CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Katja kör MTB

Happy mtb!

God morgon!

Tack för alla frågor under frågestunden igår! Ska bli ett skärt nöje att svara på dem. Älskar variationen och bredden – vi ska avhandla både armrakning (sånt vi cyklister tydligen ägnar oss åt), seriösa träningsplaner (nåt måste det ändå bli utav mig) och min förmodade timrekord (hybrisfest!).

Jag tror faktiskt inte det räcker med bara ett inlägg. Vi får dela upp liksom, med nån käck hashtagg typ #frågaKatja eller #Katjawiki kanske? Struntsamma, svaren kommer att komma som regnande män på en tjejfest. Och det är bara att fortsätta fråga.

Men nu tänkte jag börja dagen med att berätta att jag är mtb-happy (okej, lät som ett forum men ni fattar)! Pga. min lytthet vart det ju ingen mtb-onsdag i onsdags så jag och Grannen tog igen vårt igår. Och som vi gjorde det! Pump tracks – min favvogrej, har jag sagt det förut? – och lite nya stigar och allt. Grannen har utvecklat sina mtb-skillz nåt oerhört snabbt alltså. Dels går det fort och dels så har han verkligen greppat det där med rätt växel i rätt ögonblick så han forcerar de till synes oforcerbara branta efter-benbrutna-cyklister-döpta backarna som vode det enklaste saken i världen. Jag har också blivit vassare, modigare och smartare men är tyvärr inte på Grannens växlingsnivå än. Kämpar verkligen med de superbranta längre backarna. Tror mycket av problemet sitter i psyket – även om jag ödmjukt erkänner att Grannen helt enkelt är en backkung till att börja med.

Kolla alltså, jag börjar med att ta fart, och sen mosar jag på och försöker flytta tyngden framåt, men det som händer är att hjulen antingen börjar spinna (bakhjulet) och jag står still och nästan vurpar, eller att det blir för tungtrampat och jag står still och nästan vurpar, och alla de grejerna gör att jag blir livrädd för att vurpa så jag klickar mig ur innan det blir för sent och får springa uppför resten av backen och det är ju inget sätt det!

Jag har inplanerat dock inte hunnit genomfört en riktig backinlärningskväll. Då blir det bara jag och min oversized (förstår jag mer och mer) Canyon och någon av de där überbranta backarna som ställer till det med problem för mig. Och så ska jag växla och nöta och vurpa tills jag kommer upp. Jag vet ju att jag är stark och så, men nåt gör jag förbaskat fel. Farten tar slut liksom, det måste bli ändring på det. Kom gärna med tips!

En sak jag också tänkt på förresten. Så fort jag satte mig på crossen så kändes det genast som min cykel som jag styrde och ställde med. En cykel som lyder mig och inte tvärtom. Riktigt så är det inte med mtb-Canyonen. Då är det tvärtom – cykeln ter sig hela tiden vilja ta kontroll över mig och jag får nästan tämja den gång på gång. Kan som sagt bero på att den är något för stor för mig..? Hur upplever ni detta med storlekar på mtb, hellre för liten el för stor el helst rätt storlek haha?

Oavsett så är jag djävulskt glad, stor leende och allt. Blir alltid så av att hänga en helkväll med Grannen, speciellt när det sker i samband med sånt vi båda tycker är skitkul och har noll kvar på oss själva annat än att ha simpelt kul på feta hjul. Bäst helt enkelt!

Och så Strava så att ni vet var vi körde:

Och en totalt opassande låt på det. Puss!

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.