Tids nog lär man känna de mer eller mindre subtila symptomen. När korttidsminnet strular big time är det bara att acceptera skörheten och vara snäll mot hjärnan. Min annars fantastiska verktyg men som helt enkelt stänger av vissa funktioner under perioder av små och stora trauman. Detta är också en anledning till att inlägget om lördagen kommer först nu på måndag.
Jag hade sett fram emot lördagens cykling. Äntligen skulle jag få tid att cykla ute, längre distans och det ihop med andra. Det sker ju annars väldigt sällan – oftast cyklar jag rätt korta pass på “konstiga” tider och så är jag dessutom rätt värdelös på att fråga om sällskap under perioder jag inte mår toppen. Men men! Nu skulle det ske.
Det blev inte så. Det blev glömda cykelskor på jobbet (tror jag?). Det blev pedaler glömda att flyttas från ena cykeln till den andra. Det blev inte en aning om var jag hade lagt verktygen. Och det blev att ilsket svettas under merinostället (Du är ju bara sämst Katja) och att försöka att komma ihåg att för en gångs skull inte hata sig själv för någonting som man inte riktigt kan rå för alla gånger.
Botemedlet för stunden blev att omgruppera. Tankarna och musklerna. Jag måste ut, i stormen, i brötet, i skogen.
Ett gäng sex kilometer stiglöpning. Så lugnt som möjligt – en tuff uppgift, att springa sakta är inte min gren! – på mtb- och motionsstigar.
Känner ni igen mössan?
Den iaf återfanns till slut <3
Hade gärna sprungit längre men springer man sällan så måste man vara försiktig. Även om jag skulle sörja det uteblivna cykeldistanspasset så lyckades uppdraget att endorfina bort minnesförlustirritationen.
Och det sociala?
Det fick jag med råge under kvällens kompishäng ute på staden och under gårdagens underbara solskensäventyr ute på Ängsö ihop med Sari.
Puss och nu ska jag springa stig oftare har jag bestämt. Och kanske våga mig på grupplöpning med det här supergänget någon gång?