Månad: augusti 2016

Tisdag, igår.

Vägen som består av två av en tuvig grässträng avskilda skogsmaskinsspår, är vattensjuk och gropig. Groparna är oberäkneliga. Vissa är grunda och märks knappt om trycknivån i däcken matchar groparnas nycker. Andra är djupare och med vassa kanter. De hotar slå hål i däcken, eller så riskerar man få jätteont i rumpan och en liten kallsvettvåg sköljer över en, som när framhjulet börjar slinta iväg på isen, sekunddelen innan man har lyckats räta ut det. Farten är ens vän, det gäller att hålla ett jämnt, tyngre tryck i pedalerna. Skogsluften är däven, stilla porlar det kalla vattnet i det lilla sidodiket, blåbärsriset tynger ner mossan, tröjan blir våt direkt när man lägger ifrån sig den under den korta kisspausen. Det är på gränsen till kvalmigt men eftersom klockan börjar bli sen så är det ändå svalt.

Vi cyklar i tystnad, mot skogens ljudbild, mot de grusdammiga växlarnas monotona gnissel.

Lite längre fram hörs det svaga fiolljud. Någon sitter högt uppe i ett träd och spelar fiol, och det hörs ända in i oss, vi stannar till, vi är hungriga, som står här nere, håller uppe våra cyklar, håller dem tysta så vi inte skrämmer bort spelmännen vi kommer att upptäcka någon kilometer längre fram.

God förmiddag – strålande skinande svala soliga förmiddag här i Västerås! Önskar nästan jag hade tagit en långpromenad på morgonen innan det blir åter för hett för annat än cykling.

Igår var det dock minsann andra väderfasoner. Det ömsom småsilade, ömsom spöregnade ner hela dagen. Jag trivdes som Katja i regnet och hade både god arbetsro och ett fint lugn i sinnet. Men jäklars obehagligt att cykla upp till Hökåsen i motvind och det kalla blöta som sökte sig innanför samtliga klädesöppningar. Men teknikträning måste ske och gårdagens variant bestod av tre följande moment:

moment ett: träna på sandkurvor och att välja rätt spår in och ta sig uppför Den Nya Sandbacken

moment två: personliga påhopp och avhopp, tajma dem rätt och ta sig snabbt över balkhindret

moment tre: cykla genom ett tjockt, blött, sugande sandparti på andra sidan järnvägen (styrke- och spårträning).

Jag hade trötta ben efter söndagens Helgmys och hade förätit mig på mitt eget hembakta knäckebröd (alltså… dog godmadöden, även om (eller kanske därför?) de vart för oljiga) så moment ett gick trögt hastighetsmässigt men helt ok teknikmässigt. Överlag är det förstås tyngre men samtidigt mer precist att ta sandiga kurvor när det är blött. Hade fortfarande inte fixat bromsbeläggen så precisionen var inte på topp men äsch, nästan lite roligare då…

dålig ursäkt jag vet

men hursom!

Moment två gick uselt igår. Avhoppen, inga problem. Ok tajming, ok spring. Men så total oförmåga att i farten hoppa upp från vänstersidan. Skrivit om det förr, desperationen är stor. Alla, verkligen alla, hann ett halvt varv före under tiden jag trögt lyfte över det stela benet. Jag vettefan vad jag ska göra, helt seriöst. Nästan så jag får lära mig att hoppa av på andra sidan så jag kan hoppa på fort, men blir ju konstigt då också.

Har i alla fall lovat mig själv en sak – att implementera påhoppsträning i exakt varje crossrunda jag företar framöver. Minst fem påhopp per runda. Nöta nöta. Och hitta den rätta stretchövningen för något är uppenbart skevt töjt (eller icke-töjt) på mig. Har ni något stretchövningstips?

Moment tre gick bra! Uppvärmd och fokuserad var jag – och körde fem rätt styva varv genom trögsandisen. Benen vek sig så klart ett par gånger så fick hoppa av och försöka hoppa på igen – men överlag rätt nöjd med min spårteknik. Med piggare ben så!

Doppade hojen i Gropen för att göra den sandfri, Anna gjorde mig sällskap, båda var om än genomvåta så ändå smått saliga efter den roliga träningen.

