Tja!
Mår sådär. Min älskade bästis Tony kraschade rätt illa under dagens Göteborgsgirot – det backiga, blåsiga, tärande långracet som jag minns med lika delar vördnad som värme från min första sommar som elitcyklist (kort: lekte rövare på GP dan innan, shit va tekniskt och snyggt jag körde! – var helt jävla slut dagen efter, låg i andra (Tony låg i första) klungan halva av loppet, tappade sedan fett ty körda ben, kröp nästan in i mål efteråt…)
Jag har förlorat livet en gång när Peter aldrig kom hem från cykelturen den oktoberkvällen 2012. Det har satt sina orosspår och även om jag jobbar hårt på att inte överföra mina orosdemoner på mina närstående så lyckas jag inte alltid med mig själv.
Jag hatar när folks kraschar. Det gör mer ont i mig än när jag själv kraschar (då är det ändå cykeln jag tycker mest synd om!) När någon så livsviktig som Tony kraschar långt borta målas hela världen svartvit och jag för ett slags halflife tills jag vet att allting är hundra procent ok med personen.
Tony ser nog ut och mår som fan men verkar ändå levande, tänkande och obruten om än hjärnskaKad den närmaste familjens rapporteringar av att döma. Jag hatar att inte vara vid hans sida men är glad att han har sin syster nära sig. Tony om du läser detta – brudar gillar killar med ärr, men dina ärr läker så du får nog allt locka dem med annat framöver! 👑👈
Mju. Dagens inlägg skulle egentligen bli en glad rapport om min och Jonas första gemensamma racestart i den sörmländska Alberga. Jäkla kraschnyheten att smolka till det.
Ni får rapporten i nästa inlägg. Det förtjänar ett eget rum ju. Men nu ska jag krama om mina och vila.
Ta hand om er cykelvänner!
Puss.
Update: har pratat i telefon med Tony. Äntligen! Han är ok. Inget brutet. En del blåslaget. Det blir stygn och det blir ont men det blir fint och det blir bra ♥️
