Kategori: Okategoriserade

God morgon kära läsare och tack ni som är kvar trots normala inlägg som gårdagens. Ça va bien merci, trots att våren verkar ha lämnat oss i sticket à la en annan marskatt. Minns ni mina storslagna vårplaner, med fönstertvätt, cykeltvätt och allt? Jo tjena. I helgen var det både snöstorm och svinkallt och inatt så började det regna. Fördelen med dumvädret var att det inte kändes lika jobbigt att inte cyklat ute på hela helgen. Nu kan det bara bli varmare och skönare eller hur?

Vi kör en liten klassisk träningsveckoplanering så håller ni järnkoll på mig.

* Idag måndag tänker jag rulla på lätta växlar. Tror faktiskt det blir inomhus. Kombinerat med core.

* Imorgon är ju tisdag lika med intervallkörning. Är vädergudarna med mig så kör jag racerfyror ute på nån tristare landsväg. Annars får det bli trainer eller Monarken (lånar Tonys medan han är och förlustar sig i bergen med sitt lag). Kvällen tänker jag förstås avsluta med min danskurs ♥ Nu kan jag även fox, är så stolt.

* På onsdag tänker jag fortsätta med min goda manér och köra legday på gymmet. Förra gången gick det ju alldeles utmärkt trots att jag höll på att tappa skivstången på nackkotorna (körde upphopp med skivstång) när mannen i maskinen bredvid mig stönade som hade han… ehm men annars gick det bra och jag kände mig tuff och stark!

* På torsdag tänker jag förstås köra intervallerna igen. Huruvida det blir ute eller inne vågar jag inte sia om ännu!

* Fredag lämnas in the lap of the Gods, som Queen skulle sjunga. Är det fint väder kommer jag att ha svårt att hålla mig från lätt rull, kanske med crossen. Är det sugigt väder så kommer jag att banga och vila som fanns det ingen morgondag. Känner jag mig själv rätt så sitter jag och dricker Bullmers och käkar middag med några kompisar och mår då.

* Lördag och söndag gäller distans. Vad det blir vet jag dock inte än och det gör det hela mycket spännande.

En alldeles vanlig och i mina ögon utmärkt träningsvecka väntar med andra ord. Förhoppningsvis skiner solen så starkt som på bilden ovan igen!

Vad har ni för veckoplaner, nåt speciellt eller nytt på menyn? Tell me så lär jag mig av er.

Puss!

Ett bra sätt att träna backintervaller är förstås att jaga QOMs/KOMs. Det fuskigaste är förstås att göra det med flygande start eftersom man dels är varm och dels får kraften med sig upp i backen, men oftast kör man ju inte med flygande start eftersom alla stannar upp och surrar och har sig inför intervallerna. Imorgon har jag bokat in mig själv (och alla frivilliga, samling 16.30 på Berget i Västerås) på ett klassiskt backintervallpass.

Backen för intervallerna är Nya Gäddeholmsbacken. På Strava heter segmentet Nya Gäddeholmsbacken Etapp 1. Var Etapp 2 skulle finnas förstår jag inte riktigt men vi låter det vara så. Segmentet är inte särskilt brant – 4 % i snitt och 8.3 % som max – men det känns med sina cirkus 600 slakmotemeter.

QOM som ska jagas och förstås försökas klås är en klubbkompis nuvarande som är på 1.10 dvs. 5 sekunder snabbare än mitt försök. Imorgon ska jag alltså cykla uppför på snabbare än 1.10. Gör jag det hamnar jag dessutom nånstans mittemellan i unisex-topp 10. Jag kommer att göra det på Valles alu-Scott. Men jag är smart och har bantat ner den genom att ha tagit bort ringklockan.

Det är just såna här små finesser som gör att jag diggar skarpt sättet vi använder tekniken på i vår träning nuförtiden – små sätt som gör det lite roligare att sätta upp små träningsdelmål och på så sätt pusha sig själv lite extra utifrån sina egna träningsmål och -förutsättningar. Även om man just råkar köra med dem som är antingen starkare eller svagare än en själv.

