Blogg

Imorgon startar den! CX-cupen – mitt livs första som lyteskomiker cyklist och inte bara glad åskådare!

Och jag känner mig så här pepp:

Källor: Pinterest mixed

och lite så här pepp:

(fast byt ut bil mot cykel dårå)!

Eftersom jag i höst kör av enbart tre orsaker:

#0: skoj
#1: lärdom
#2: träning

så har jag liksom inga större vinstambitioner andra än att bli starkare, snabbare och klokare för varje deltävling. Därför har jag avlagt mig själv ett löfte, se det som en morot liksom –

sportklass tills jag lärt mig hoppa av/på ordentligt. Annars vore det lite halvpinsamt eller hur?

Mina cxy vänner Johan och Tony kommer att köra i super- respektive prestigeklass så heja heja heja! Hoppas fler blårange kör någon eller några av deltävlingarna.

Imorgon kör vi – ses då!

Vi cyklister är ju smått besatta av berg. Här kommer ett litet tips om du vill pimpa din inkorg med bergstema. Funkar om du har Gmail, alltså.

Gå in på Inställningar → Teman inne på ditt Gmail-konto. Välj temat Berg. Gmail kommer då att fråga dig vilken plats du vill ange. Ångrar du dig så kan du ändra plats i rutan längs nere under teman. Gmail väljer bergen närmast det plats du har valt.

Jag valde förstås Frankrike och ett av mina drömskaste favvoställen. Hur fin bergsbakgrund som helst. Så där ja!

Jag förstår mig inte på dagen idag. Det är bara mörkt, blött, tungt och jag är trött och smått förstörd utan att riktigt veta varför. Huvudet känns yrt, som om nån hade drämt till det med en potatissäck. Jag tror det är sömnbristen och köldchocken – vi har visst blivit bortskämda med alla fina dagar här i Mellansverige! – men också alla tankar på framtiden och hur det egentligen kommer att bli. Det är tur jag får min Johnny, 8 år, min största fan och ivrigaste äventyrare, hit snart. Men idag drar jag täcket över kroppen och mjukispandan över ansiktet och stannar i sängen tills benen leder mig ut i det blöta gräset för lite nattliga crossövningar.

Förlåt höst, men you can’t sit with us idag.

Hanna med sin sprillans Scott!

Alltså jag har kommit på en sak. Om man som lärare skulle ha svårt att förklara för truliga elever att övning ger färdighet så borde man ta och sätta ungarna på mtb. Ingen annan gren jag hållit på med kommer i närheten av mtb när det gäller att tydliggöra de pedagogiska momenten

– idé: ah! ska vi ta den här extrasteniga stigen? jaa!

– brainstormning: alla mosar på tills nån vurpar och näste snubblar över den som vurpar

– inlärning: hindren ska först noteras, sedan observeras, sedan studeras

– repetition: bara att nöta, nöta, nöta så sitter det till slut. Om inte annat så för att man är för trött för att orka fega och bara kör

(- bonus! Funkar säkert inte för alla men gör det för mig, fast jag är å andra sidan för betyg i grundskolan): jämförelsemomentet. I grupp – speciellt om minst en till (för mig okänd) tjej är med – är jag mycket kaxigare och modigare än när jag kör själv eller tillsammans med dem jag litar lite väl på och kan slappna av med.

Gårdagens mtb-onsdag blev väldigt lyckad. Vi körde tre lampbelysta timmar och Hanna var med den första timmen! Skitkul. Och skitsnygg svartgrön Scott hade hon också. Alltså svartgrönt är nog ändå den snyggaste kombinationen, förutom svartgult och svartorange kanske, eller i alla fall lika. I alla fall!

Igår kände jag att jag blivit lite bättre och det kändes skönt. De misstagen jag gjorde igår berodde inte längre på feghet utan på felaktig teknik. Ni vet, fel växel istället för åh scary shit bäst jag hoppa av-spärren. Åh scary shit bäst jag hoppar av-spärren slogs dock på när vi avslutade i nåt som hetter Himlabacken (aldrig ens vetat att den fanns i Västerås) och jag sladdade nåt enormt mitt i nerförslöpan. Blev tvungen att hoppa av. Som vanligt gäller att jag får åka dit och träna i dagsljuset.