Och under tiden jag gjorde mat så böt min Jonas bromsbeläggen till nya som han hade spontanköpt till mig. Så himla gulligt av honom.

Bra crosskväll! Puss.

Ni kan aldrig ana vad jag gjorde igår morse – eller juhudå – klart som tusan jag körde Helgmyset – säsongens första! Häng med på premiären, ni som inte var där.

Körde gjorde även Johan så klart

och Nisse

färgklicken AK!

min starka “en gång kollega-alltid kollega” Stridis

dock tyvärr inte Tony som fortfarande plågas av sin stukade fot och är postförkyld 🙁 Tony skulle dock ut och rullreka nya crossbanor efter att ha kollat på oss så det var ändå lite okej med honom.

Överlag var vi åtta (eller egentligen nio men en var förkyld och körde bara ett varv – om än grymt bra) pulshöjdare som utsatte oss för dagens bana. Desto fler fanns i publiken som bestod av Grannen & mtb:arna, några utspridda föräldrar, sådana där som förflyttar sig till fots etc. diverse. Bra med publik, man vänjer sig vid att prestera offentligt och bromsa i god tid så man inte kör på någon av dem.

Jag hade mensvärk von helvete och en för stor crossdress jag kände mig pösig i men var hög på koffein-Treo och koffein-morgonkaffet och fast besluten om att ha kul ändå.

Banan kördes i fem varv (med ett pedagogiskt uppvärmningsvarv innan).

Jag gjorde ungefär samtliga tekniktabbar man kunde göra under det första varvet.

I och för sig en bra start, men för tunga växlar i kurvorna, fel spår i den Nya Backen (den på bild nummer sju) så jag var tvungen att springa upp istället (och tappade fett med tid), för sävlig i Det Stora Sandskrået, för feg i den Fula Skråkurvan (som lutar ner som man måste ta ur foten och sen balansera som en annan elefant så man inte åker av åt tjotahejti).

På andra varvet och tredje varvet skärpte jag mig och började leverera skapligare teknik.

Jag tog mig upp cyklandes i den Nya Backen, efter att kopplat in hjärnan och valt rätt spår.

Jag släppte på rätt fint ner mot det Stora Sandskrået – riskerade hamna i vattnet men vände snyggt – mosade på rätt fint genom skrået – och hade bra fart in och ut ur Skogskurvorna.

Jag tog ett vettigare kurvspår ut ur Den Smala Sandbacken och behöll det tyngre trampet i gräspartierna.

Men så kom varv fem och jag blev helslut och törstig och avslutade segt. Det är skitbra att vi tränar på minst fem varv – det blir mer tävlingslikt då.

Förutom med den obligatoriska självkritiken så är jag ändå nöjd med träningen. Jag besegrade mina små demoner i Den Nya Sandbacken och Den Fula Skråkurvan – de två momenten som gjort mig nervig innan och snott en massa tid från min ride.

Efter körningen blev det dags för eftersnacket och kaffet som jag hade tagit med mig (PR PR – kom och kör kom och kör)

de här två satt och småtjurade, ene på grund av att hans framväxel pajade under körningen, den andre för han var avis på oss som hade kört

och här är dagens vinnare – wunderjunisen Erik Åkesson!

och så blev det dags att bege sig hemåt, mör och skön och med ett löfte om att ha fixat nya bromsbelägg till nästa Helgmys.

Puss och glöm inte att gilla Groopencross och gå med i CX Västerås på Facebook för att inte missa nästa helgmystillfälle.

Pix Jonas Wiking –
tyvärr fortfarande för krasslig för att
vara med och racea

Den här kreationen (undrar om Arcimboldo vänder sig i graven nu?) som skapades under buffélunchen med baby på stans Café Bianchi idag beskriver mitt senaste dygn rätt så bra. Null cykelträning, mängder med mat. Men någon gång måste man ju återuppbyggas eller hur.

