Blogg

  • Distansen som nästan slutade med ambulansen.

    Först: förlåt för nödrimmet. Svär att det dök upp otvunget.

    Okej nu storyn: Igår skulle vi köra rätt långt om än rätt lugnt, jag och Tony.

    Årets racerpremiär 🙂

    Jag hade vaknat till ett konstnärligt skirt ljus. Soligt och dimmigt i ett.

    Tony avskyr när jag konverserar under tiden har rår om min cykel.

    Efter en slöareänslöast morgon kom Tony förbi för att vara lite manly man och hjälpa mig att kränga av pedalerna från crossen och sätta dem på supersixen.

    Oh yes! Här skulle det cyklas smooth på torra landsvägar.

    När vi skulle köra ut från Haga/Hemdal bjöd solen på ett sista leende innan den försvann någonstans långt bakom det tjocka dimtäcket.

     

    Men jag var tvungen upp på fågelkullen vid Löga för att få mig en sista stråle eller två.

    Sedan var vi ute på de för dagens vadderade landsvägarna. Vi snackade som brukligt om allt och ingenting, så oerhört vilsamt det var att slippa harva runt på crossen med sin något tillkortakomna utväxling och sina mönstrade däck.

    Det enda var väl att magen betedde sig märkligt. Trots den lätta ansträngningsnivån kom små skumma krampkänningar och smolkade till det litegrann. Jag la mig på rulle och försökte att låta bli konversera – ifall det nu var den kalla luften som ställde till det.

    Delmålet var Strömsholm och fikaklassikern Markan. I galoppallén strax före slottet fick Tony lov att sprätta ett gäng gånger för att värma sina frusna händer.

    Slottet är vackert och fotogenique. Men när jag stannade till för att ta kort (och även posera, hehe) så kom krampkänningarna tillbaka och då med full kraft. Plötsligt gjorde det så ont att jag kunde varken resa mig från min halvhukande ställning eller ens sätta mig ner. Jag hade fått lite ont i magen av kall luft/plötslig ansträngning/etc (orsak oklar) även förr, dock aldrig före jag fick barn. Normalt sett brukar ontet ge sig och inte komma tillbaka om jag hoppar av cykeln, sträcker på mig och andas ut en två minuter eller fem. Men inte den här gången. Nu fick jag riktiga kramper som blev bara starkade och starkare och till slut ville jag kräkas så ont det gjorde.

    Min vy.

    Vi hade tur som hade bara några hundra meter till Markan. På något vis lyckades jag ta mig dit. Tony riggade upp med varmt te och lite sött. Caféet var smockat med lördagsglada folks i rid- och fritidsutstyrsel, gamla, unga och kids som alla måste funnit mitt beteende mycket konstigt. Jag halvsatt, eller halvlåg och gnydde av svinont och typ andnöd. När ontet vägrade ge sig ringde jag till slut ambulansen. Efter vad som kändes hundra frågor lovade de till slut att dyka upp och kolla på mig.

    Min fortsatta vy.

    Till slut måste jag ligga ner. Tyvärr fanns det ingen soffa eller så men vi lyckades få till en ställning då jag kunde fosterligga med huvudet i Tonys knä och benen uppe på en av trästolarna. Tiden gick. Ambulansen dök inte upp. Kramperna fortsatte men det gick längre och längre tid mellan varje anfall. Jag fick ett dåligt ambulanssamvete och ringde upp och avbeställde den. Nu kändes det dock lite bättre att vara själv så Tony spurtade hem för att hämta bilen. Kvar satt jag, rätt deppig och besviken.

    Nope bilden är inte arrangerad men jag var ändå lycklig
    som kunde resa mig efter typ 1,5 timme i fosterställning. Måste förevigas.

    Ni vet ju hur vi cyklister är. I första hand bryr man sig om cykeln, i andra hand om träningen, i tjugonde hand om sin egen hälsa ungefär.

    Efter en halvtimme solo pallade jag mig upp på cykeln och kolibrikadensade den kortaste vägen hem. Efter någon mil blev jag upplockad av Tony. Kände mig både besviken och bekymrad. Tänk om kramperna kommer tillbaka? Tänk om det är något vidrigt magsår eller liknande? Eller, tänk om det är en bestående förlossningsskada som kommer att fortsätta ställa till det för mig? Fan.

    På sätt och vis var det skönt att jag var rätt slut efter eländet. Hade ingen ork att älta eller grotta ner mig i distansmisslyckandet. Valde istället att glädja mig åt att kroppen hade känts så fräsch och lätt… innan smärtorna. Shit happens. Men just denna skit måste snarast kollas upp. Håll nu tummarna för att de kan fixa mig.