Tänkte gå och duscha min lekamen men kom sedan på att det är visst Världspoesins dag idag så då måste ju jag, sån sann ordkonstnär som jag är, drämma till med värsta cykeldikten här eran söndagsro till förtret. Vi kör:

VÄRSTA RAGGARCYKELDÄNGANDIKTEN

eller “Inte fan måste man ha Cadillac”
(melodi: “Inte ens en kolvastång” med Joddla med Siw)

Inte fan måste man ha Cadillac
Jag har postorderracer med bock och glittrig lack
Växeln är på max och vägen ska va rak
Tvådelat fram och elva-tjugoett där bak

Bosses grabbar är vätterncyklister med cyklarna av stål
Ingen av dem har vågat tävla men ska jämt spurta i mål
De cyklar runt i brandgula tröjor och sämskskinn fullt av grus
Ingen vill cykla nära dem för de puttas och luktar snus

Inte fan måste man ha Cadillac
Jag har postorderracer med bock och glittrig lack
Växeln är på max och vägen ska va rak
Tvådelat fram och elva-tjugoett där bak

Alla poppis girls i stan åker runt i Bosses klunga
Lyder Bosses minsta vink och vaktar sina tungor
Bosse kallar dem mina tjejer och lär dem sina fula tricks
De har flätor och smink och sprutar billig parfym på sina slicks

Inte fan måste man ha Cadillac
Jag har postorderracer med bock och glittrig lack
Växeln är på max och vägen ska va rak
Tvådelat fram och elva-tjugoett där bak

När vädret är dåligt måste Bosse stanna hemma.
Han kan inte riskera sämskskinnsskav om det skulle börja regna.
Men då samlas gänget för att glo på när Bosse kör Monark
Alla brudarna fnittrar falskt och kallar Bosse stark

Inte fan måste man ha Cadillac
Jag har postorderracer med bock och glittrig lack
Växeln är på max och vägen ska va rak
Tvådelat fram och elva-tjugoett där bak.

Glad söndag på er!

Hej. Tänkte tipsa om tre inlägg jag helt enkelt tycker är liksom för bra för att inte tipsas om.

ett. Boob sweat, goals and food: 8 realities of being a female athlete. Ett bittersweet inlägg om allt annat än vad de klämkäcka hälsotidningarna påstår när de försöker få kvinnor att iklä sig rosa och omfamna sin inre hälsogudinna. Humor och allvar i ett.

två. Cykelbloggaren Helena berättar också om träningens baksida. I det här fallet listas fem saker som kan sänka vilket pass som helst. Gå in och håll med (för det är omöjligt att inte göra det) och bidra med egna dråpliga exempel. Mitt finns redan där…

tre. En annan bloggkollega – Elna – berättar om sin ADHD och jag tycker det är fett fint och ballt av henne att göra det pang på i bloggen och utan några krusiduller. Avdramatisera bokstäverna!

Nu ska jag och brorsan sticka och käka middag hos ett par grymma cyklissor. Ha en kanoners lördag! Puss.

Brorsan spelar spel, jag utövar vila och
lyssnar på Silence is Sexy i min nya klubbvärmetröja.

Förutom När tänker du växa upp? är Hur orkar du med allt du hittar på? en av de vanligaste frågorna jag brukar få. Pass på första. Men den andra är ju berättigad – jag hittar på en sjujäkla massa saker hela tiden förutom att sköta jobb-, tränings- och ställa-upp-för-nära-och-kära-rutinen. Det är resor hit, engagemang dit, danskurser, kompishäng, skriv- och musik- och fotopulande mm.

Förutom förklaringar som att jag försöker finna glädje i det mesta jag gör och brinner för mina intressen och försöker prioritera så gott jag kan så finns det en något simplare förklaring.

Jag är helt enkelt en jävel på att verkligen ge mig hän när det gäller lata mig. Ska jag vila får inget störa mig, varken TV, mobil eller andra yttre stimuli som mest stressar min icke-multikapabla personlighet. Jag lägger mig ner, av med bhn och ögonlinserna och så ligger jag och glor ut i det tomma intet alternativt betraktar mina egna fossingar. Eller kanske observerar flugan som halvdö släpar sig fram mellan glasrutorna i fönstret. Jag sätter mobilen på ljudlöst alternativt stänger av den. Ibland petar jag i näsan och tänker på nåt existentiellt problem men aldrig för djupt för då blir det för betungande och stör vilan. Ibland leker jag mumie. Men oftast är den djupaste tanken ungefär om jag ska byta sida jag ligger på nu direkt eller om en liten stund. Så har jag hållit på enda sedan jag var ett litet barn. Mamma tyckte aldrig det var nåt problem om jag ibland skolkade skolan om jag såg till att verkligen vila ut mig när jag var hemma. Hon visste att jag kunde utföra “stordåd” (allt är stordåd i mammornas ögon) bara jag fått vara ifred med mig själv.