Idag är det helvetiskt varmt så hjärnan pallar inte tänka ut något längre blogginlägg men ni kan ju få helgens planer i alla fall. Imorgon ska jag vara fotografchaffismedmerafunkis under CK Distans Swedish Ultrabike 610 (jag som gjort deras hemsida en gång i tiden btw, gillar fortfarande hur enkel och avskalad den är hehe). Jag är ju som ni vet ihop med en randonnör plus själv en wannaberandonnör* (nån sommar, nån sommar). Nä men då blir det bil, gång och tåg hela dagen imorgon. På kvällen fyller bästa Grannen år så då firar vi hans närmast sörjande polers honom på någon lokal.

På söndag blir det Helgmys och om benen bär förlängning på grus med lite banrekning för framtida grusrace. Hinner kanske bada också, om det är fortfarande varmt?

Om inte annat så går det ju alltid att råka ta ut kurvan lite fel så man hamnar rakt ner i själva vattengropen. Kom och kör Helgmyset du med – kl 10 börjar det, mer info i CX Västerås.

Vad ska ni göra i helgen?

Puss!

* visst, jag cyklar gärna långt men man får liksom inte riktigt kalla sig randonnör innan man gjort några riktiga brevettar med stämpelkort och allt – Rapha 12 Hills hade iofs ett stämpelkort men räknas nog inte riktigt som ett brevetlopp

Vilken helvetisk start på dagen! Är ju i Stockholm på möten och ärenden och familjehäng på ön ikväll. Morgon var om än något för het för min smak så ändå vacker och ljus genom tågfönstret. Var harmonisk efter natten, läste bok och stycken ur Kupé.

Så kommer till Cityterminalen och ska ta buss ner till Fridhems. Kommer i sista sekund på att jäklar, det är ju ett flott utländiskt statsbesök idag. Inga bussar går, infotavlorna blinkar dumt, visar röriga meddelanden.

Jag går en hållplats, sedan en till, och en till, solen är stark, snubblar i motljuset och ramlar rakt ner i en betongsuggestolpe. Slår mig ordentligt, knäet, ena tutten, armen, gör så ont!

Funderar starkt på att hämnas på staden genom att råna nån extra oskyldig hipster på dennes caféracer.

Blir dock omcyklad av en vacker klänningtant med en urgullig dvärgpudel med glänsande knappögon i cykelkorgen och mjuknar något.

Stannar till vid Fabrique, kanske köpa en liten smörgås här? De minsta kostar dock 89 kronor och ser för surdegstorra ut för sitt pris. Vakna Stockholm, surdeg är för mycket tidigt 2000-tal för 89 kronor per macka.

Framme på jobbet en halvtimme senare, ty ryggan är tung, och cyklistens steg likaså, det värker i benen. Varmt och eländigt är det och jag skäms redan över odören jag kommer att sprida på dagens möten. Försöker komma på nåt bra sätt att skämta bort det vid behov.

Blaskar av mig inne på jobbets toa, köper mig en vanlig ostmacka, drar i mig en kopp gratis svart kaffe med en gobit till.

Livet ter sig lite gladare nu. Gobiten fyller på blodsockret och jag kan koncentrera mig på att lugnt utföra mina arbetsuppgifter och le åt gårdagens minnen – kalasstämning i Gropen under crossandet samt den perfekta pastan min Jonas kokade ihop efter träningen.

Puss, hoppas ni tar er fram smidigt och värdigt idag, oavsett var ni verkar idag.

Pix baby W

Sensommartid, hösteplanernas tid. Jag är både lugn och uppspelt i ett. Mycket roligt har hänt – mycket roligt är på väg att hända, och allt vet jag inte än men det är ju själva grejen eller hur liksom? Jag litar på oss, allt blir bra säger du och jag tror dig.

En sak är i alla fall säker – cross is coming! Som ni vet så har vi i CX Västerås börjat tjuvträna tekniken – och ikväll väntar de där sjukt jobbiga crossintervallerna i Groopen. Jag vettefan om jag fixar det alltså, benen är tillintetgjorda efter något så mördande som löpning i backen under teknikträningen och Jennys landsvägsintervaller igår. Slut redan igår – hur ska det gå idag?