Ikväll blir det crossteknik, kanske ute på Giddecrossbanan. Ska utsätta mig för ett läskigt moment men mer om det senare. Puss!

Den är mys, vår retrosimhall!

Igår frös jag nåt så förbaskat hela dagen, som en gammal gumma typ! Frös på jobbet och frös hemma. Skulle egentligen kört crossintervaller men jobbet tog så mycket tid att jag kom hem redan när det hunnit bli mörkt och ännu kallare. Stod och höll händerna under varmt vatten i en kvart men det hjälpte inte… men jag fick en idé. Man kan ju inte bara köra backe runt Kristiansborgsbadet (som ligger uppe på en gräskulle femhundra meter från där jag bor) – man kan ju simma där också! Och om det är nåt jag minns från mina ungdomsår med simning som vardagssyssla så är det att man kan bli rejält jäkla trött av att simma med.

Väl inne i badhuset slogs jag av att det alltid ser lika ut i alla badhus. De två motionsspåren upptogs av individer med 2XU ritat på simmössorna. En man hade cyklop. Häpp. De andra spåren upptogs av äldre damer i väntan på vattenjympa. Glada simskolebarn jagade varann runt bassängkanten. Badvakter såg klassiskt uttråkade ut. Jag hoppade i.

Upplägget blev enkelt – först uppvärmning i form av lattjobröstsim ett gäng längder, sedan korta frisim-/ryggsim-rusher, sedan nedsimning (kallar man det så? Sämst på svenska simtermer) med bröstsim. Blev till slut runt 35 25-meterslängder, varav kanske 24 effektiva. Hur som helst så blev jag rejält trött! Var också lite skönt att hävda sig bland 2XU-mössorna typ hej bara för att jag har strandbikini så kan jag simma snyggt för det!

Och förresten, en häftig grej. För första gången sedan jag var tolv kanske? så såg jag nånting inne i simhallen. Igår blev det ju nämligen även linspremiär under simglasögonen. Underbart, njöt av varenda vattendroppe som landade på min nästipp.

Om ni tror att jag plötsligt sadlar om till triathlon så hold on. Jag tycker bara det är skönt att mitt i all cykelträning unna mina muskler lite variation och återhämtning. Det braiga med simning är att det är skonsamt och aktiverar både stora och små muskelgrupper, speciellt om man kör i bassäng och måste variera sig så att säga. Dessutom är det förebyggande för den allmänna styrkan och förstås konditionen.

Idag är det dock onsdag och vi vet alla vad det innebär – mtb ju! Låt lamporna jobba. Fast innan dess ska det hinnas med lite CX-cupsförberedande löpning. En kortis mest.

Puss!

Vi cyklar alla under samma himmel.

Det finns en utbredd fördom om att vi sportcyklister är något av småkufiska känsliga divor med självförhärligandelustan intatuerad i svanskotan, ett slags tramp stamp (från svenskans “trampa” och “stämpel”).

Precis som med många andra fördomar så stämmer denna… till en viss del. Ska man komma nånvart inom den individuella lagsporten nr ett så måste man vara smått bipolär – en kombinerad lagspelare/frontfigur. Det gäller främst tävling men också vardagen i en valfri större cykelklubb med 1+n (n>0) medlemmar.

Men det finns ett ställe där cyklister kan andas ut och slippa döma varandra och inte behöva köpa bredare styren för att inte tappa sin plats i klungan.

Och det är här, på nätet. På träningsbloggar, på Twitter, på våra facebooksidor.

Visst har vi träningsfreaks ett visst antal klassiska haters. Folks som provoceras av blotta synen på lycra och spända muskler. Men nog är de inte av samma skrot och korn som vi som outtröttligt bidrar till den stora, fina, stolta träningsgemenskapen som främjar medmänsklighet och inkluderande.

