Tja!
Igår örlübördade (låter ballt turkiskt tycker jag, inte för att jag kan turkiska men men) jag järnet. Även om gode Garmin förstås dog efter tjugoett ynka minuter av mina enochenhalv timme så kvarstår minnet av en av de skönaste cykelmorgnar på länge
Hade glömt sportryggan på jobbet så det fick bli gammkånkis men äsch, den gjorde ett fint jobb och jag kände mig som fröken Skalman eller något med den på ryggen
Färgerna var wowow, sedan i helgen hade våren fullständigt exploderat rakt i hjärtat på vartenda en av oss; det märktes – folk log, bilarna körde om som hade jag klänning och inte cykeltrikåer på mig
Men jag, jag log mest åt himmelen, tacksam för att vara frisk, för att Plutten är frisk, för att jag mår så bra sedan jag har börjat cykla landsväg igen
men inte utan lite stig ändå, så jag svängde av och gjorde åsen
önskade mina näsborrar var en meter var i diameter och mina ögon likaså, så mycket luft och grönska det fanns att ta in.
Drog en kisspaus, solade stjärten och gullade lite med vitsipporna
och drog sedan vidare mot stan, jobbet och livets fortsättning.
Duschade och knåpade ihop värsta visdomsinlägget om att skönheten räddar världen för mitt lilla försummade insta när man väl pausar från allt det jordnäraoglamorösatungasvårasorgsnatuffaoroligautmanandesömnlösa så är diskbänksrealism och vardagsgnäll det sista man – JAG – vill lägga energin på.
På eftermiddagen ringde de från föris. Misstänkt magsjuka, kom och hämta Ivar. Nej nej nej inte igen tänkte jag när jag cyklade dit. Ledsen å min plutts vägnar, ledsen å min begynnande cykelforms vägnar. Spenderade kvällen hängandes i en lekpark ihop med en grävgalen bäbis och en smått uppgiven Tony i stödkrage. Vi käkade glass och värmde oss i kvällssolen. Morgonens _ynka_ 1,5 timme hade skapat en skön distans mot vardagens vedermödor.
Plutten har dock inte verkat ett dugg magsjuk men är idag hemma i Jonas famn för säkerhets skull. Jag har åter vaknat med en sur hals och får se om jag ställer upp i Västmanlands Cups första deltävling (GP) i Ramnäs ikväll. Hade varit så skoj att tugga styris där borta, aldrig tävlat i Ramnäs förr. Får se om jag tar och fincyklar dit i alla fall och vem vet vad som händer på plats?
Tar ett djupt andetag och skickar en tacksamhetens tanke åt att prestationsaddicten-Katja har jobbat stenhårt på att inte hamna i vill man så kan man-stressträsket i denna brokiga träningsperiod av mitt liv och att träna lika avslappnat som smart med hjälp av lika delar träningslära som inre signaler. En inställning som gör underverk både för psyket och för formen i längre perspektiv och som jag kommer att skriva mer om.
Puss och fin låt från Name The Pet som gjort comeback