Hej. Tänkte, i och med Rocka sockorna-dagen, berätta om ett varmt minne jag har. Jag har ju alltid kjol och strumpbyxor till vardags och så, och är cyklist och får alltså inte missmatcha sockorna, men tänka och bry mig och uppmärksamma ändå, det gör jag så gärna. Är det ok med er?
Förut bodde jag i Stockholm, närmare sagt på Lidingö.
En gång stod jag och läste en rolig bok och väntade på lidingöbanan. När tåget kom var boken – som bra böcker ofta är – för spännande för att slitas ifrån. Så jag steg på tåget med ögonen fasta på bokens sidor och satte mig på första bästa platsen och fortsatte läsa, helt omedveten om omgivningen. Då och då kom jag över partier i boken som var helt sanslöst hysteriskt roliga. Och då kunde jag förstås inte hålla mig för lätt fnitter.
Så kom det ett parti, nån dialog har jag för mig, som var för skoj. Istället för försynt fnitter producerade jag en salva gurglande skratt…
…och hörde en våg av skrattsalvor i hela den lilla vagnen.
What the..?
Jag lyfte äntligen upp huvudet och såg mig omkring och insåg plötsligt.
Jag var den enda normalstörda personen i hela vagnsdelen. Resten utgjordes av tjejer och killar med Downs syndrom. Vettiga personligheter som självklart passade på att skratta de också när de hörde mig skratta. För visst fanken är det smittande med skratt?
Jag kunde inte bli att le och skratta lite till. Så där satt vi och åkte det lilla tåget och skrattade så vi kiknade. Och sedan steg jag av och någon av dem vinkade hejdå till mig.
Vi skrattade åt olika saker och av olika anledningar – men vårt skratt lät lika. Förutom att jag kanske dreglade lite mer.
Hade naturen velat åt likheter så hade den skapat varken snöflingor, DNA eller människobarn.