Jag är alltså en latmask av rang – en övertygad sådan. Alla är olika och det finns inget sätt som funkar på alla men jag tror på metoden vila hardcore. Den kräver en del träning i början, speciellt om man är rastlös eller uppe i varv eller stressad eller vad man nu kan vara som gör att man pillar på mobilen istället för att pilla i naveln. Men det är så värt det. Tystnadsstunderna gör att jag får energi till att leva ett högljutt färgstarkt liv istället för att släpa mig fram som den stackars flugan – varken heltrött eller helpigg utan nånstans mittemellan fönsterglasen.

Vad är eran favvosyssla när ni ska vila?

Och hur fan lyckas flugorna alltid hamna mellan glasen, hur gör de egentligen?

Hej. Tänkte, i och med Rocka sockorna-dagen, berätta om ett varmt minne jag har. Jag har ju alltid kjol och strumpbyxor till vardags och så, och är cyklist och får alltså inte missmatcha sockorna, men tänka och bry mig och uppmärksamma ändå, det gör jag så gärna. Är det ok med er?

Förut bodde jag i Stockholm, närmare sagt på Lidingö.

En gång stod jag och läste en rolig bok och väntade på lidingöbanan. När tåget kom var boken – som bra böcker ofta är – för spännande för att slitas ifrån. Så jag steg på tåget med ögonen fasta på bokens sidor och satte mig på första bästa platsen och fortsatte läsa, helt omedveten om omgivningen. Då och då kom jag över partier i boken som var helt sanslöst hysteriskt roliga. Och då kunde jag förstås inte hålla mig för lätt fnitter.

Så kom det ett parti, nån dialog har jag för mig, som var för skoj. Istället för försynt fnitter producerade jag en salva gurglande skratt…

…och hörde en våg av skrattsalvor i hela den lilla vagnen.

What the..?

Jag lyfte äntligen upp huvudet och såg mig omkring och insåg plötsligt.

Jag var den enda normalstörda personen i hela vagnsdelen. Resten utgjordes av tjejer och killar med Downs syndrom. Vettiga personligheter som självklart passade på att skratta de också när de hörde mig skratta. För visst fanken är det smittande med skratt?

Jag kunde inte bli att le och skratta lite till. Så där satt vi och åkte det lilla tåget och skrattade så vi kiknade. Och sedan steg jag av och någon av dem vinkade hejdå till mig.

Vi skrattade åt olika saker och av olika anledningar – men vårt skratt lät lika. Förutom att jag kanske dreglade lite mer.

Hade naturen velat åt likheter så hade den skapat varken snöflingor, DNA eller människobarn.

Gomorrn folks! Snabbisblogg nu. Idag är tydligen första vårdagen 2015. Men mig lurar de inte – idag är den första gråa dagen på länge. Nog är det varmare – men var är solen? Gick ändå en superb promenad mellan Centralstationen och mitt jobb på Kungsholmen idag. Möttes av en glad nyhet via mail – ROSE är äntligen klara med min nygamla cykel. Så nu har jag betalt försäkringspenningen plus självrisken och hoppas så att cykeln hinner komma hem innan nästa helg.

Den här ramen blir det – något smäckrare än min gamla ser det ut som (enbart ramen är alltså “min”, resten är nåt random konfiguration på hemsidan):

På grund av besök kommer det inte bli någon utecykling ihelgen. Men Valles alu-Scott har ändå förberetts för den kommande veckas utmaningar. En spacer är borta och styrstammen är avgubbvänd. Känns genast bättre! För övrigt så förundras jag över hur bra Sora (!) ändå känns. Jag minns att jag hade Sora på min första löparcykel Gazellen och hade inga problem med vare sig kedjehopp, växelhopp eller dylikt. Men minns jag ogillade ljudet, lät så mekaniskt “krånglande”. Men Soran på alu-Scotten känns ändå jäkligt smooth och låter knappt, inte mycket sämre än mellanklass-Srammen på crossen. Fast nu jämför jag i och för sig med mina campaprylar som oavsett klass låter så som bara campa gör (men som jag ändå gillar). Ska bli spännande att testa über-Campan på Pinarellon jag ska hyra på Mallis. Har testat nästan samtliga (utom el- då) Shimano-grupper och en del SRAM-grupper. Men enbart en Campa-grupp – min Athena.

