på minerna)

* grillat

* sett Amstel Gold – tyvärr på danska (var det så för er med? Tråkigt speciellt när man vet att Vacchi kommenterar!)

* fått min cykel justerad… mer om det senare

* fått bilpunka mitt ute i nästan ingenstans typ och blitt räddad av två local boys med “h a t e” intatuerat på fingrarna, det ni!

* köpt mig en ny magisk ring.

Massa skoj och inte en sen kväll. Dagens kväll kommer dock att bjuda på stenhårda lagtempointervaller, det ska jag (som ju råkar vara ledare och hittat på upplägget) se till 🙂

Har ni haft det skönt under långledigheten?

Här är iaf en som passade på att njuta, lite extra till och med säkert bara för att jag höll på att fota henne!

Puss!

er något röriga Sid… menar Katja

 

Ride reports är ju alltid roligt att läsa, det kan man inte få för mycket av 🙂 Och då inte bara flashiga resereportage utan lika gärna lite utsvängda ord om en grå tisdagsträning. Båda varianterna är inspirerande och peppande för sina egna resedrömmar och träningspass 🙂

Jonatan hade önskat fler vanliga, hederliga ride reports av något lite mindre epic slag. Jag ska inte sticka under stolen med att jag är värdelös på leana just-in-time-ridereports (Östgötaloppet var undantaget men då hade jag DNF:at och plågades således i bilen, sysslölös och deppig liksom). Jag tränar ju varje dag och känner att typ ehm, det mesta av träningen går ju till på ungefärt samma sätt med små variationer intressanta för mig only. Men jag kanske tänker fel..? Ska bättra mig. Men Jonatan – idag är du i alla fall bönhörd.

Torsdagens pass var gråare än post-bibtvätt-vatten. Jag slutade jobba lite tidigare än vanligt och pallade alltså inte vänta in den ordinarie klungträningstiden. Stack alltså ut med rosen med sikte på snabba fyra mil, mer skulle det varken hinnas eller pallas med med tanke på att jag känt mig krasslig hela förmiddagen. De första kilometrarna gick det oroväckande fort vilket gav en tydlig föraning om vad hemfärden skulle innebära. Jag var dessutom smått nyfiken på hur det onda knäet skulle reagera på att åter utsättas för kompakt istället för mallishojens trippelparti. Efter någon mil svängde vägen och det gjorde även vindriktningen. De resterande tre milen fick jag känna på klassisk västmanländsk slakmota med inslag av kant- och motvind och inga snygga höjdmeter så långt hjulet kunde nå. Just fanken, det är ju så 80 % av våra pass ser ut – kamp mot vinden, kamp för höjdmeter. Grejen är ju också den att vet man att man bara har fyra mil på sig så försöker man pressa på rätt så bra. Jo tjena. I västmanländsk kantvind gäller ordspråket klunglös – chanslös, ni har väl hört det? Eller, chanslös på vinst kanske, om det vore ett lopp, men djävulskt bra träning, det får man sig i alla fall. Så jag fick mig just det. Djävulskt bra om än med medelhavsmått mätt något tråkig mosa-på-träning. Kort, effektivt, enmannaintervaller. Det är ju sånt en får köra här i det platta landet. Intervaller. Och mtb alternativt cross. Enda chansen att komma nära backarna utan att först trampa åtta mil till närmaste landsväg som inte består av horisontella geometrier only. Tyvärr har jag inte hunnit med Strava än, Garmin-grunkar strular fortfarande.

Fyra alldagliga, torra, kämpiga mil. Med en liten känning i knäet på slutet, tyvärr.

Får nog meka lite mer med cykeln ihelgen. Bombsäkert att nån inställning är åt skogen. Jag kände ju fanken ingenting på Mallis trots betydligt hårdare och frekventare körning!

Jepp.

Hoppas önskeinlägget duger!