Tänkte i alla fall dra mina cykelplaner för i höst, så att ni har lite koll på mig liksom. Som ni vet så diggar jag varken mållöst eller kravlöst och i år är målet tufft: jag ska tävla i crosscupen i klassen damelit och jag ska försöka göra bra ifrån mig, med mina mått mätt. Förra året vann ju jag som ni kanske minns crosscupen i seniorklassen (tack tack) och även om jag är glad och stolt över den vinsten så är jag fullt medveten om att konkurrensen i elitklassen är mycket större. Hey, det var ju där jag började förförra säsongen – för då fanns det bara en damklass. Vet minsann vad det är för lirare som kör där – superstarka och med superpsyken (tävlar ju mot en del av dem på landsvägarna). Cross är ju speciellt också, lite tempo-ish på det sättet att man inte riktigt kan ligga på hjul och vila upp sig tills det är dags att Katja-rycka lite och sedan vila igen. Utan här gäller det att vara konstant stark hela vägen. Tur att det är “bara” fyrtio minuter det rör sig om.

Fyrtio minuter av koncentration och full fokus. Jag älskar det, när det klaffar.

Så häri ligger min stora höstcykelplan – att få det att klaffa ute på banorna. I år är jag inte längre någon crossträningsnovis; i år gäller det istället att vara målmedveten, systematisk, klok, lyssna noga, upprepa ofta. Att bita ihop och bita i – men inte glömma att njuta på köpet. Vilken tur att naturen är som vackrast när vi tränar cross, svårt att inte njuta liksom.

CX-Cupen

Här är crosscupen-tävlingarna jag tänker köra:

24 september – Göteborg
25 september – Göteborg
8 oktober – Falun (troligtvis inte ty vi jobbar på banan då)
9 oktober – Västerås GROOPENCROSS 
22 oktober – Stockholm
23 oktober – Uppsala
5 november – Eskilstuna
6 november – Södertälje
12 november – Eksjö (SM)
13 november – Eksjö
3 december – Malmö
4 december – Malmö
14 januari – Motala

Stockholmscupen CX

och så har vi ju Stockholmscupen också som jag tänker försöka hinna med, ett par-tre tävlingar i alla fall. Vi håller koll på Stockholms Cykelförbunds facebooksida.

Valhall Velothon GP + Ramnäs sista chansen + Anundsloppet

Innan crosscupernas början vore det förstås roligt att hinna med att prestera någonting på Ramnäs sista chansen och/eller Anundsloppet – men då får jag ge fan i att springa. Hade förstås gärna kört även min lvg-tävlingsklubbs coola Valhall Velothon GP men har i år valt att stå funkis på arrangemanget. Så tänker flagga, fota och heja på alla grymma!

Så – ett par säsongsavslutande roadieraces, och så full fokus på crosshösten – det är vad jag har i cykelkikaren.

Vad hittar ni på i höst? Puss!

Bonus:

glöm inte att bokmärka/ladda ner och i er egen kalender
lägga in Magnus utmärkta
CYKELKALENDERN. Perfa för oss virrpannor
–
och självklart med cross som höstens fokus!

Och så blev det dags för årets (för mig) första teknikträning på crossen!

Det behövdes, minst sagt. Nog för att jag tagit mig fram på en crosscykel en hel del i sommar – men det är liksom inte samma sak som att träna på de cykelcrosspecifika momenten som att tajma avhoppen i tid, tajma avhoppen i backe i tid, klicka i snabbt på given tid etc. Alla de “små” momenten som kan antingen hjälpa eller stjälpa en under ett race.

I år har vi liksom insett att det måste börjas med teknikträning lite mer i tid än i mitten av tävlingssäsongen så vi är igång redan nu fast det är varmt och lösaktigt i den höstetid någorlunda packade sanden fortfarande.

Så gårdagens träning leddes av helgmysarn number one Johan, samlade mig, Nisse, Anna och Grannen-på-mtb och bestod av tre moment:

moment ett: starta efter en för en icke-förutsägbar handklappning-signal – köra mot den feta sandbacken – tajma avhoppet i tid – springa uppför bärandes på cykeln – köra ner i den smala sandbacken. 5 varv.

moment två: starta och köra mot balken – tajma avhoppet i tid – hoppa över/springa över balken bärandes på cykeln – hoppa på snyggt – runda sandkurvan och upprepa balken-momentet på tillbakavägen. 5 varv.

moment tre: starta och köra uppför i den smala sandbacken, så högt upp man pallar innan man antingen lyckas hoppa av eller välter ihop med cykeln – ner i den feta sandbacken. 5 varv.