Märker ni några större ljudskillnader mellan de olika grupperna?

En vacker SMACK-träningstävlingskväll jag fotade
den gången jag var sjuk.

God morgon!

Idag har jag varit uppe sen fyra eftersom jag hjälpte till att skjutsa en ckvalhallelitare till Arlanda där denne skulle joina sitt lag för att flyga till Mallis och träna och bo på samma hotell som Team Sky gjorde härommånaden. Häpp. Vissa har det bra – och har förstås gjort sig förtjänta av det.

Men jag hade det rätt fint jag med. Min senaste indielista på morgonvolym och fina morgonkulörer. Eller som Tony sa: soluppgången som man vill fota men som aldrig blir lika exakt så på bild som i verkligheten och som jag sa sen fast det är kanske meningen också. Det måste upplevas. Tänk va bra att verkligheten är vackrare irl än på bild och inte tvärtom. Vägarna runt Arlanda och Sigtuna är ju helt otroligt fina om ni inte vet det redan. Det är lite synd att vissa av dem är lite för trafikerade för att vågas cyklas på.

Men de flesta är ju inte det, för trafikerade alltså. Om man inte råkar bo i SMA(Sigtuna-Märsta-Arlanda)-området så upplever man bäst den fina terrängen genom att köra SMACK-serien som börjar i april. Jag körde ett gäng träningstävlingar i serien förra året och gillade verkligen upplägget. Det är prestigelöst samtidigt som det är säkert och välarrangerat. Det finns både tempo och linje (oftast GP). Jag körde enbart GP men missade linjet pga. glömde skorna hemma, bistert. Det enda tråkiga var att det tyvärr som vanligt var riktigt ont om tjejer på vissa av deltävlingarna. Och enda gången det var gott om tjejer (av de momenten jag var med på) så var jag sjuk och agerade fotograf/publik.

Jag hoppas verkligen att fler, främst tjejer kommer och kör SMACK-serien i vår. Ens nivå eller ambition spelar ingen roll liksom, alla startar samtidigt och det blir utspritt och dant så en “hängs aldrig ut” utan man kör och har kul i sitt eget tempo. Vill man jaga och vinna så får man förstås det också. Eftersom det var mest starka män förra året så såg jag helt enkelt till att wheelsucka på de klungorna/killarna som fanns så länge jag orkade för att sedan släppa till nästa snäll en kom farandes. Det gav bra övning – inte minst i att träna bort startlinje-nervositeten.

I år hoppas jag dock att vi är fler tjejer. Tro mig, du törs och du kan och du kommer att ha roligt. Bor du i Västerås med omnejd och vill samåka – hör av dig, vi fixar nåt tillsammans. Har du frågor om hur det känns eller går till? Sök på SMACK i sökrutan på bloggen eller kommentera/maila mig. Läs annars mer om SMACK-serien här och dyk upp – 40 kronor kostar det för start, fika och chiplån.

Kommer ni att köra SMACK-eller någon annan träningstävlingsserie i vår? Tipsa gärna!

Puss.

Fin blomma jag fotade i Göteborg.

Jag är så tacksam för våren just nu. För ljuset. Min älskade cykling hjälper mig dessutom att hålla den värsta vårdepressionen borta så jag får behålla de mest positiva vårbitarna och forma min vardag utav dem istället för att gömma mig under täcket och stilla panikera som förr i tiden.

Fin blomma jag fotade på Mallis.

I helgen ska jag därför stuva undan vintern och välkomna våren så som jag gör varje år – med en cyklig touch förstås!