    Puss på er

  • Fyror, berg och finöl.

    Hej från igår då jag

    var glad efter min senaste föreläsning – jag måste föreläsa oftare, det är så givande!

    gladdes åt Jonas nya finfina Genesis (hans älskade Awol stals ju för någon månad sedan)

    hade ett enormt bergsug, tur man har en coffe table-bergbok på jobbet att dagdrömma sig i, och en bergsresa att se fram emot

    var om än möjligt ännu mer kär i min lilla medborgare

    skulle köra ett kvällsgruppass men blev otålig och körde på egen hand

    lekte störst svettpöl på gymmet vinner under mina fyror (som blev femmor såg jag i efterhand, siffergeniet Katja alltså)

    pajade gummiplutten på min ena hörlur, går det att invertera den igen?

    Drack ett par Florida-öl med Perra & Co och bokade sedan Min pappa Marianne på Saga som blir kvällens mysmål för två efter ett gäng möten i Stockholm. Så nu är jag på tåget, utanför smattrar snöregnet men det är ändå helt okej. Puss och må det bli riktig vår snart.

  • Vår vintriga fredagsutflykt.

    Hej gänget! Det har nog undgått mycket få (och framför allt mycket få vänner som ju matas hela tiden med mina mobilshots från diverse utflykter i det privata flödet) att jag älskar utflykter. Så mycket att jag har till och med en affärsidé kring detta mitt intresse. Utflykter har alltid varit en stor del av min och min familjs fritid. En utflykt kan göras precis hur enkel eller hur storslagen om helst. Vardag eller helg är självklart oväsentligt. Vädret likaså. Naturinslag är ett måste även om det får gärna vara lite kultur också. Och så får man absolut inte ha bråttom eller ha för uppstyrda inslag, då sabbar man både äventyret och själaron. Och ungen? Han hänger på överallt och har oändligt med tålamod och nyfikenhet. Så klart, han vet ju inget annat lillivet mitt.

    Häng med på ett klassiskt vinterutflykt jag, Plutten och brorsan företog oss i fredags.

    Jag och Plutten vaknar till den här sagan utanför sovrumsfönstret. Plötsligt är hon här – vintern vi har längtat efter sedan november.

    Vi väcker min lillebror och drar sedan en lagom lång frulle. Plutten markerar sitt mammarevir genom att plötsligt vilja sitta i mitt knä mest hela tiden.

    Sedan är det nyheter, kaffe, byggprocess och chill en stund. Och plötsligt är klockan nio och vi har varit uppe i två timmar och börjar bli sugna på UT LEKPARK ÅKA LOK MAMMA

    En kort bussresa senare är vi på regionaltåget till Stockholm. Ivar skiner upp – tåget är minst sagt fullt och det finns så mycket roligt som låter, blinkar och doftar!

    Fast vi skippar Stockholm den här gången. Dagens utflyktsmål är upplandspärlan Enköping, femton tågminuter österut från Västerås.

    Och har man varit uppe sedan mycket tidigt är man bra hungrig när klockan är strax över tio. Med bestämda steg trampar vi in i mitt favvobageri Fabian Flinks Brödbod och handlar en masse gott från Saris gubbes dotter <3

    Ivar är ordentlig och äter sin medhavda matlåda full med vegokorv, rökt lax och ris (ett enligt honom mumsigt kombo). Och självklart får han också smaka på wienis och minisemla.

    Sedan glider vi ut i snön och lyckan är fullständig. Snö gör någonting med barns sinne. Snö tillför en extra dimension, blir till ett extra lekmaterial och gör att allting känns ljust och kul.

    Jag funderar på om Ivar minns snön från förra vintern. Då åkte vi pulka och byggde snögubbe. I år har vi mest nynnat på ramsan Ivar kom på i höstas MÖÖÖRKT HAAALT KAAALT

    Men nu är det bara kul att det var kallt! Och Ivar pulsar och låter sig ramla och även väl smaka, och i ögonen hans glittrar vårsolen.

    Vi beskådar parkklassikern änder. Tyvärr syns mandarinänderna inte till. Dryga märkesfåglar

    Under Ivars sovpaus pustar jag och brorsan ut med lite mer gluten i magen (nu på legendaren Tammerfors) och går min klassiska butiksrunda.

