Författare: ck-admin

Hej onsdag.

Ibland fixar jag knappt tänka på all denna lyckan som stavas Ivar. Hur kan något så litet och bestämt bringa så mycket glädje? Vad har jag gjort för att förtjäna hans ljus? Blir snurrig. Det är hisnande. Och alla dessa första är hisnande. Djupt inne i hjärtats bokhyllor samlar jag på Ivars första. Tar fram dem då och då, typ när jag tråkväntar på någon buss eller är nere, minns Ivars minspel och blir sams med livet på nytt.

Första tanden. Första ordet. Första samtalet. Första magsjukan (japp, det var banne mig komiskt när två vuxna och en liten stod och koncentrerat tvättade av sig *piip* i det vita badrummets inte längre så stilrena duschkabin, storgarvade mellan vanmaktstårarna). Första skämtet! Första gången det åts vattenmelon. Första gången det lyssnades på Queen.

Första loppet! På Förskolans härliga dag.

Redo… färdiga… gå!

Nä. Iv står inte i pole position (eller vad det nu kallas när man ska just börja att springa). Ivars föräldrar har förlorat sig i barnaskaran inne på förisgården och har missat starten något. Så Iv räcks över till fröken ett gäng tio meter in i loppet. Klassiker liksom.

Ivar är intresserad av precis allt annat än att ta rakaste vägen in i mål. Oj, en vimpel! Oj, en buske! Åh, titta – fågel! *dansa lite* *peta lite* *förundras mycket* *springa ifrån frökens hand* *fångas upp av mamma och bäras tillbaka till banan* Och mamma skrattar och bär. Pappa försöker hänga med och tar kort.

Och mamma fäller tår efter tår, mamma kan inte riktigt fatta att det är hennes kött och blod som härjar där ute så fint och så glatt.

Alla korten JSWG

Efter målgången är det dags för en fruktstund. Lillhärjaren går till slut med på att mumsa i sig lite päron och nöön. Jag tackar de närvarande pedagogerna för allt de gör för mitt barn. Stoppar Ivar under armen (bästa bärsättet om avkomman är långsmal). Traskar mot cyklarna och cykelkärran.

Pustar ut. Har nervat inför Förskoledagen så länge. Haft en magsjukemisstänkt unge hemma dagen före. Men larmet har för en gångs skull visat sig vara falskt. Och dagen blev lyckad.

Så grattis till ett väl genomfört Vårloppet Plutten – och tänk så bra att du så tydligt gick din egen kringelikrokiga äventyrsväg samtidigt som du alltid kom tillbaka. Fortsätt njut av livets väg min kärlek 👏

Puss mamma Katja

Hej måndagstisdag. Jag har idag en ljusblå skjorta, fördragna persienner, sex onlinemöten och ett sjok olästa mail. Jag har också en tyngd i bröstet och är därför tacksam för alla mailen och de sex möten som håller tankarna uppe. Jag längtar också till arbetsdagens slut då jag får vara med min son. Det blir Bamseglass och vilsam lek i någon skuggig minilekpark.

Jag tänker tillbaka på lördagskvällen då jag flög fram på otäckt fina landsvägar i ständig motsol och levde i nuet

med en maskros i styret

dået

Vantrivs i sportiga sportbrillor men ibland vill man bara smälta in… 

God morgon*! God regnig, syremättad morgon. Jag och Plutten har andaktsfullt stått och tittat på majregnet genom glasdörren. Nu är åskan förbi och det har slutat forsa ner vatten. Men blött och friskt blir det nog ändå hela dagen. Vår vilosöndag. Som jag sannerligen förtjänar efter gårdagens barnhäng sedan halv sex på morgonen, tio raska solomil (inlägg kommer!) på kvällen och så Eurovision-kalaset på TV på kvällen (fel låt vann, tråk-Holland, jag röstade på Stromae-Italien, fiiina Australien och Rednex-Norge).

Men hörni, till sharp cycling matters:

I torsdags körde jag så äntligen ett sjysst intervallpass med goa hemmaklubben VCK! Det var en smått nervös landsvägscyklist som for mot startplatsen Berget och var noga med att inte komma för sent. Sedan jag hade köpt racern hade jag hunnit med bara två landsvägspass – en kortare solokörning och en glassig fikadistans med klubbens lugnare gäng. Men nu var det dags att växla upp och då kändes medel som rätt nivå för min nuvarande form.

Eller?

Skulle jag bli avhängd redan i starten?

