Om jag inte hade cyklat (något av en bikt)
då hade jag fortfarande kvar vissa kompisar som jag inte har kvar idag. Jag är alltid ärlig mot er så varsågoda ogilla mig lite här för nu kommer en grej jag faktiskt kan gräma mig över då och då. Alla de relationerna jag försummat på grund av
kan inte ikväll, intervaller
kan inte i helgen, tävling
kan inte imorgon, träning i övermorgon så måste vila
kan inte på lördag, måste hjälpa päronen med en sak (läs: åker och kör en social ride med några gulliga i Stockholm)
kan inte ikväll, måste fixa en grej (läs: måste träna men orkar inte dra den tredje gången på en vecka)
och visst liksom, här hade man ju kunnat klämma in något käckt om att de personerna som inte förstår vad träningen betyder för en är inte värda ens tid och energi och love yourself first bla bla men det är en inställning till vänskapsrelationer jag inte håller med till fullo. Visst fasiken förstår ens omgivning att träning är viktigt för en. Till och med min morsa har efter sisådär sex år fattat att jag sportcyklar för att jag vill det och inte för att jag inte har råd med en sjysst bil! Men det betyder ändå inte att de, folket alltså, har tålamod med ens ständiga himla frånvaro, fysiskt och i blicken, hur länge som helst. Jag förstår dem. Jag hade nog agerat likadant. Fadeat ut efter att “kompisen” hade valt att träna istället för att hänga med en. Känt mig i vägen och bortprioriterad. Även om kompisen ifråga tränar för en elitsatsning. Även om kompisen ifråga lovar bättring “bara säsongen är över”.
så till er som jag har försummat, till er som jag har sårat med mitt icke-intresse
F Ö R L Å T.
Mitt straff kom när jag blev mamma och insåg att jag hade knappt några “normala” (läs: icke-nördiga vettiga medborgare som gör icke-nördiga vettiga saker) bekanta kvar här i stan. Folks som jag hade träffat i diverse sammanhang och som hade kunnat bli kompisar. Tack och lov hade jag mina nära vänner – ni vet vilka ni är – utspridda över landet som gjorde ett sjujäkla jobb med att fortsätta vara vän med mig. Men i övrigt var jag omgiven av tränings- och äventyrsjunkies som hade antingen vuxna barn eller inga barntankar öht. Plus noll släktingar överhuvudtaget i Västerås. Det var ju då jag la in en kontaktannons i Rulla vagn och blev med några mammabekantingar hehe (att ett par av de vill fortfarande umgås med mig är ändå ett mirakel!)
fast alltså
non, rien de rien, non, je ne regrette rien
men jag har ändå lärt mig en liten läxa. Lägg inte alla ägg i en korg. Ta hand om dina bekanta. Ut ur din jävla bubbla ibland Katja din lilla smalspåriga herk
Livet är inte bara
cykel
natur
musik
böcker
(cykel)resor
undergrounddans
och dina närmaste som står ut med precis allt du tar för dig (och inte tar för dig).
Livet är inte bara din passion
livet är inte en passion överhuvudtaget, inte hela tiden i alla fall.
Låt mig bara cykelträna lite förstås så kan vi fika efteråt så kan du berätta om vad du brinner för
eh, jag menar vad du gillar att göra på fritiden?
Flamingos för swingers, mössor för singelvandrare – vad blir singelcyklisternas hemliga kod?
Hej.
En god flört förlänger livet, eller hur var det?
Kom att tänka på en sak när jag såg vandrar-Angeliqas roliga inlägg om gröna mössor imorse.
Vandrarna (och friluftsfolket i allmänhet) har alltså gröna singelmössor. Har man på sig en grön mössa så innebär det att personen är singel och redo för kärlek så det är bara att flörta på.
Swingers, de har sina rosa flamingos. Ja, det är helt sant. Visste ni inte det? Sätter man ut en rosa flamingo i trappen eller i fönsternischen så är man tydligen redo att swinga, eller vad det nu heter när par träffas och idkar älskog med varandras partners.
Jag misstänker att det finns fler hemliga koder för de som vill markera att de är singlar. Inom andra nischer så att säga.
Men vad finns det för en hemlig kod för singelcyklister?