    Spanar in diverse krimskrams, som dessa gulliga sockor med det kanske mest uttjatade cykelmönstret av de alla

    eller denna ännu gulligare dricksflarre med små cykelkatter (kattmönster är ju inte uttjatat alls nej nej). Synd att Ivar redan har sin kleankanteen, hade annars köpt på studsen!

    Bra barnsortiment de för övrigt har, Tvåhjulsmästarnas Cykelhörnan i Enköping. Heja!

    De har dessutom ett riktigt inspodass.

    Sedan är Ivar vaken och vi bestiger ett mycket högt berg. Här ser ni bara en etapp.

    En tågkvart och en busskvart senare är vi tillbaka hemma på Haga. Jonas kommer förbi och vi kalasar på hemgjorda burgare med surdegsbröd sign. herr Flink.

    Under underbar dag med över en mil i benen och inte en mungipa nere. Puss och tagga #utflykt <3

  • I want you stupid vår

    Pardon officeposeringen men sån är jag ibland. En officeperson.

    Vill komma hem tense but comfy från Malalalaga, med lite mera läderhud på benen och fler kilon rakt in i musklerna

    Vill springa stig, komma hem med lerfräknar all over

    Vill traska runt i skogen hand i pyttishand med Ivar, skratta i ton med de porlande bäckarna och lyssna andaktsfullt på fåglarna

    Vill sno åt mig ett gäng vägfinnarrundor med Jonas

    Vill cykla i gilet, åh så skönt att slippa jacka!

    Vill vara ännu mera ute med Ivar, och ännu mera efter föris – det är ju ljust om kvällarna!

    Vill grilla korv.

    Vill slippa ha gundekalling under kjolen, och extrasockor i kängorna

    Vill jaga min och Nadjas vilda ungar genom Göteborgs underbara grönområden

    Vill glida runt planlöst på Stockholms gator och snacka skit med roliga människor på kvällens krogar

    Vill hinna med iaf några av de roligaste SMACK-vardagsrace

    Vill dra upp någon firre ihop med brorsan från bryggan på Lidingö, kanske ska Ivar vara med och börja lära sig lite om den ädla konsten?

    Vill bli avhängd en masse gånger under klubbens lagtempo

    vill wheelsucka och nynna på Don’t leave me this way på distansrundorna

    Vill ge er många fina inlägg straigh outta vårmagin där ute på vägarna

    Vill inte skriva ett enda deppigt inlägg om min deppigaste årstid. Och kommer inte att behöva det heller. Från att ha sjukskrivit mig och gråtit mig genom vårar har jag med hjälp av medicinen cyklingen, och sedan två år tillbaka godisinen Ivar, har jag så sakteligen börjat uppskatta våren för den hon är.

    Efter årets grådassiga skämt till vinter är det lite extra lätt att vårskria

    I want you stupid vår!

    Vad ser ni fram emot den här våren?

    (fast alltså eh lär ju få en släng av SAD iaf, sånt kan man ju inte
    riktigt påverka till hundra procent, men just nu känns våren hanterbar. Gott så.)

  • Med gnistor i löparskägget

    God morgon mina små kultingar! (jo jag har tittat för mycket på Greta Gris, erkänner)

    Nu har jag sprungit två gånger på en och samma vecka. O m g. Cyklisten liksom. Men vad göra när springa är den enda träningen en hinner med vissa dagar (eller dagraddor till och med)?

    Jag springer förstås nästan aldrig asfalt. Fy fan så trist det är att springa asfalt. Man kommer ju ingenstans och så är det hårt. Måste jag springa ett asfaltsparti så springer jag på gräsmattan bredvid osv.

    Igår blev det ett gäng stadsnära mtb-stigar. Vattensjukt och slabbigt och rätt så underbart.

    Fyrtio mina, bara mina minuter med (nästan) noll ansvar. Sådär, nu håller jag ihop ett par dagar till innan nästa cri de coeur.

    Så värt all ofotogenisk imma i ansiktsfluffet.

    Idag: kompisdejt för Ivar & mig i Hallsta, försöka ta det där karriärsbeslutet som gnagt så länge, byta styrstam på Boone, börja leta efter en cykelväska inför Malaga-tripen och glädjas åt att jag tydligen inatt tryckte ja! på Contis fråga om Way Out West i sommar.

    Ha en nice söndag vi hörs puss.

     

  • Gårdagens kantvindslunch.

     

    Förrätt: Ett gäng snabba k på stenhårt grusföre i skogen next door. Plötsligt hade vintern kommit till Västmanland och allting kändes mycket mer självklart. 