Som stöttar varann i ur och skur.

Som peppar, tävling efter tävling, lopp efter lopp, pass efter pass, motgång som framgång.

Och gläds åt både små och stora händelser som sker hos våra virtuella medcyklister.

Och bidrar med all kunskap vi har och äger – varsågoda!

Som brinner med samma eld oavsett om vi bor i Rättvik, i Säter, på Söder i Stockholm eller befinner oss på träningsläger i Belgien.

Som tillåter varandras svagheter – och dömer ingen efter vare sig kropp kön nationalitet eller meriter.

Som driver med varandra men sårar aldrig varandra.

Stor eloge till oss – den bästa klubben för inbördes beundran <3

Nu får vi fanken fortsätta i samma veva – både on- och offline. Lova mig.

Puss!

Som vanligt resulterade senaste shoppingrundan
i en 15-wattslampa för kylskåpet. Fan så mycket enklare än välja
bland tygbitar 🙁

Hej.

Ni vet säkert om mitt förhållande till irl-shopping. Det är inte ens lovehate, det är typ hate. Jag handlar för att och när jag verkligen måste. På så sätt är det kanoners att ha en retrostil som jag, då kan en vara konstant kittad i gammalt men ändå lyxlooking ni vet. Bara det inte blir för gammalt för då ser man ut som en sån där lokalpubalkis som går runt i finkostym som varit inne på typ, sjuttiotalet… Eh okej var var vi? Just ja. Shopping!

Snart drar jag och Tony och kittar upp oss på en begagnad monark! Ska bli så himla spännande!

(att se om den överhuvudtaget får plats i sedanen, dvs)

Puss!

 

God morgon! Hoppas ni har sovit gott. Vi drar igång veckan med ett första svarpåtal och den här gången har jag valt att svara på Jonatans tre klurisar till frågor. Vi betar av dem en och en. Jag svarar direkt under frågan denna gången.

Jag önskar vetenskapliga och ingenjörsmässiga djupdykningar i:

– Vad är bäst att äta när energin börjar ta slut: gel eller styrlinda?

Ska man vara högst vetenskaplig så är nog gel att föredra. Även om de flesta gels ger mig tarmvredsliknande symptom och smakar mumifierade gummibjörnar på syra så består de flesta av moderna styrlindor av:

– nåt slags plast – högst tuggovänligt, rejält giftigt och gjort av uttråkade skäggiga män på norska oljeplattformar
– naturgummi – fortfarande högst tuggovänligt och visserligen ofarligt i små mängder men ger inte tillräckligt med snabb energi
– naturskinn – gott för dig som diggar grisfötter och annat exotiskt men fortfarande, för energifattigt.

Nu är det så att vissa styrlindor är förstärkta med nåt geléliknande ämne som tillverkarna kallar “gel”. Men allt är inte silicon som görs av kisel – och så är det med styrgel med. Högst giftigt och otäckt oförtärbart.

Alltså tyvärr för magen, men slutsatsen är följande – av de två alternativen så är ändå de hårt marknadsförda matgels bättre än styrlinda.

Fast det gäller förstås inte i motvind. Men det visste du ju redan.

– Kan tubelessgucka funka som substitut när hårstylingprodukterna är slut inför en dejt?

Självklart. Jag förstår att du inte visste det – det är inte lätt för en lekman van vid de konventionella sätten att fixa cyklar och brudar. Men du, jag visste faktiskt inte heller! Förklaringen kom efter ett samtal till mina forskarkollegor på Федеральное государственное автономное образовательное учреждение высшего образования Санкт-Петербургский государственный политехнический университет. Ordet “gucka” kommer nämligen från högtyska och betyder – tro’t eller ej! – titta, eller helt enkelt spana in. De som utvecklade tubelessgucka visste helt enkelt vad de pysslade med när de skapade en produkt som funkar både för att täta däck mot fälgar och täta avståndet mellan två förälskade på ett intimt söderfik.