Fönstren ska tvättas. Bort med grusdamm och pollen! In med så mycket sol att jag får sporta mina holbrooks inomhus, dekadent som jag är. Generöst med glassåpa. Lillebror kommer och hälsar på och då jäklar blir det skum i hela lya ciclistan. Tål inte en lägenhet lite skum så är den inget att ha eller hur?

Sedan ska mtbn tas itu med. Canyon, du är wunderschön och wunderskoj men för stor för mig. Därför ska du säljas men först tvagas och smörjas in ordentligt. Ännu mera skum där – fast utomhus vid cykeltvätten! Canyonen kommer ut på marknaden snart, håll utkik på Happy, Facebook och här. Priset kommer att ligga på cirka 6000-6500 kronor vilket är ett kanonpris för en så fin cykel med superdäck och allt. Maila mig på cykelkatten@gmail.com om du vill paxa cykeln redan nu.

Fin blomma jag fotade i Västerås.

Nästa vecka kommer att bli en tuff rackare. Mycket jobb, många möten. Ska bland annat träffa ett gäng sponsorer och diskutera samarbete med vår cykelklubb och lite annat spännande. Kommer att få många intressanta timmars arbete och engagemang men inte alltför många soltimmar. Blir en del solnedgång- och framochbaklysecykling misstänker jag. Men det tar vi då.

Därför kommer jag och min lilla besökare mest andas in våren, precis som den är, och typ nästan bo ute och lapa så mycket sol vi bara förmår. Och kanske baka en sjujäkla sats cykelkakor – den fantastiska kommande cykelvåren till ära. Mätta cyklisten-recept kommer förstås!

Inget ska försummas firas som firas kan, eller hur.

Har ni också nå sjukt våriga planer inför helgen? Berätta så blirre vår overdose här liksom. Puss!

Ni som känner mig vet att jag är en stor bekämpare av vardagsleda. Jag har liksom aldrig förstått det där med varför man till exempel måste ogilla måndagar och peppa på fredagar. Fredagar ger ju sig ändå – man blir för det mesta ledig mot kvällen, äventyr står på schemat etc. Där behövs knappast extrapepp. Måndagar och tisdagar däremot – där snackar vi kanoners dagar som klankas ner på helt utan anledning. Man är sin egen lyckas bästa mek så jag älskar att äta extragott och “lyxigt” på måndagar och göra nåt extraskoj på tisdagar. Alltid retar det nån ordet lagom-älskare!

Eftersom jag är en seriös amatörcyklist följer jag ett upplägg. Tisdagar är traditionsenligt vigda åt intervallträning. Man vill köra skiten ur sig på tisdagar och torsdagar så man hinner återhämta sig och bygga upp sig till helgens cykelprövningar. Lite styrka och skölj däremellan så är rutinen komplett.

Men så har jag – tack vare Annas knuff i rätt riktning – lagt till en extra aktivitet på tisdagar. En aktivitet som är lite själa- som gracevårdande. Som min crossie Annas simning fast på land. Pardans. 

Jag har alltid älskat dansa. Jag är personen som går ut på klubb för att bokstavligen dansa av mig (och lider oerhört av att det är så svårt att hitta bra dansklubbar i Sverige). Jag är skitbra på det också. Har grym känsla och fräcka moves. Men jag har svårt för kroppskontakt med främlingar, för att se folks i ögonen utan att börja fnittra samt för att bli förd.

Alltså är uppstyrd pardanskurs som utsätter mig för det ovannämnda den rätta utmaningen för mig. Att den går på tisdagar är ju ännu bättre.

Så jag kör mina intervaller (eller som igår, skölj, lite speciellt upplägg i början på denna vecka), drar av mig bibsen, duschar min cyklistlekamen och förvandlar den sakta till dansöskropp med hjälp av lite extravida kjolar och en skvätt festlig parfym – är ju ändå tisdag. Under de duktiga internationella (ty de utgörs av f d utbytesstudenter) lärarnas påhejanden tvingas jag göra sånt jag redan älskar fast under kontrollerade former. Ett tu tre fyr fem, räkna steg, fnissa inte, trampa inte på partnerns fossing, ett tu tre…

Väl utslagen hemma med en påse godis i knäna konstaterar jag att jag älskar tisdagar. Även om benen darrar när jag reser mig för att gå och borsta tänderna.

Vad gör ni för att bekämpa vardagsledan?