    Dryck: Gnistrande solkompott

    Huvudrätt: En timmes lek i den västmanländska kantvinden. Jag är kanske tokig (okej utan kanske då) men går igång som tusan på kantvind sedan några år tillbaka. Glömmer väl aldrig mitt första år som tävlingscyklist då jag flög av i vartannat kantvindsrace med start Östgötaloppet. Idag ser jag kantvinden som en sparringpartner. 

    Dryck: SIS GO Hydro Tablet i bidonen. Mest för hade druckit för dåligt på morgonen.

    Efterrätt: Äggnudlar med thaigrytbas, vegobullar framför uppdragsmötet på Skype. Vitsen med att jobba hemma 🙂

    Dryck: Kaffe med en chokladbit till. Så värd det.

    Jo men det var min lunch igår. Hade ni låda eller?

  • Traillöpning mot hjärntöckning

    Tids nog lär man känna de mer eller mindre subtila symptomen. När korttidsminnet strular big time är det bara att acceptera skörheten och vara snäll mot hjärnan. Min annars fantastiska verktyg men som helt enkelt stänger av vissa funktioner under perioder av små och stora trauman. Detta är också en anledning till att inlägget om lördagen kommer först nu på måndag.

    Jag hade sett fram emot lördagens cykling. Äntligen skulle jag få tid att cykla ute, längre distans och det ihop med andra. Det sker ju annars väldigt sällan – oftast cyklar jag rätt korta pass på “konstiga” tider och så är jag dessutom rätt värdelös på att fråga om sällskap under perioder jag inte mår toppen. Men men! Nu skulle det ske.

    Det blev inte så. Det blev glömda cykelskor på jobbet (tror jag?). Det blev pedaler glömda att flyttas från ena cykeln till den andra. Det blev inte en aning om var jag hade lagt verktygen. Och det blev att ilsket svettas under merinostället (Du är ju bara sämst Katja) och att försöka att komma ihåg att för en gångs skull inte hata sig själv för någonting som man inte riktigt kan rå för alla gånger.

    Botemedlet för stunden blev att omgruppera. Tankarna och musklerna. Jag måste ut, i stormen, i brötet, i skogen.

    Ett gäng sex kilometer stiglöpning. Så lugnt som möjligt – en tuff uppgift, att springa sakta är inte min gren! – på mtb- och motionsstigar.

    Känner ni igen mössan?
    Den iaf återfanns till slut <3

    Hade gärna sprungit längre men springer man sällan så måste man vara försiktig. Även om jag skulle sörja det uteblivna cykeldistanspasset så lyckades uppdraget att endorfina bort minnesförlustirritationen.

    Och det sociala?

    Det fick jag med råge under kvällens kompishäng ute på staden och under gårdagens underbara solskensäventyr ute på Ängsö ihop med Sari.

    Puss och nu ska jag springa stig oftare har jag bestämt. Och kanske våga mig på grupplöpning med det här supergänget någon gång?

  • En sweet fredagsmix från cykelinsta.

    Hej här är lite feelgood, gudarna ska veta att det är vi värda denna fredag. Voilà:

     

    Visa det här inlägget på Instagram

     

    I’m a fat cyclist. Still hated by others when I cycle, still looked at when I wear cycling clothes, still struggling to be seen in public when I ride, still digging the closet to find clothes that won’t be too embarrassing when I do get out. I live in a place where fat is still seen as a disease and the cause of all diseases. Add to that the fact that I have Brazilian parents and look “foreign”. Still battling racism, still fighting fatshaming, still denied opportunities because of having the “wrong name”- hell, people don’t even think I speak Swedish despite my Swedish university education🤔 Want more? Everyday I have to prove that I’m ten times better than other people in whatever I do. The scrutiny is merciless, the whispering is like a dagger – sometimes I wonder why just I had to have “musical ears” and hear most of it. 🤠But, guess what? I am who I am, and I’m not going away! This is my life, my body, my choices, my time! That’s right, it’s me snitches! Not afraid of the word fat, pretty proud of myself for cycling and fighting for cycling on equal terms for all❤️ Still looking for the positive, still lifting up what is good in everyone, still posting, writing, designing, teaching, creating, inspiring and encouraging! Still being careful and sensitive with the “manishness of mankind”, that desire of being “seen”, heard and understood we all possess. Still holding a high view of people no matter who they are, feel they are, want to be or have been! XL Biking is not going away- we’re here to stay! Join us and celebrate what is good! There are many good things where I live, the bicycle allowed me to discover them! We’re not surrounded by “evil” we’re surrounded by good with a few “thorns and sharp stones” here and there, day by day. They might give us a flat tire from time to time – but we’re cyclists and we can change it! 🚴🏽‍♂️💪🏼🔥 So, ride dear beautiful fat friend! Ride dear plus-size sister! Ride, my foreigner buddy, non binary, colorful, Asperger, ADHD, diabetic, depressed, unfit, misfit, anyone everywhere: 🔥Ride with pride🔥 Let’s all try to remember at least a few good things this week! Not militant with the negative, but active with the positive! ❤

    Ett inlägg delat av XL biking ©️ (@xlbiking)

    Underbara larger than life-ord från Ebbe aka XL biking.

