Träningsdagboken (över)analyserar: ett första intervallpass med blårange

Vantrivs i sportiga sportbrillor men ibland vill man bara smälta in… 

God morgon*! God regnig, syremättad morgon. Jag och Plutten har andaktsfullt stått och tittat på majregnet genom glasdörren. Nu är åskan förbi och det har slutat forsa ner vatten. Men blött och friskt blir det nog ändå hela dagen. Vår vilosöndag. Som jag sannerligen förtjänar efter gårdagens barnhäng sedan halv sex på morgonen, tio raska solomil (inlägg kommer!) på kvällen och så Eurovision-kalaset på TV på kvällen (fel låt vann, tråk-Holland, jag röstade på Stromae-Italien, fiiina Australien och Rednex-Norge).

Men hörni, till sharp cycling matters:

I torsdags körde jag så äntligen ett sjysst intervallpass med goa hemmaklubben VCK! Det var en smått nervös landsvägscyklist som for mot startplatsen Berget och var noga med att inte komma för sent. Sedan jag hade köpt racern hade jag hunnit med bara två landsvägspass – en kortare solokörning och en glassig fikadistans med klubbens lugnare gäng. Men nu var det dags att växla upp och då kändes medel som rätt nivå för min nuvarande form.

Eller?

Skulle jag bli avhängd redan i starten?

Skulle jag komma ihåg att växla rätt, att ligga snyggt på hjul, att hålla en säker linje, att inte sänka gruppen med mina extra kilon som inte riktigt satt sig enbart i musklerna – ännu?

Det blev en hel del mentalt snack med mig själv under färden in till samlingen. Jag fick påminna mig om att ingen förväntade sig att jag skulle ”dominera”, att säker och teknisk klungcykling alltid varit en av mina styrkor och att jag är världslatast och ovilligast att dra för länge i ”onödan” men däremot rätt bra på att bita mig fast på andras hjul även om jag teoretiskt sett borde bli uppäten för länge sedan. Men också om att ta det lugnt, inte ta några onödiga förningar och vara ödmjuk och redo att cykla hem själv – om så krävdes.

Sjyssta gubbs :)

Av alla hundra (typ? Så kändes det i alla fall) pers på berget så utkristalliserades så en klassisk medelgrupp. Vi blev åtta pers – sex stabila gubbs, en yngre kille som precis som jag inte legat i hårdträning de senaste två åren – och så jag 👋

På schemat stod lagtempo. Underrättade om min trevande småbarnsmammeform var herrsen idel gentlemän, lät mig lata mig bak precis hur mycket och lite jag behagade för stunden och frågade med jämna mellanrum hur det kändes.

Och jag var ärlig och sa att det kändes okay men också att man skulle ge fanken i att anpassa tempot efter mig för hallå, är inte här för att mellanmjölka utan för att bli stark tack.

Så då blev det så här:

duglig på uppvärmningen, växlade mellan att gå runt och ligga bak

– avblåst efter 2/3 av första lagtempot, efter en lite småkaxigt längre förning

– småsur i benen under intermezzon men med i svängen

– med under andra attempten – mest på hjul än framför hjul men äsch bra träning ändå

– fett trött i benen efteråt.

Motsol forever

Ett kanoners första riktiga klungintervallpass på räser på fett länge med andra ord! Därav sådant överanalyserande hehe.

Och forminventeringen: stark men mindre uthållig (nähä?) Klungtekniken sitter fint pust men mer träning krävs förstås för att hamna på samma slicka nivå som förr och ännu slickare för dit jag ska. Fler kilon ska bort men det fixar ju träningen som brukligt. Jag behöver intervalla med andra starka, jag behöver backträna, jag behöver kontinuitet.

Och så slutsatsen: jag är nöjd och glad. Jag är precis där jag borde vara – fast lite starkare än så med tanke på att jag både tränar och sover en bråkdel av det de gör som jag cyklar med. Fast mest nöjd är jag över min mentala hårdhet som jag har utvecklat som crazy solotränande morsa. För som jag har skrivit så många gånger förr – varje pass är som en liten fest. Just för att jag vet aldrig om och när och hur jag får träna nästa gång.

Hur som – det är bra härligt att träna med starkisarna trevlisarna i hemmaklubben igen! Hoppas den positiva känslan håller i sig. Så att jag får en skönt sällskaplig och roligt utmanande resa mot favoritnivån på licensen som väntar på mig nästa år. Men nu ska vi inte sia utan massera benen och kolla på Bamse. Som sagt, när om och hur och ingen stress ever no more.

Puss och pardon swenglish, jobbar en del med skottar holländarem fl just nu så det är rörigt i huvudet

* de flesta av mina inlägg påbörjas på morgonen i ett slags naiv tro att jag ska bli klar på direkten. Livet ba JO TJENA ^^