Det var självklart roligt, och självklart jobbigt. Det momentet som var svårast var tyvärr det klassiska hoppa-på-momentet. Eftersom min för övrigt ytterst ringa vighet, är skevt fördelad så hoppar jag naturligt av på den vänstra sidan och hoppar på naturligt på den högra sidan vilket ju är helt dumt eftersom jag då måste springa runt cykeln. Extra bök, extra stök. Så jag försöker på att lära mig att hoppa på från den vänstra sidan och det funkar skitdåligt. Den rörelsen är onaturlig, den tar tanke och tid, jag får ingen rull. Måste lägga in smidighetsövningar i sensommarschemat tror jag. Och träna på dessa vänsterpåhopp, flera gånger i veckan, tills momentet övergår från att vara mitt hinder till att bli en av mina styrkor.

Varför jag skriver mina styrkor är just för att poängtera komplexiteten i ett cykelcrossrace. En (bra) bana innehåller oftast ett helt gäng moment och ju vassare man blir på samtliga dem – ihop med fysiken förstås – desto större chanser har man att ta hem den där placeringen man hoppas på.

Nu ser vi fram emot den “klassiska” Groopencross-träningen på onsdag. Ikväll ska jag lägga grunden för onsdagslidandet genom att späka benen med Jennys Intervaller på Hässlö.

Puss och glöm inte att gilla Groopencross – en sandig deltävling i SweCup CX och gå med i CX Västerås-gruppen för att ha koll på våra träningar och se backstage-korten från gårdagens pass.

Hej! I fredags var jag fortfarande däckad. I lördags vaknade jag dock i vår lilla mysstuga i Jönköping och bestämde mig att nu banne mig måste jag upp för det är ju Rapha 12 Hills och jag har längtat till att få köra backe nåt enormt. Jag menar, vem i Västerås hasn’t?

Sagt och gjort, eftersom varken halsen eller febern ställde till för mig längre så laddade jag upp med en rejäl frulle, en fet chokladbit till, echinaceabrus i bidonsen och extra tjockt lager mascara på fransarna – bort med fokusen på det rödsprängda vattniga. Så begav vi oss till det fina nybygget Kulturhuset Spiran.

kit: Rapha / Fizik / Oakley / Pilgrim

Med mig hade jag Tony och Johan aka team CXY Bandits:

och den här koffeinberoende snyggingen förstås, dagen till ära med i team Kungl. Skytteanska Samfundet ihop med Björn

Det var kul att återse folksen som tyvärr bor i andra städer men som man har förmånen att träffa under festiva events som detta.

Som Emil och Ena ända från Stockholm till exempel!

Jag hade paxat tillställningens i mitt objektiva tycke bästa sällskap – Anna (läs läs hennes ryttrapport)!

Vi utgjorde det ytterst seriösa CXY Girls-laget. Ja men ni ser ju själva hur gravallvarlig stämningen var vid starten:

Trots många skratt vid starten visste alla vad som gällde – ett rejält gäng riktigt, riktigt tuffa backar. Oavsett om man tänkte köra fort satan eller ta det lugnt så måste man ju upp. Jag höll uppe fasaden men fasade (hehe) inombords att jag skulle behöva åka kvastbilen hem efter de första två, ungefär.

Men kroppen min överraskade positivt den dagen! Även om pulsen lekte som en galen lax i början, även om jag hela tiden behövde lägga band på mig själv för att inte säcka ihop mitt i riden och sänka min lagkompis, så kändes det helt ok. Backarna bjöd självklart på ett visst motstånd (det ligger liksom i backarnas natur) miraklet låg i att jag kände mig friskare och friskare för varje backe. Även om benen förstås kändes mörare och mörare efter varje backe.