– Och hur mycket snabbare blir man, egentligen, med helium i däcken?

Utifrån de uträkningarna som jag har haft som underlag för detta svar så spar man cirka 12 gram på att ha i helium istället för vanlig dussinluft. Nu kommer det säkert nån tråkig typ och säger att blä, banta istället eller blä, köp en lättare sadel – men äkta viktväktare ser på helheten. Där det går att spara spar man, eller hur? Din fråga rörde dock inte enbart vikten. Du frågade ju faktiskt om man blev snabbare av att ha helium i däcken. Jag säger jo, klart du blir snabbare. Dels rent mekaniskt (en tiondels sekund kan vara avgörande, se bara på spurten i damernas linje-VM!) och dels rent placebomässigt. Så skynda helium fynda!

Klart slut på dagens svar på fråga. Kom gärna med egna – högst vetenskapliga och ingenjörsmässiga tillägg 🙂

Och ni glömmer väl inte att The Glue äntligen släppt nytt?

Några av braiga människorna jag
hängde med ihelgen – Anna, AK, Ingela!

Vilken helg! Jag är fortfarande inne i helgmode så tänker min vana trogen inte vara långradig men ändå – vilken helg! Eller snarare – vilken cykelhelg.

Först till proffsen. Linje-VM – sjukt spännande damlopp med otäckt tajt klungspurt och dagens makalösa dominans av herr unge Michał Kwiatkowski. Och så awsome svenness under gårdagens Neerpeltcrossen. Det var länge sen jag var så glad att jag hade en fungerande TV-apparat haha, jag som annars skyr mojängen som pesten. Men kommentatorerna – så himla tråkiga! Alla kan inte vara Vacchi, Crosscar eller CKCX-Oscar men ändå – läs på ffs. När jag skulle kommentera en XCO-tävling här i Västerås så såg jag till att läsa på, fråga på, provköra banan och framför allt – plugga in. Färger, namn, gamla meriter etc. För att det inte skulle bli så många öhm och ehm under loppet. Och framför allt – det gäller att uppbringa uppspelhet och glädje. Det är ju ändå världsmästerskap vi snackar om här!

Och så till mig. Gårdagen blev en tårögd historia. Jag vaknade och mådde crap och det behöver vi inte diskutera här men alltså, att dyka upp och köra cross med strulande växlar (de lättaste “hoppar ur” vid spänning) och må crap samtidigt var ingen strålande idé. Vädret var dock strålande så jag slog ifrån mig de dumma tankarna och begav mig till Hökåsen-Gropen där lördagens Helgmys skulle köras. Ett kalasgäng dök upp, mestadels mtb-folks men också några på CX, däribland CKCX-Björnen som gjorde dessa videos (titta så får ni se hur fantastiskt sandig och skoj banan är!). Jag var gråtfärdig och kände mig inte alls på topp men plågade mig genom testvarven. När det blev dags för heat och växeln hoppade ur för tionde gången tog o-måendet vid och jag vände och drog hem med ångestsvansen mellan benen. Ville dock fortfarande fly så jag snörde på löparskorna och begav mig ut i rocklundaspåret där jag plågade genom mina cykelbenen. Sex jobbiga kilometer blev det, och solen strålade än. Lite VM på det och så lite fler förlösande tårar och lördagsgodis också.

Idag skulle jag egentligen kört andra delen i helgens Helgmys men klubben hade säsongsavslutning för ledarledda landsvägspass och jag kände liksom för att dyka upp och bidra till uppslutningen så att säga. Dessutom hade jag ingen större ust att irritera mig på den krånglande crossen – måste fixa den i veckan. Valde den snäll-looking medelgruppen full av starka gubbs och kanske ännu starkare Anna. Det bådade för succé och så blev det också – solen sken och motvinden och kantvinden samarbetade för att verkligen tvinga oss att käka styrlinda nästan hela vägen in till Markan som ju är cykelcafét nr ett i annars hästtäta Strömsholm. Gårdagens löpning hade inte direkt bidragit till några superben att tala om men äsch, det rullade på bra ändå! Efter turen spontanfikade jag och Anna på Bianchi i stan och spånade idéer. Så glad att Bianchi nu finns i stan – säg vad man vill om “vanliga” caféer, men är man nörd så trivs man bäst bland de mekaniska maskinerna som skänker mig så fantastiskt mycket glädje. Som faktiskt räddar mig, gång på gång på gång.

