CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Katja om cykel

Distansen som nästan slutade med ambulansen.

Distansen som nästan slutade med ambulansen.

Först: förlåt för nödrimmet. Svär att det dök upp otvunget.

Okej nu storyn: Igår skulle vi köra rätt långt om än rätt lugnt, jag och Tony.

Årets racerpremiär :)

Jag hade vaknat till ett konstnärligt skirt ljus. Soligt och dimmigt i ett.

Tony avskyr när jag konverserar under tiden har rår om min cykel.

Efter en slöareänslöast morgon kom Tony förbi för att vara lite manly man och hjälpa mig att kränga av pedalerna från crossen och sätta dem på supersixen.

Oh yes! Här skulle det cyklas smooth på torra landsvägar.

När vi skulle köra ut från Haga/Hemdal bjöd solen på ett sista leende innan den försvann någonstans långt bakom det tjocka dimtäcket.

 

Men jag var tvungen upp på fågelkullen vid Löga för att få mig en sista stråle eller två.

Sedan var vi ute på de för dagens vadderade landsvägarna. Vi snackade som brukligt om allt och ingenting, så oerhört vilsamt det var att slippa harva runt på crossen med sin något tillkortakomna utväxling och sina mönstrade däck.

Det enda var väl att magen betedde sig märkligt. Trots den lätta ansträngningsnivån kom små skumma krampkänningar och smolkade till det litegrann. Jag la mig på rulle och försökte att låta bli konversera – ifall det nu var den kalla luften som ställde till det.

Delmålet var Strömsholm och fikaklassikern Markan. I galoppallén strax före slottet fick Tony lov att sprätta ett gäng gånger för att värma sina frusna händer.

Slottet är vackert och fotogenique. Men när jag stannade till för att ta kort (och även posera, hehe) så kom krampkänningarna tillbaka och då med full kraft. Plötsligt gjorde det så ont att jag kunde varken resa mig från min halvhukande ställning eller ens sätta mig ner. Jag hade fått lite ont i magen av kall luft/plötslig ansträngning/etc (orsak oklar) även förr, dock aldrig före jag fick barn. Normalt sett brukar ontet ge sig och inte komma tillbaka om jag hoppar av cykeln, sträcker på mig och andas ut en två minuter eller fem. Men inte den här gången. Nu fick jag riktiga kramper som blev bara starkade och starkare och till slut ville jag kräkas så ont det gjorde.

Min vy.

Vi hade tur som hade bara några hundra meter till Markan. På något vis lyckades jag ta mig dit. Tony riggade upp med varmt te och lite sött. Caféet var smockat med lördagsglada folks i rid- och fritidsutstyrsel, gamla, unga och kids som alla måste funnit mitt beteende mycket konstigt. Jag halvsatt, eller halvlåg och gnydde av svinont och typ andnöd. När ontet vägrade ge sig ringde jag till slut ambulansen. Efter vad som kändes hundra frågor lovade de till slut att dyka upp och kolla på mig.

Min fortsatta vy.

Till slut måste jag ligga ner. Tyvärr fanns det ingen soffa eller så men vi lyckades få till en ställning då jag kunde fosterligga med huvudet i Tonys knä och benen uppe på en av trästolarna. Tiden gick. Ambulansen dök inte upp. Kramperna fortsatte men det gick längre och längre tid mellan varje anfall. Jag fick ett dåligt ambulanssamvete och ringde upp och avbeställde den. Nu kändes det dock lite bättre att vara själv så Tony spurtade hem för att hämta bilen. Kvar satt jag, rätt deppig och besviken.

Nope bilden är inte arrangerad men jag var ändå lycklig
som kunde resa mig efter typ 1,5 timme i fosterställning. Måste förevigas.

Ni vet ju hur vi cyklister är. I första hand bryr man sig om cykeln, i andra hand om träningen, i tjugonde hand om sin egen hälsa ungefär.

Efter en halvtimme solo pallade jag mig upp på cykeln och kolibrikadensade den kortaste vägen hem. Efter någon mil blev jag upplockad av Tony. Kände mig både besviken och bekymrad. Tänk om kramperna kommer tillbaka? Tänk om det är något vidrigt magsår eller liknande? Eller, tänk om det är en bestående förlossningsskada som kommer att fortsätta ställa till det för mig? Fan.

På sätt och vis var det skönt att jag var rätt slut efter eländet. Hade ingen ork att älta eller grotta ner mig i distansmisslyckandet. Valde istället att glädja mig åt att kroppen hade känts så fräsch och lätt… innan smärtorna. Shit happens. Men just denna skit måste snarast kollas upp. Håll nu tummarna för att de kan fixa mig.

Puss på er

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

4 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.