Här är backarna med korta racenotes:

1. Muur de Skinnersdal (1,6 km, 7%, max 19%)

Min favvobacke? Grus <3 Tyvärr var det total stiltje i backen ty så många ståendes och gåendes, men lyckades ta mig upp och knep till och med en QOM trots kolugn. Måste vara gruset, hittar ingen annan förklaring.

2. Col du Baksida (2 km, 7%, max 28%)

En knepig en, med en asfaltsbranta och sedan mysigt grusparti som inte kändes så mysig ty mör efter brantan. Trots det – hur fint som helst i skogen. Njöt!

3. Alp de Norra Kleva (1.3 km, 16%, max 26%)

Enda backen jag hade kört förut (2013 i stekhetta brr). Lite mindre jobbig denna gången men jobbig i alla fall. Svårt att inte behöva ställa sig upp (brukar annars stå upp mycket men undvek pga. pulsleken). Lyckades dock få upp kadensen mot toppen.

4. Alp de Gestra (2,4 km, 7%, 12%)

Ogillade stigningen ty öppet fält så svårt med perspektiven, att bedöma lutningen och planera ansträngningen. Uppe väntade dock belöningen i form av alkofriöl och Snickers, tack snälla La Lepre Stanca!

5. Col du Målskog (1.2 km, 6%, max 17%)

Minns seriös inte den stigningen… Så kan inte varit nå superjobbig? Eller så var jag för upptagen med att vara kaffesugen för att notera den.

6. Muur de Ebbarp (0,6 km, 11%, max 20%)

Det var en jobbig en! I alla fall i början. En brant raka, hur seg som helst, och så horder med glada folks som hade gjort den och var på väg ner igen medan man i sitt tycke kröp fram. Dock så lättade det hela, mentalt och fysiskt när gruset började. Och så var man uppe! Var på väg att sladda ut i skogen på vägen ner men lyckades behålla balansen. Pust!

7. Klerebodammen (3 km, 5%, max 15%)

Sista backen före fikat. Den snällaste också. Lite kul, blitt nå typo på stämpelkortet så den framstod som superbrant och superkort. Istället var den rätt så lång och alldeles lagom så det gick att trycka på lite grand. Skulle tryckt på ännu mer kanske men fortfarande osäker på min hälsa så försiktig.

8. Mont Komosse

9. Sa Orrnacken

10. Mont Taberg

11. Muur de Georgslid

De fyra uppe skippades efter en överläggning vid fikat (gudomligt kaffe, oj så fint det satt). Eftersom vi hade tagit det lugnt mellan backarna så skulle vi helt enkelt inte hinna tillbaka i tid. Så vi bildade ett större gäng, jag Anna Björn och så stockholmsbrudarna, och tog oss an resten tillsammans. 

Vi:

och så Björn i blått + andra rapida pöjsch:

12. Col du Réservoir (1.6km, 6,3%, max 11%)

Sista backen – min jobbigaste ty hunnit stelnat till 🙁 Eller alltså, det gick väl bra, men hade önskat mer punch så klart. Men nöjd ändå – tänk att ha gjort åtta backar en dag jag inte ens vågade tro att jag skulle klara av att cykla överhuvudtaget!

Mellan backarna – fantastiska vyer. Sådan lisa för det utsocknes ögat! Anna skojade om att man blir hemmablind som bor där. Det kan jag förstå men jag turistade för fulla muggar. Upp och ner gick det, hela tiden. Tänk att få träna så varje gång!

Efter riden – hungriga nöjda cyklister i kulturhuset. Gudomlig hamburgermeny, öl, eftersnack. Min trötta baby droppade in, hade nästan hunnit alla tolv i tid, kört andra halvan på egen hand.

Och plötsligt – boom! Efter att ha stått lutade över mobilerna med livestreamen så stod det klart – Jenny Rissveds hade tagit OS-guld. Fy fan så häftigt!

Så vart det prisutdelning. Vårt lag vann i kategorin snabbast tid-utan-att-ha-tagit-alla-backar lol hehe, men nu är jag en stolt ägare till ett par finfina svartrosa CANYON//SRAM-sockisar. Grattis till Ingrid & Co. som vann i snabbast tid-med-alla-backar!