Ingen alls ju. Och det tycker den obotligaste romantikern ever Katja är minst sagt tråkigt. Tänk så mycket potentiell kärlek som går till spillo bara för att folks inte vågar ragga på varann av rädsla för att 1) bli avvisade 2) utpekas som snuskon som cyklar ba för att få ligga med folks med vadmuskler och 3) få en pump in mellan ekrarna?
Så mycket potentiell kärlek. Så många potentiella pastamiddagar. Så många potentiella härliga stunder. Och inte minst – så mycket potentiell vänskap. För skiter sig romantiken så har man alltid friendzona varann och ha kul på det viset istället eller hur?
Men då börjar jag ju tänka, vad skulle symbolen vara?
Cykelsporten är ju ändå den vackraste sporten så det måste vara fint. Lite som den gröna singelmössan. Smakfullt och i samklang med naturen. Jag har avverkat ett gäng idéer:
💘 en grön cykelmössa – men en måste ju matcha cykelmössan med resten av kitet och då kan man ju inte ha grönt till allt så nä. Alla (pekar på mig själv) passar dessutom inte i skärm.
💘 en singelklinga på cykeln? – eller, nä. Vi glömmer den idén. Kan i dagens tider leda till mycket, mycket förvirring – vem har inte minst en hoj med singelklinga idag?
💘 en speciell klibba på hjälmen? – ingen dum idé egentligen, men risken är ju att man ser ut som en fixieperson även om man inte är en fixieperson (fixiepersoner gillar att överdosera hjälmklibbor).
💘 ett speciellt märke på tröjans bakficka? – hm. Nu närmar vi oss något. Frågan är hur det ska se ut…
Och så fick min morgontrötta hjärna slut på idéer. Men jag misstänker att ni sitter på en massa goda förslag. För visst vore det något – ett elegant hemligt kodspråk för kärlekssökande cyklister?
Så kom med era idéer, i kommentarsfältet eller i de sociala medierna. Bästa idén tar och belönas med att den kanske går och blir verklighet – vem vet? (jag tänker iaf lobba för det då så klart)
Puss och låt kärleken in.
er Katja
P.S. På tal om singelklingor så finns det två förträffliga facebookgrupper för singelcyklister – Singelklingan (för landsvägscyklister) och Cyklande singlar. Ba att gå med och bon amour.
Fuck cancer – heja oss som får cykla i CYKELKATTEN feat. Cykeltjer goes rosa bandet-kit!
Hej. Jag är tillbaka från jobbresan. Det har varit lärorikt och skitkul och jag borde vara postäventyrsdeppig men är postäventyrslycklig istället. Lyssnar på fin musik och så. Chairdancear. Däremot är det lite synd att resan sammanföll med det häftiga, kanske till och med lite surrealistiska
nämligen att cyklister – medmänniskor! kvinnor som män! – köpte cykelkläder som hade designats av mig och bidrog på så sätt till den viktiga forskningen om sjukdomen bröstcancer.
OMG NYP MIG I ARMEN etc.
Men vi tar det från början.
För ett tag sedan så ritade jag – utan några större förhoppningar, med en av sommarens feta influensavirus i kroppen men icke desto mindre helhjärtat – ett designförslag till tävlingen av cykeltjejer.se / Original Teamwear / Rosa Bandet 2018. Jag kallade designen för rosa, svärta och hopp och utvecklade min idé på bloggen.
Tävlingen avgjordes genom omröstning på Cykeltjejers facebooksida. I början vågade jag inte ens titta på rösterna som ramlade in. Men så småningom kikade jag in och satte igång att hjärtgilla varenda kommentar som röstade på förslag 1 – mitt förslag. Och seriöst. Trots att jag inte är någon kramig person av mig så skulle jag lätt släppa gardet och sönderkrama varenda en av er som har gillat min idé.
När jag väl hade fått veta att min designidé hade vunnit så tog det ett tag innan jag vågade känna någon glädje. Men sedan kom den. Glädjen och stoltheten. Tänk, va! Att så många hade lagt sin röst på mitt bidrag. Utan att veta att det var mitt. Men sedan fanns det ju även ni som visste att bidraget var mitt. Tack ni. Min läsarkrets är bloggvärldens bästa läsarkrets. Omutbara. Störtärliga. Fett härliga.