Skulle jag komma ihåg att växla rätt, att ligga snyggt på hjul, att hålla en säker linje, att inte sänka gruppen med mina extra kilon som inte riktigt satt sig enbart i musklerna – ännu?

Det blev en hel del mentalt snack med mig själv under färden in till samlingen. Jag fick påminna mig om att ingen förväntade sig att jag skulle ”dominera”, att säker och teknisk klungcykling alltid varit en av mina styrkor och att jag är världslatast och ovilligast att dra för länge i ”onödan” men däremot rätt bra på att bita mig fast på andras hjul även om jag teoretiskt sett borde bli uppäten för länge sedan. Men också om att ta det lugnt, inte ta några onödiga förningar och vara ödmjuk och redo att cykla hem själv – om så krävdes.

Sjyssta gubbs 🙂

Av alla hundra (typ? Så kändes det i alla fall) pers på berget så utkristalliserades så en klassisk medelgrupp. Vi blev åtta pers – sex stabila gubbs, en yngre kille som precis som jag inte legat i hårdträning de senaste två åren – och så jag 👋

På schemat stod lagtempo. Underrättade om min trevande småbarnsmammeform var herrsen idel gentlemän, lät mig lata mig bak precis hur mycket och lite jag behagade för stunden och frågade med jämna mellanrum hur det kändes.

Och jag var ärlig och sa att det kändes okay men också att man skulle ge fanken i att anpassa tempot efter mig för hallå, är inte här för att mellanmjölka utan för att bli stark tack.

Så då blev det så här:

duglig på uppvärmningen, växlade mellan att gå runt och ligga bak

– avblåst efter 2/3 av första lagtempot, efter en lite småkaxigt längre förning

– småsur i benen under intermezzon men med i svängen

– med under andra attempten – mest på hjul än framför hjul men äsch bra träning ändå

– fett trött i benen efteråt.

Motsol forever

Ett kanoners första riktiga klungintervallpass på räser på fett länge med andra ord! Därav sådant överanalyserande hehe.

Och forminventeringen: stark men mindre uthållig (nähä?) Klungtekniken sitter fint pust men mer träning krävs förstås för att hamna på samma slicka nivå som förr och ännu slickare för dit jag ska. Fler kilon ska bort men det fixar ju träningen som brukligt. Jag behöver intervalla med andra starka, jag behöver backträna, jag behöver kontinuitet.

Och så slutsatsen: jag är nöjd och glad. Jag är precis där jag borde vara – fast lite starkare än så med tanke på att jag både tränar och sover en bråkdel av det de gör som jag cyklar med. Fast mest nöjd är jag över min mentala hårdhet som jag har utvecklat som crazy solotränande morsa. För som jag har skrivit så många gånger förr – varje pass är som en liten fest. Just för att jag vet aldrig om och när och hur jag får träna nästa gång.

Hur som – det är bra härligt att träna med starkisarna trevlisarna i hemmaklubben igen! Hoppas den positiva känslan håller i sig. Så att jag får en skönt sällskaplig och roligt utmanande resa mot favoritnivån på licensen som väntar på mig nästa år. Men nu ska vi inte sia utan massera benen och kolla på Bamse. Som sagt, när om och hur och ingen stress ever no more.

Puss och pardon swenglish, jobbar en del med skottar holländarem fl just nu så det är rörigt i huvudet

* de flesta av mina inlägg påbörjas på morgonen i ett slags naiv tro att jag ska bli klar på direkten. Livet ba JO TJENA ^^ 

Hej fredag höll jag på att säga men det är ju torsdag även om det känns som en fredag med 20+ och soligt ute. Har jag sagt att jag älskar våren i år? Om jag har sagt! *älskar lite till här är sommarlåt pom pom ↓*

Om bara några timmar är det långhelg! För Team Mamma & Plutten i alla fall. Förutom min vanliga fredagsledighet tar jag också fl på måndag då föris har planeringsdag. Jonas ska köra dubbelbrevet 200 + 300 fredag till söndag vilket är jäkligt nice – en nycyklad dude är tusen gånger trevligare än ocyklad dude! – men det innebär å andra sidan mindre cykeltid för mig. Så gäller att planera smart för cykla, det vill jag verkligen göra så mycket som möjligt just nu.

Jag står och velar inför tre+ helgvarianter. Antingen blir vi kvar hemma och jag ömsom cyklar styrkedistans med Ivar i cykelkärran ömsom tränar landsväg solo/med VCK om jag får hit någon barnvakt (från till exempel Stockholm?). Eller så åker vi upp till gästrikebyn och jag hoppas på att sno lite cykeltimmar där borta. Fast då är det nästan roligare med mtb? Om man inte drar åt dalahållet och kör backarna närmare Horndal? Eller så hälsar vi på i..?