Kvällen avslutades i aktiv koma på restaurang Glädje ihop med Anna, Ena, Ricky & Co.

Supertack Anna, mina vänner, Rapha, Ricky, La Lepre Stanca, hörni, jag hade det underbart. Fick tillbaka om inte halsen så hälsan och landsvägsglädjen. Längtar redan till nästa år.

Pix: etta Jonas, resten mina mobilkort
Fler pix: #Rapha12Hills på insta och så på Facebook så klart.
Ba att skicka in om ni ha nåt kort på mig.
Uppdaterar er om det kommer fler rr.

Tokförkyld i dagarna tre. Idag – startade på nåder. Rapha 12 Hills. Shit vilken underbar ride. Lovar berätta allt men nu – tacksam att kroppen plötsligt kom igång i alla fall. Myser i stugan; dricker ale.

Är också tacksam för alla reaktioner på och delningar av mitt förra inlägg om orättvisorna i de Swe Cup-avslutande loppen. Positiva som negativa – även om det är olyckligt att vissas reaktioner mot arrangörerna gått över gränserna för vad som är ett ok beteende. Jag tar dock inget som helst ansvar för det. Det ska ingen annan av er FLERA HUNDRA cyklister/vettiga människor som kritiserar orättvisorna heller.

Arrangörerna har kommit med en kommentar; prispengarna har justerats något. Resten kan ni läsa om på deras facebooksida.

Idag tog Jenny Rissveds ännu ett svensk OS-medalj inom cykel (Emma tog ju silver häromveckan) – inom MTB och med total dominans.

Jenny gjorde det för att hon är ett cykelgeni och för att det har satsats på Jenny.

Det är hög tid att satsa på svensk cykling, och satsningen börjar på hemmaplan.

Nu drar vi ner på  jönköpingstan och äter middag med våra cykelvänner. Puss och ni är bäst!

På riktigt.

P.S. #Rapha12Hills är ett hett instatips just nu.

ipad-inlägg

Varför finns det tio (med svenska mått) feta europriser till elitherrarna men bara ett materialpris (eller ett antal klart billigare materialpriser, framgår inte?) till elitdamerna i Tre Berg-tävlingen?

Varför får “motionären” (dvs. herrmotionären) en Bianchi-cykel medan “den snabbaste tjejen” (vilket jag antar är den snabbaste kvinnliga motionären) enbart 300 euro? Vad jag kan åminnas räcker inte 300 euro till ett cykelinköp.

Varför är herrelitens Swe Cup-avslutning förlagd på en lördag och är ett fullskaligt linjelopp –

med (med svenska mått) höga priser

medan damernas är förlagd till en fredag kväll (vilket innebär att de flesta måste ta ledigt/åka tidigare från jobbet med allt mentalt och ekonomiskt bök det innebär) och utgörs av ett GP (OBS inget ont om GP men ni fattar – varför inte samma)?

med jämfört med de för herrarna betydligt lägre priser? (damettan får 200 euro medan herrettan får 2000 euro)?

Hur är det möjligt?

När Emma Johansson precis tagit ännu en OS-silvermedalj i landsvägscykling?

När damklungorna blir större och större, och damlagen blir fler och fler även bland amatörerna? (tro mig, för jag är ute och tävlar)

När Jenny Rissveds – ihop med Ida Jansson – är färska MTB-världsmästare inom sin respektive klass?

När vi i Sverige står värd för den högsta klassens UCI-proffs världscuptävling – i Vårgårda nu på söndag?

Vad är det för bild av Sverige vill vi visa upp för de cyklisterna som kommer hit –

– en bild av ett land där våra mest lovande cyklister får ta ledigt från jobbet och från plugget och där de mest lovande cyklisternas morot blir ungefär så stor att de har råd att… ta ledigt från jobbet den dagen?

Jag förstår ingenting, för det finns inga rimliga förklaringar andra än de mycket föråldrade och ur den onda cirkeln uppstådda.

(för källor, PM mm – bara att
börja rota i indTA, SCF:s tävlingssystem
och läsa de upprörda rösterna
i så gott som samtliga cykelklubbarnas
tävlingsgrupper på FB m fl medier)