Ride reports är ju alltid roligt att läsa, det kan man inte få för mycket av 🙂 Och då inte bara flashiga resereportage utan lika gärna lite utsvängda ord om en grå tisdagsträning. Båda varianterna är inspirerande och peppande för sina egna resedrömmar och träningspass 🙂
Jonatan hade önskat fler vanliga, hederliga ride reports av något lite mindre epic slag. Jag ska inte sticka under stolen med att jag är värdelös på leana just-in-time-ridereports (Östgötaloppet var undantaget men då hade jag DNF:at och plågades således i bilen, sysslölös och deppig liksom). Jag tränar ju varje dag och känner att typ ehm, det mesta av träningen går ju till på ungefärt samma sätt med små variationer intressanta för mig only. Men jag kanske tänker fel..? Ska bättra mig. Men Jonatan – idag är du i alla fall bönhörd.
Torsdagens pass var gråare än post-bibtvätt-vatten. Jag slutade jobba lite tidigare än vanligt och pallade alltså inte vänta in den ordinarie klungträningstiden. Stack alltså ut med rosen med sikte på snabba fyra mil, mer skulle det varken hinnas eller pallas med med tanke på att jag känt mig krasslig hela förmiddagen. De första kilometrarna gick det oroväckande fort vilket gav en tydlig föraning om vad hemfärden skulle innebära. Jag var dessutom smått nyfiken på hur det onda knäet skulle reagera på att åter utsättas för kompakt istället för mallishojens trippelparti. Efter någon mil svängde vägen och det gjorde även vindriktningen. De resterande tre milen fick jag känna på klassisk västmanländsk slakmota med inslag av kant- och motvind och inga snygga höjdmeter så långt hjulet kunde nå. Just fanken, det är ju så 80 % av våra pass ser ut – kamp mot vinden, kamp för höjdmeter. Grejen är ju också den att vet man att man bara har fyra mil på sig så försöker man pressa på rätt så bra. Jo tjena. I västmanländsk kantvind gäller ordspråket klunglös – chanslös, ni har väl hört det? Eller, chanslös på vinst kanske, om det vore ett lopp, men djävulskt bra träning, det får man sig i alla fall. Så jag fick mig just det. Djävulskt bra om än med medelhavsmått mätt något tråkig mosa-på-träning. Kort, effektivt, enmannaintervaller. Det är ju sånt en får köra här i det platta landet. Intervaller. Och mtb alternativt cross. Enda chansen att komma nära backarna utan att först trampa åtta mil till närmaste landsväg som inte består av horisontella geometrier only. Tyvärr har jag inte hunnit med Strava än, Garmin-grunkar strular fortfarande.
Fyra alldagliga, torra, kämpiga mil. Med en liten känning i knäet på slutet, tyvärr.
Får nog meka lite mer med cykeln ihelgen. Bombsäkert att nån inställning är åt skogen. Jag kände ju fanken ingenting på Mallis trots betydligt hårdare och frekventare körning!
Jepp.
Hoppas önskeinlägget duger!