Så, nog brölat Katja.
Designen anpassades till Original Teamwear med hjälp av deras duktiga in-housedesigners, det blev så här:
Och i slutet av förra veckan så öppnades så äntligen webbshoppen. Återigen sköljdes jag över hur overkligt det kändes –
inte minst när frågorna om storlekarna
och om herrmodellerna (inget som hade varit tänkt från början men som fick specialöppnas)
och om kollektionen skulle återkomma (!)
droppade in både i de olika kanalerna.
Än så länge har jag inte vågat fråga hur många det var som köpte hela kollektionen eller delplaggen. Men det tänker jag göra. Hade det “enbart” rört sig om att ha vunnit en kul designtävling så hade jag nog nöjt mig med att veta att några av mina underbara cykelkamrater (inte minst i hemmaklubben VCK, bästa blårange när det gäller!) kommer att cykla i rosabandetkit signerade eran Katja. Men nu är vinsten större än så. Jag hoppas med andra ord på att summan som kommer att tillfalla Cancerfonden* blir så stor som möjligt.
Och vem vet, tänk om kollektionen gillas så pass att den återkommer även till nästa års rosabandetkampanj? Vore inte det något Original Teamwear?
Så stort, stort tack ni som röstade och ni som köpte kollektionen. Stort tack till cykeltjejer.se och Original Teamwear för ert engagemang i en av de viktigaste frågorna. Stort tack till det lugna väntrummet och den väl tilltagna kön på Åres Hälsocentral.
Och stort tack till min penna. Jag älskar att den är åter igång med både skiss och text. Jag lovar att berätta för er när jag vet hur stort bidraget blev <3
Puss och lova att tagga @cykelkatten när ni lägger upp kort på er i era fina rosabandetkit. Återigen – ni är bäst!
* bidragen till den svenska Cancerfonden örönmärks inte. Alltså går pengarna till att bekämpa och sprida preventiv information om all slags cancer – inte minst bröstcancern som ju är den dödligaste cancerformen bland kvinnorna. Tryck här för att ge din gåva.
På ett kafkacafé
Jag älskar min son.
jag älskar städer människor gå gå stanna inte gå
trottoarer, skit, fjädrar, fimpar, kafkacaféer, liv överallt
mänskligt lidande, så mycket lidelse
vi är djur.
Lortiga maskotar, billiga kristallstjärnor, kafkacaféer, krampande hemlösa, skräniga britter, möten
massa möten
konst i luften.
Böcker. På alla språk. Kunskapen.
Tala högre det är så högljutt VA SA DU
låtsastyskland, pampigt, söndertampat
Fiolmusik på bron. Final countdown, några mynt i bössan,
nattens moln
himlen är ljusare än molnen
galet vackert, jag är vacker.
Är vi ens lyckliga? Jag tror vi är det just nu.
så många försök
vi är myror, vi gör vad vi kan
smältdegel. Vi trivs så vi är gjorda så
jag saknar min son
Ingenting annat är i slutändan intressant.
svart kaffe, svartare än skylten svartare än mina solglasögon
shades on baby
Baby baby blues.
Jag längtar. Ingenting annat känns.
fan jag låter som en kent plus september-låt
förlåt Ivar men din mammas tankar är inte alltid i ordning
det är okej på ett kafkacafé
hon älskar dig.
Rötter, backar och kval före valdagen
Jani folks. Trots alla debatterna, trots alla googlingarna, trots alla försöken att bli klokare på vilket parti som är mest lämpligt att styra över vårt land så har jag inte blivit klokare. Det sägs att alla vill väl men det är metoderna som skiljer sig. Jag skulle vilja omformulera det – alla vill väl, men alla vill inte alla väl. Lite så känns det i årets val. Det är så förbaskat svart/vitt, det är så mycket pajkastande vi/de. Det är mycket skrämsel- och enfrågepropaganda, och det är så onödigt många stora termer istället för konkreta lösningsförslag. Hur ska man tänka? Vem gör minst skada för de som behöver skyddet mest? Vem menar vad hen säger? Vem kommer att stå rakryggad? Vem kommer att sälja sig? En sak är säker – it takes a fool to remain sane (kommer ni ihåg The Arks mästerverk till skiva som innehöll den låten?)