Äsch det får lösa sig ikväll, och gör det inte det så löser det sig imorgon som goda Scarlett O’Hara lär. Nu låter jag överdrivet uppspelt och planersam inför helgens alla möjligheter men i ärlighetens namn håller jag mina samtliga verkliga och fiktiva tummar för att Pluttens neverending förkylningssymtom äntligen ger sig “för gott” (aka i alla fall en period längre än två veckor för en gångs skull tack?) så att han får andas snorfritt och jag får leva och träna någorlunda oroslöst och med en frisk kropp.

Men jag orkar

orkar

orkar inte vara mera vaborolig just nu

jag orkar inte sörja att gårdagens raceattempt i Ramnäs blev till ännu en återhållsam kväll

(och att vi i smyg körde förbi med bilen och kikade lite på loppet, smådeppigt aight?)

för det är långhelg, om en timme är det firande av Förskolans dag och Plutten ska “springa” sitt första ever lopp, jag är störtkär i min racer, jag har officiellt västvärldens sämsta immunförsvar men är bevisligen i mycket bättre form än jag helt ärligt förväntat mig, mina närstående är okay

och att jag har en god chokladbit att stoppa i munnen alldeles strax.

Så nu kör vi – långhelg. Team Mamma & Plutten. Äventyr, bikefulness, vitsippor. Puss.

Tja!

Igår örlübördade (låter ballt turkiskt tycker jag, inte för att jag kan turkiska men men) jag järnet. Även om gode Garmin förstås dog efter tjugoett ynka minuter av mina enochenhalv timme så kvarstår minnet av en av de skönaste cykelmorgnar på länge

Hade glömt sportryggan på jobbet så det fick bli gammkånkis men äsch, den gjorde ett fint jobb och jag kände mig som fröken Skalman eller något med den på ryggen

Färgerna var wowow, sedan i helgen hade våren fullständigt exploderat rakt i hjärtat på vartenda en av oss; det märktes – folk log, bilarna körde om som hade jag klänning och inte cykeltrikåer på mig

Men jag, jag log mest åt himmelen, tacksam för att vara frisk, för att Plutten är frisk, för att jag mår så bra sedan jag har börjat cykla landsväg igen

men inte utan lite stig ändå, så jag svängde av och gjorde åsen

önskade mina näsborrar var en meter var i diameter och mina ögon likaså, så mycket luft och grönska det fanns att ta in.

Drog en kisspaus, solade stjärten och gullade lite med vitsipporna

och drog sedan vidare mot stan, jobbet och livets fortsättning.

Duschade och knåpade ihop värsta visdomsinlägget om att skönheten räddar världen för mitt lilla försummade insta när man väl pausar från allt det jordnäraoglamorösatungasvårasorgsnatuffaoroligautmanandesömnlösa så är diskbänksrealism och vardagsgnäll det sista man – JAG – vill lägga energin på.

På eftermiddagen ringde de från föris. Misstänkt magsjuka, kom och hämta Ivar. Nej nej nej inte igen tänkte jag när jag cyklade dit. Ledsen å min plutts vägnar, ledsen å min begynnande cykelforms vägnar. Spenderade kvällen hängandes i en lekpark ihop med en grävgalen bäbis och en smått uppgiven Tony i stödkrage. Vi käkade glass och värmde oss i kvällssolen. Morgonens _ynka_ 1,5 timme hade skapat en skön distans mot vardagens vedermödor.

Plutten har dock inte verkat ett dugg magsjuk men är idag hemma i Jonas famn för säkerhets skull. Jag har åter vaknat med en sur hals och får se om jag ställer upp i Västmanlands Cups första deltävling (GP) i Ramnäs ikväll. Hade varit så skoj att tugga styris där borta, aldrig tävlat i Ramnäs förr. Får se om jag tar och fincyklar dit i alla fall och vem vet vad som händer på plats?

Tar ett djupt andetag och skickar en tacksamhetens tanke åt att prestationsaddicten-Katja har jobbat stenhårt på att inte hamna i vill man så kan man-stressträsket i denna brokiga träningsperiod av mitt liv och att träna lika avslappnat som smart med hjälp av lika delar träningslära som inre signaler. En inställning som gör underverk både för psyket och för formen i längre perspektiv och som jag kommer att skriva mer om.

