Cykling är en komplex syssla. Speciellt när man ska hålla på och tävla (eller i alla fall förbereda sig inför kommande tävlingar), följa nåt slags träningsprogram eller upplägg, planera, material- och kroppsunderhålla och optimera, mäta, analysera och reflektera. I och för sig är det ju lite det som är tjusningen med det hela och varför det alltid, alltid finns nåt cykelmässigt att göra på fritiden, förutom själva träningen då. Men ibland kan det vara både skönt befriande och rent psykologiskt, nyttigt att utan nån större fundering dra på sig sitt första bästa rena kit, hälla i vanligt redigt vatten i bidonsen och bege sig till nåt reko standardfik där man vet precis hur kaffet smakar och var benen kan få vila en liten stund. Och det var just det jag gjorde idag, när kroppen hade gjort sig någorlunda redo för att cykla efter nattens danspåhitt. Jag drog ut på den kanske mest klassiska cykelturen man kan göra som cyklande västeråsare – ut till Strömsholm för att fika på hästfolksplacet Markan. Väl på Markan tog jag mig en obligatorisk hästläpp och en kopp slätt bryggkaffe, satte mig under kastanjeträdet och blundade en kort stund, lyssnade på mc-folkets (de kör Mälaren Runt idag) surr. Gick och kissade och blåste sedan hem och stannade till bara en extra gång. Det var bröllop i Rytterne kyrka och den lös så vit och kärleken segrade än en gång. Minns när jag var liten så sa mamma (eller var det mormor) att man alltid, alltid måste önska bröllopsparet all lycka, gärna för sig själv, kanske bara genom att tänka på dem. Gör man det så blir det mer totallycka åt alla, inbillar jag mig. Och efter det stoppet var jag snart hemma och det var den turen. Samma rutt och fik som under min allra första racertur våren tvåtusentolv, då jag cyklade både hjälmlös och huvudlös. Puss!