Eller jo, en annan sak är jävligt säker den med. Även om det nästlar sig in smygrassar, antisemiter och diverse extremistflörtare i så gott som alla led så har vi i alla fall ett parti som är öppet ursprunget ur nazismen och det är SD. Inget (!) annat europeiskt lands nationalistiska partier är utsprungna ur nazismen (inte ens Frankrikes, tro’t eller inte). Förutom vårt SD. Det spelar ingen som helst roll att de plötsligt har fått för sig att gilla judarna och de ”skötsamma” invandrarna (tack men njet tack). Det fanns judar och romer som trodde på vad Hitler sa i början också. Det vore en stor skam – och ett bevis på hur jävla efter vi hamnar i vår demokratiska utveckling – om SD vinner valet. Typ hej, vi måste till hatet mot de som lämnat allt för att lösa våra i-landsproblem, grattis oss.
Eftersom jag inte fixade mina tankar inomhus drog jag ut på en valrunda. Det blev rötter, branta backar och stök. Mycket fokus och ett försök att bli klokare.
Rötter. Tänkte på mina rötter. Flera sorters blod som rinner i mig. Gör så att ingen kan någonsin gissa rätt vad jag kommer ifrån. Knappt så jag själv vet allt. Pang sa kriget. Alla lyckades inte fly. Alla lyckades inte återfå sinnet efteråt.
Tänkte på hur jag ibland innerligt vill få tag på en pistol och skjuta skallen av mig för att slippa minnas allt jävla lidande min släkt, deras vänner, min familj, till och med droppen i havet jag har stått ut med. Men det vore väl för simpelt, och nu har jag Ivar och lillebror att leva för också.
Jag är inte den typen invandrare som bygger hela min identitet på att vara just invandrare (hatar för övrigt att enda gången invandrarna får komma till tals i media är när de pratar eller gör ”invandrarsaker” typ drar storyn om sin flykt eller lagar invandrarkäk. Så smaskigt men nej tack. Personifiering före rasifiering om jag får be). Att vara invandrare för mig är som att andas. Jag bara är det, men sorry det blir ingen SVT Play-dokumentär på det.
Men jag har för den delen inte mycket till övers för home negroes som ”glömmer” sina rötter bara för att de inte längre går på bidrag och inte längre kan identifiera sig med ”de där” längre ner på behovstrappan. Hörni hörni, rösta inte på dem som ser på er blott som brickor i sitt bruna spel. Ni kommer att få era liv förstörda och ert värde taget ifrån er. Tids nog. Flytta från Husby, anlita en talpedagog, köp en kåk och måla det vitt om det nu är så himla jobbigt att påminnas om att man själv sovit på en resesäng i någon random Muhammeds lya i början. Men rösta inte på brunt. Det färgar av sig på husväggarna. Äter sig in i själen. À la pacman.
Fin stig, tänk så mycket fint vi har i det här landet vi måste värna om. Jämställdheten, allemansrätten, naturen, de mänskliga rättigheterna. Hundra saker till. Tillsammans. Inne i landet, ihop med resten av världen. Kommer vi att klara av det eller kommer pengalusten och NIMBY-lagen ta över oavsett?
Åh nej, detta skulle egentligen bli ett kort inlägg om att jag cyklade en snabbis för att rensa ut tankarna inför valdagen. Och jo. Det var härligt. Benen var söndersyrade (gått för mycket igår) och det gick sakta men tekniken satt där mycket fint. Inte en droppe missmod. Bara körning.
Nå, blev jag till slut klokare eller låste det sig vid SD-frågan, som under de där vid det här laget tröttsamma debatterna?
Det blev så klart som vanligt. Jag vet vilka jag kommer att rösta på. Och det blir förstås inte på de snyggaste, på de mest vältaliga, på de med mest genomtänkta idéerna. Det blir på de som innerligt tror på allas lika värde – utslitet men sant. Hur puckade vissa av deras politiker må vara enskilt men så är det ju när så få vill bli politiker höhö.
Över och ut, in på Strava för att hitta min rutt.
Glöm inte att rösta med hjärtat för samhällets svaga imorgon. Gör mig stolt. Tack, puss.