Puss och fin låt från Name The Pet som gjort comeback

Cykelns dag minsann, läser jag nu!

Tänk så passande att finsaaben vår vägrar starta :’( samtidigt som jag har premiärklungcyklat vårens hittills vårligaste tur :’)

Njöt så mycket att jag glömde att ta kort under färden. Häpp.

👋 Karin!

Inget konstigt med rundan egentligen. Tolv glada blårange* cykelsjälar som under ledning av duktiga Karin tog sig till Eskilstunas lillasyster Torshälla för fika på Amarantens konkurrent Café Gröna Villan.

Det är något visst med att inta sitt cykelfika i en trädgård. Samma känsla som att cykla genom alléer. En guldkant gammaldags uttryckt.

Jag cyklade/satt mest och lyssnade på de andras surr. För de var det nog inget särskilt – om än mycket härligt. För mig var det första racerrundan sedan jag ställt undan (och så även sålt) min gamla trotjänare ROSE ett gäng månader in i väntan på Ivar och hoppat på mtb-tåget istället.

Alltså hur skön får en hoj vara? Utvecklingen har sannerligen gått framåt sedan eh… min förra plasthäst.

Målet med dagens ~tio mil var att slussa in mig själv in i klungkörning igen och lära känna Archie ordentligt.

Målet uppfylldes med råge. Två bonusar fick jag också – muskelvärk i mungiporna av att utropa ÅH SÅ FINT SÅ GRÖNT! hela tiden. Och så en viss bättring på cykelbrännan också.

Nu blir det andra bullar – nämligen vegobullar med massa gott till.

Puss och är jag frisk (tar i trä) så ger jag Archie chansen att bekänna något snabbare färg i Västmanlands Cup i Ramnäs på onsdag

Tänk om jag kommer ihåg hur man tävlar i lvg?

* #blårange står för blå + orange alltså VCK:are. En förkortn. jag kom på i chatten med typ Johan en gång i tiden och som lever sitt eget cykelliv 

Tack för ett fint jobb och en bra deal Cykloteket Västberga – vi blev väl omhändertagna

Cykel är kul. No shit det är. Särskilt när man är mitt uppe i det.

Jag är uppvuxen med att cykla i skogen. På landsväg, grusväg och jordig stig. Van vid att välja det spåret som känns bäst framför det som anges som framkomligast. Van vid att alltid gå min egen väg, att bli uttråkad av att lagspela bara för att men alltid noga med att sakta ner, ställa upp och offra mig själv när jag vet att det behövs. Plågad av att alltid känna mer än andra, rädd för att någonsin tappa känseln.

Född med två brutna nyckelben och en nedärvd känsla för klassisk stil. Accepterande mot det normala och glättiga, trygg i det annorlunda och vemodiga. Kär i att vara kär. Social när jag kan, om jag får vila i min ensamhet mellan varje tagning.

Glad på mtb särskilt när det blir sådär lagom tekniskt. Het på dh – ge mig ett hopp eller fem! Lycklig på CX, sällan skrattar jag så mycket och sällan är stämningen så go som på ett crosslopp (särskilt om jag får spela låtar!)

Men det är på landsvägen, solo, i klunga off eller on race som jag är hemma.

Efter ~två år utan racer har jag firat mina personliga framgångar (och motgångar, hey – de är en del av gamet!) med att bli med världens finaste racer. I alla fall för mig, i sommar och med vår nordiska natur som kuliss. Och okej då, även sådär allmänt recensionerna av att döma?

En Cannondale Supersix Evo, 2019-årsmodellen med skivisar och gemytlig Ultegra-rigg.

Under jungfrufärden i söndags – förbi Strömsholm slott och genom en allé så klart! – slog jag ett par av mina gamla Strava-tider med råge. Och då sitter ändå standardhjulen på!

Välkommen till stallet, Sir Arthur Cannondale*. Välkommen hem, Katja.

En cykelteknisk recension kommer. Nu vilar vi i njutningen. Puss!

(och du underbare herr M. som vill bygga en superfin bockstyrig cykel åt mig – självklart har jag inte lagt ner idén om ett samarbete! Men det blir en cykel i ett helt annat syfte för nu har jag fastnat för Archie och är tyvärr ganska envis (och oekonomisk) av mig när det kommer till sådana saker.)

Inte utan min lillmek <3

(alla kort av Jonas Wiking)

* Förutom att författa fantastiska thrillers om gode Sherlock & Co skrev Sir Arthur Conan Doyle förbaskat bra ”vardags”noveller från sin tid som läkare. Rekommenderas varmt även om de inte finns översatta till svenska (än). 