Ja ni skulle bara veta.

Glad söndag på er! Puss.

God morgon!

Tack för alla frågor under frågestunden igår! Ska bli ett skärt nöje att svara på dem. Älskar variationen och bredden – vi ska avhandla både armrakning (sånt vi cyklister tydligen ägnar oss åt), seriösa träningsplaner (nåt måste det ändå bli utav mig) och min förmodade timrekord (hybrisfest!).

Jag tror faktiskt inte det räcker med bara ett inlägg. Vi får dela upp liksom, med nån käck hashtagg typ #frågaKatja eller #Katjawiki kanske? Struntsamma, svaren kommer att komma som regnande män på en tjejfest. Och det är bara att fortsätta fråga.

Men nu tänkte jag börja dagen med att berätta att jag är mtb-happy (okej, lät som ett forum men ni fattar)! Pga. min lytthet vart det ju ingen mtb-onsdag i onsdags så jag och Grannen tog igen vårt igår. Och som vi gjorde det! Pump tracks – min favvogrej, har jag sagt det förut? – och lite nya stigar och allt. Grannen har utvecklat sina mtb-skillz nåt oerhört snabbt alltså. Dels går det fort och dels så har han verkligen greppat det där med rätt växel i rätt ögonblick så han forcerar de till synes oforcerbara branta efter-benbrutna-cyklister-döpta backarna som vode det enklaste saken i världen. Jag har också blivit vassare, modigare och smartare men är tyvärr inte på Grannens växlingsnivå än. Kämpar verkligen med de superbranta längre backarna. Tror mycket av problemet sitter i psyket – även om jag ödmjukt erkänner att Grannen helt enkelt är en backkung till att börja med.

Kolla alltså, jag börjar med att ta fart, och sen mosar jag på och försöker flytta tyngden framåt, men det som händer är att hjulen antingen börjar spinna (bakhjulet) och jag står still och nästan vurpar, eller att det blir för tungtrampat och jag står still och nästan vurpar, och alla de grejerna gör att jag blir livrädd för att vurpa så jag klickar mig ur innan det blir för sent och får springa uppför resten av backen och det är ju inget sätt det!

Jag har inplanerat dock inte hunnit genomfört en riktig backinlärningskväll. Då blir det bara jag och min oversized (förstår jag mer och mer) Canyon och någon av de där überbranta backarna som ställer till det med problem för mig. Och så ska jag växla och nöta och vurpa tills jag kommer upp. Jag vet ju att jag är stark och så, men nåt gör jag förbaskat fel. Farten tar slut liksom, det måste bli ändring på det. Kom gärna med tips!

En sak jag också tänkt på förresten. Så fort jag satte mig på crossen så kändes det genast som min cykel som jag styrde och ställde med. En cykel som lyder mig och inte tvärtom. Riktigt så är det inte med mtb-Canyonen. Då är det tvärtom – cykeln ter sig hela tiden vilja ta kontroll över mig och jag får nästan tämja den gång på gång. Kan som sagt bero på att den är något för stor för mig..? Hur upplever ni detta med storlekar på mtb, hellre för liten el för stor el helst rätt storlek haha?

Oavsett så är jag djävulskt glad, stor leende och allt. Blir alltid så av att hänga en helkväll med Grannen, speciellt när det sker i samband med sånt vi båda tycker är skitkul och har noll kvar på oss själva annat än att ha simpelt kul på feta hjul. Bäst helt enkelt!

Och så Strava så att ni vet var vi körde:

Och en totalt opassande låt på det. Puss!