I slutet av förra veckan brast det för mig. På måndagen blev jag av med Stålis. Natten till lördag hade någon försökt att stjäla Pluttens Thule-kärra. Minuterna innan jag hittade kärran, med uppbrutet lås, fastkilad i någon hemsk punkad damtralla några portar längre upp på gatan, då var jag inte glad på livet. Var inte glad på livet alls. Översköljdes av orkeslösheten och ensamheten, blev sugen på att ge upp och falla men vad skulle jag falla tillbaka på riktigt, och vilken fåfäng tanke egentligen.
Är man mamma så får man bita ihop och fortsätta glädjas. Och så är det ju faktiskt så att att tänker man efter så finns det alltid mer att glädjas åt än att gråta åt.
Man måste ju gilla att min gullfuling Monark som har gett den nyblivna mamman så många bra träningsstunder har hittat ett nytt hem hos succéklubben Ramnäs CK (ni missar väl inte Sista Chansen?)
Gilla mina må så vackra korta men icke desto mindre underbara morgonrundor just in time for work
Gilla att på grund av barnets rutiner de tidiga, ack så tidiga morgnarna ger mig chansen att uppleva dem i verkligheten annat än genom andras instagram fem timmar senare
Gilla ljuset i fredags då jag körde kontor hemma hos Jonas.
Gilla Nora’s pizzor på Saluhallen – mea pizza mamma mea pizza pappa!
Gilla helgen som i brist på cykling spenderades på mysiga ställen som hembygdsgården i Fagersta
och i cykelstaden Falun – dit vi åkte i ett mycket hemligt syfte.
Måste njuta av stjärnbilden Jonas och Ivar i smyg, när de inte ser mig. 
Måste älska min allvädersunge som följer mig ut i ur och skur och som i söndags även storm. Som säger att han hittat en gigantisk sten, och sjunger lyckovisor när det är som härjigast ute.
som när Mälaren leker hav.
Måste gilla mina vänner, måste omfamna mina möjligheter, måste landa i lugnet, det finns att gilla så mycket även när det är som svårast att gilla något alls. Däri ligger prövningen
puss
 |