Glad skit i bilen

Hejs svejs här är rapporten från lördagens rejs!

Försnack

Eller rejs och rejs, det var ett motionsrejs förvisso men roligt ändå (vadå ändå men äsch ni fattar) Björnlunken, vår familjs lilla tradition sedan graviditeten då jag var lika freaky sömnlös nattetid som cykelstark dagtid.

Fan det heter race inte rejs. Men faller alltid in i klämkäckhetsträsket när jag snackar mtb, det är någonting med den grenen alltså hehe

Faktaruta

Så, Björnlunken: ett XC-motionslopp på och längs med rullstensåsen mellan Alberga, Sörmland och Kungsör, Västmanland. Arton km rullstenig och/eller rotig stig utspätt med några grusjordiga åkpartier. Mest uppåt, några gånger neråt. Folkkärt, välarrat, charmigt och småjobbigt om man ger sig fan på att klå en viss tid eller en viss person. Och så gott som alltid frustrerande trångt på stigpartierna, men antar att det är så det funkar på mtb-loppen.

Mammas lilla mek – en hjälpsammare unge får man leta efter! <3

Starten

Tack svärisarna. Äntligen hände det, och jag fällde – nästan, inte får man bli för blödig i starten, blödigheten hör målgångarna till! – en tår. Tänk att jag och Jonas fick äntligen starta ihop i ett lopp. Hur många år sedan sist? Två, tre? Även om vi hade bestämt oss för att inte vänta in varandra väl under loppet – orka leka par i cykling när det spritter i benen! – så var det fint och mäktigt att bara få stå och ta en suddig liten startselfie på oss båda. Jonas blev rätt het på bild :))

Katjas game

Svinkallt var det, och motvind hela vägen. Vilken skillnad från när jag provkörde banan onsdagen den första maj. Från kortbent och svett till isande kyla och regnkänning på ett par dagar. Jag startade med mycket onda ben. Hade sovit på rejäl dos smärtstillande (alltid lägligt med en WED/RLS-natt dagen före lopp yey) så var utvilad i skallen men benen, de hade ju sprungit en maraton medan jag sov. Förstod därför redan från första tramptaget att jag skulle ha ont hela vägen in i målet.

Bet ihop och hade ändå kul. Var förvisso smått irriterad på att behöva köra om ett antal folks som hade placerat sig i startfållor way ahead deras nivå men äsch, tycker ändå bra att folks har goda tankar om sig själva och inte tvärtom.

Gladde mig åt min teknik. Trots andra gången på mtb sedan förra sommaren körde jag kvickt och smooth genom de flesta (förutom över den förbenade stenskrevan, min akilleshäl 4ever alltså?) tekniska partier. Roligast var förstås utförslöporna, att det är så förbaskat skoj med dessa!

Till slut så är ju folket för underbara. Från den klassiskt nerviga kön till bajamajorna i starten, genom den fina banans små och större utmaningar och in i målet var det idel pepp och glada miner. Inte en enda hetsare eller drygmåns. Grymt jobbat av oss alla!

För er nyfikna på banan – spana in detta mitt bildinlägg.

Resultat

Nu var det ju bara ett motionslopp… äsch, finns inget tråkigare än när folks döljer sina placeringar. Har ni förresten tänkt på en sak? Den där typen som jämt ska basunera ut hur lite de bryr sig om hur de kom och snackar gemenskap & stuff när de hamnar aslångt ner är också den typen som är först att ropa pallplats! och jag ägde! när de väl hamnar på pallen. Logiken, någon? Hellre erkänna att man kom fett långt bak eller sist och avdramatisera det hela. Gemenskapen finns väl där oavsett prestation, annars är det ingen äkta gemenskap eller hur? I mina ögon äger prick alla som startar.

Öh sorry ett sidospår. Jag kom hursom 12 av 43 som kom i mål. Förra året kom jag 10 av 40 i mål. Är för usel på matte för att lista ut om det har skett en förbättring eller inte haha. Hade iaf bättre tid i år så är väl ganska nöjd.

Slutbetyg

Tre av fem rakhyvlar på mina ben

Fyra av fem cykelporrbilder på mitt flås

Fem av fem björnar på arrangemanget!

Tack och hej för mig och hörni, glöm inte att supporta era lokala lopp, race som motionsrace.

Puss!

Tja!