     

     

    Visa det här inlägget på Instagram

     

    Oostmalle 1994 😍

    Ett inlägg delat av Sanne Cant (@sannecant)

    Crossdrottningen Sanne Cant som podiumunge 1994. Dör så gulligt och mäktigt i ett!

     

    En låda campaverktyg i perfekt begagnat skick. Med tanke på hur öppen jag är med att vara rätt så ointresserad av att meka med mina cyklar själv så anar ni kanske inte hur mycket jag älskar att äga fina cykelverktyg. En samling som denna gör mig vå… vördnadsfull.

     

     

    Visa det här inlägget på Instagram

     

    ~ YES YOU MOST CERTAINLY CAN ~ . . . #absofuckinglutely #hammertime #cycling #zwift

    Ett inlägg delat av C A M I L L A (@camillanr1)

    Camillas gaddning 😍 Om jag klämmer in en cykelsymbol någonstans på kroppen (annat än i pannan i form av hjälmmärket då) någon gång? Varför int.

     

    Att Team Swedish Zwiftriders är en sådan succé. Internetcykling är så coolt. Ett så härligt bevis på att internet är inte lika med kroppspassivt. Heja edrott! Och nu med såld monark så ska jag så äntligen joina spelet.

    Puss och ha en underbar fredag riders!

    Mitt insta heter btw inte helt otippat Cykelkatten.

  • Låt alla morgnar starta så här

    med sceneriet så bildskönt att man undrar om man är med i en film och ens rigg är en del av kulisserna

    med solen vars strålar skrattar och värmer bakom varje krön som ett gäng busungar

    med en känsla av att allting kommer att lösa sig och det som inte löser sig, det löser vi genom att cykla lite till.

    🤞

  • Så många saker att gilla ändå.

    I slutet av förra veckan brast det för mig. På måndagen blev jag av med Stålis. Natten till lördag hade någon försökt att stjäla Pluttens Thule-kärra. Minuterna innan jag hittade kärran, med uppbrutet lås, fastkilad i någon hemsk punkad damtralla några portar längre upp på gatan, då var jag inte glad på livet. Var inte glad på livet alls. Översköljdes av orkeslösheten och ensamheten, blev sugen på att ge upp och falla men vad skulle jag falla tillbaka på riktigt, och vilken fåfäng tanke egentligen.

    Är man mamma så får man bita ihop och fortsätta glädjas. Och så är det ju faktiskt så att att tänker man efter så finns det alltid mer att glädjas åt än att gråta åt.

    Man måste ju gilla att min gullfuling Monark som har gett den nyblivna mamman så många bra träningsstunder har hittat ett nytt hem hos succéklubben Ramnäs CK (ni missar väl inte Sista Chansen?)

    Gilla mina må så vackra korta men icke desto mindre underbara morgonrundor just in time for work

    Gilla att på grund av barnets rutiner de tidiga, ack så tidiga morgnarna ger mig chansen att uppleva dem i verkligheten annat än genom andras instagram fem timmar senare

    Gilla ljuset i fredags då jag körde kontor hemma hos Jonas.

    Gilla Nora’s pizzor på Saluhallen – mea pizza mamma mea pizza pappa!

    Gilla helgen som i brist på cykling spenderades på mysiga ställen som hembygdsgården i Fagersta

    och i cykelstaden Falun – dit vi åkte i ett mycket hemligt syfte.

    Måste njuta av stjärnbilden Jonas och Ivar i smyg, när de inte ser mig.

    Måste älska min allvädersunge som följer mig ut i ur och skur och som i söndags även storm. Som säger att han hittat en gigantisk sten, och sjunger lyckovisor när det är som härjigast ute.

    som när Mälaren leker hav.

    Måste gilla mina vänner, måste omfamna mina möjligheter, måste landa i lugnet, det finns att gilla så mycket även när det är som svårast att gilla något alls. Däri ligger prövningen

    puss

    Capricorn.svg