Här kommer en temporapport för oss som älskar att älta det förflutna, dvs. det som hände för mer än en vecka sedan.
Förra måndagen var det nämligen dags för första deltävlingen i Mälarcupen. Jag hade pluggat dopingregler och betalat in till cykelförbundet för baslicens så det var dags att få lite valuta för pengarna.
Jag funderade på hur mina ben skulle svara på ett tempo efter lördagens spurtrunda med gubbarna (deras epitet), men det fick helt enkelt visa sig.
Anders Karlsson skulle hinna montera på diskhjulet innan uppvärmningen ut till Anundshög så jag gick lite tidigare från jobbet. Femtio meter från mitt hus stod två ingenjörer och grejade med varsin racer. Den ena såg väldigt dyr ut, så jag stannade till och började prata Mälarcupen. Ingenjörerna berättade på östgötska att de var veckopendlare så just tävling på vardagar passade dem bra. De brukade till och med träna med klubben. Den ena började ställa väldigt detaljerade frågor om kvällens tempo, nästan som att han tänkte dra ut och spontantävla, och jag blev glad över att kunna ge herrarna i klubben lite extra konkurrens från Mälarenergi.
Då kom regnet.
Ingenjörerna lyfte in sina cyklar i bilen och jag sa hejdå och flydde upp i lägenheten.
Diskhjulen monterades på, de vägde ungefär lika mycket som ett A4-papper, jag drog i mig en extra cykelkaka och vi trampade iväg till starten. Den sista kilometern ökade vädergudarna på med lite extra vind och hagel.
En perfekt kväll för tempo.
Från början var könsfördelningen jämn men till slut blev herrklassen ändå tre gånger så många som vi. Mitt utgångsläge var perfekt – Superjenny skulle ju vinna så jag kunde pressa mig lagom mycket och samtidigt se fram emot att rulla in på en trevlig andraplats.
Superjenny! (foto: Anders Karlsson)
Undrar om det var många tävlingscyklister som duckade för hemmapremiär på grund av regn och vind, men alla ni som gjorde det skulle ha fått er belöning!
För någon kvart innan start upphörde plötsligt regn, hagel och vind. Himlen sprack upp och jag kom in i den där pre-tävlingskickande sinnesstämningen som fortplantar sig från det pickande hjärtat till mungiporna och ända ner i vaderna. Mattias fick bära min överdragsjacka och Anders Karlsson tvingade i mig en portion äppelgel. Caj sa något peppande, Eva var förkyld och sa lycka till. Mange höll min cykel, klockan slog och jag var iväg.
Fan vad kul det var. Det vidriga tempot i höstas var värt all smärta eftersom jag slog Mattias med fyra sekunder men det var ändå 24 minuters plåga, detta var ju njutning.
Jag hade fruktat distansen, 28 km tempo, men den var perfekt för min kropp som brukar komma igång lite sent på rundorna. Jag låg på ganska jämnt och hade hög kadens så benen höll sig pigga och överkroppen trivdes med aero-läget. Efter ett par km blev jag omkörd av en herrcyklist. Ganska länge körde jag sedan i en bubbla och tänkte att inga fler skulle få köra om mig, och tanken höll psyket på topp.
På hemvägen vid Tortunaviadukten kom det såklart en veteranherre med tempobågar lallandes förbi. Fail.
Längs vägen stod mina materialare och plåtade, det blev snyggt med cyklisternas framåtlutade siluett mot den lite regnmolnbeströdda aprilhimlen.
foto: Anders Karlsson
Nästa etapp i Mälarcupen får damerna inte konkurrens av mig, för då är jag bortrest. Men tävlingspremiären är avklarad, på 52 min, och även om det inte fanns nån fysisk pall att stå på så kan en ju faktiskt tolka det hela som att mitt nyårslöfte är uppfyllt.
Anna på pallen.
Hah.