Tre timmar mtb-pedagogik.

Hanna med sin sprillans Scott!

Alltså jag har kommit på en sak. Om man som lärare skulle ha svårt att förklara för truliga elever att övning ger färdighet så borde man ta och sätta ungarna på mtb. Ingen annan gren jag hållit på med kommer i närheten av mtb när det gäller att tydliggöra de pedagogiska momenten

– idé: ah! ska vi ta den här extrasteniga stigen? jaa!

– brainstormning: alla mosar på tills nån vurpar och näste snubblar över den som vurpar

– inlärning: hindren ska först noteras, sedan observeras, sedan studeras

– repetition: bara att nöta, nöta, nöta så sitter det till slut. Om inte annat så för att man är för trött för att orka fega och bara kör

(- bonus! Funkar säkert inte för alla men gör det för mig, fast jag är å andra sidan för betyg i grundskolan): jämförelsemomentet. I grupp – speciellt om minst en till (för mig okänd) tjej är med – är jag mycket kaxigare och modigare än när jag kör själv eller tillsammans med dem jag litar lite väl på och kan slappna av med.

Gårdagens mtb-onsdag blev väldigt lyckad. Vi körde tre lampbelysta timmar och Hanna var med den första timmen! Skitkul. Och skitsnygg svartgrön Scott hade hon också. Alltså svartgrönt är nog ändå den snyggaste kombinationen, förutom svartgult och svartorange kanske, eller i alla fall lika. I alla fall!

Igår kände jag att jag blivit lite bättre och det kändes skönt. De misstagen jag gjorde igår berodde inte längre på feghet utan på felaktig teknik. Ni vet, fel växel istället för åh scary shit bäst jag hoppa av-spärren. Åh scary shit bäst jag hoppar av-spärren slogs dock på när vi avslutade i nåt som hetter Himlabacken (aldrig ens vetat att den fanns i Västerås) och jag sladdade nåt enormt mitt i nerförslöpan. Blev tvungen att hoppa av. Som vanligt gäller att jag får åka dit och träna i dagsljuset.

Ikväll blir det crossteknik, kanske ute på Giddecrossbanan. Ska utsätta mig för ett läskigt moment men mer om det senare. Puss!