Mår sådär. Min älskade bästis Tony kraschade rätt illa under dagens Göteborgsgirot – det backiga, blåsiga, tärande långracet som jag minns med lika delar vördnad som värme från min första sommar som elitcyklist (kort: lekte rövare på GP dan innan, shit va tekniskt och snyggt jag körde! – var helt jävla slut dagen efter, låg i andra (Tony låg i första) klungan halva av loppet, tappade sedan fett ty körda ben, kröp nästan in i mål efteråt…)

Jag har förlorat livet en gång när Peter aldrig kom hem från cykelturen den oktoberkvällen 2012. Det har satt sina orosspår och även om jag jobbar hårt på att inte överföra mina orosdemoner på mina närstående så lyckas jag inte alltid med mig själv.

Jag hatar när folks kraschar. Det gör mer ont i mig än när jag själv kraschar (då är det ändå cykeln jag tycker mest synd om!) När någon så livsviktig som Tony kraschar långt borta målas hela världen svartvit och jag för ett slags halflife tills jag vet att allting är hundra procent ok med personen.

Tony ser nog ut och mår som fan men verkar ändå levande, tänkande och obruten om än hjärnskaKad den närmaste familjens rapporteringar av att döma. Jag hatar att inte vara vid hans sida men är glad att han har sin syster nära sig. Tony om du läser detta – brudar gillar killar med ärr, men dina ärr läker så du får nog allt locka dem med annat framöver! 👑👈

Mju. Dagens inlägg skulle egentligen bli en glad rapport om min och Jonas första gemensamma racestart i den sörmländska Alberga. Jäkla kraschnyheten att smolka till det.

Ni får rapporten i nästa inlägg. Det förtjänar ett eget rum ju. Men nu ska jag krama om mina och vila.

Ta hand om er cykelvänner!

Puss.

Update: har pratat i telefon med Tony. Äntligen! Han är ok. Inget brutet. En del blåslaget. Det blir stygn och det blir ont men det blir fint och det blir bra ♥️

Det finaste man har riskerar man att äta upp ett gäng gånger varje dag <33

Hej föräldraledig fredag! (den bästa sorten)

Kul att gårdagens inlägg fick så många att berätta om sina minnen i de olika kanalerna och direkt till mig 🙏 Önskar verkligen jag hade tiden och orken att skriva fler tvättäkta cykelkattentexter som detta men det är som det är – och desto roligare är det när jag väl får till dem. Igår berodde det förresten på att jag hade både fått sovmorgon (till halv nio! Inte hänt på flera månader, utan ljug) och fett med härlig mtb-lek på åsen i Alberga i torsdags.

Energi föder energi så jag hann med en hel del igår. Fem grymma möten i kära jobb-Eken och sedan en kanonkväll med familjen, Tony och cykelsnack. Och så en timmes deckarläsning, av den ytligaste typen deckare också 😁 Hade också tänkt repa med mitt bluesband The Pipes (lovar ska berätta om det mer någon gång!) men hade tack och lov vett att blåsa av repet i god tid. Är ju tyvärr lagd åt det gränslösa hållet och kan köra på nonstop om jag inte drar i handbromsen när jag är uppåt men då blir den obligatoriska kraschen än värre när den väl kommer – och att den kommer är jag så säker på. Men hey, jag har barn nu. Är skyldig min pöjsch balans, vett och ro – han ska inte betala priset för min dampighet som kan vara charmig att bejaka när man är tretton men knappast när man är trettiotre.

På tal om navelskådning – eller skådning iaf:

– jag och Iv är på väg till Västerås baby-Skansen för att skåda nykläckta djurungar

– imorgon kommer jag och sambon att för första gången sedan… eh typ 2016-17? köra ett XC-lopp ihop – ba att komma till Alberga/Kungsör och skåda oss! Provkörde banan i onsdags och gjorde rätt bra ifrån mig faktiskt.

– och på söndag får jag äntligen skåda racern jag har drömt fram och bestämt mig för. Hörde jag unboxing? Knappast. Det blir snarare en cykeltur hem från affären. Lovar dock att fota!

– om du tror att du är blockad av mig på insta och du är varken Reinard Räv eller en elak häxa så är du inte blockad – jag har bara tillfälligt avaktiverat mitt konto för att… äsch, fastfood är lättuggat men slowfood ger bättre hälsovibes 🙂

Så! Nu blir det djurungar, glass och skruva av mina landsvägspedaler från monarken. Och sedan laga pasta – inte vill en vara mager som ska härja på hoj i helgen!

Puss.

(och fritt fram att försöka gissa vilken löparcykel det blir)