Månad: augusti 2016

Nä!

✘ gilla sitta ute och äta för att “maten smakar godare utomhus”. Håller inte alls med om att maten smakar godare utomhus. Det som ska ätas varmt svalnar för fort, det kommer in småsaker inflygandes i maten och så är det långt till diskhon efter att man ätit klart. Varför inte äta klart inne, ifred och sedan gå ut? Det hinns ju med båda.

✘ gilla cykelmönstrade kläder bara för att man är cyklist. Jag har liksom inget emot sjyssta plagg med cykelanspelande motiv på (särskilt de som är lite kryptiska så bara de få, få verkligt invigda fattar vad det hela handlar om) men har svårt för cykeln i sig som mönster. Jag tror det beror på att de alltid vänder styrhandtagen åt fel håll när de gör cykelmönstren. Ja, det måste vara därför. OBS OBS på mig själv – kan förstås vara supergulligt på andra, precis som när det kommer till allt inom mode.

✘ gilla bre mackor med massbresmör på offentliga kantiner eller hemma hos folks (rysningar). Smör är gott enbart som kallt och stelt och portionsförpackat alternativt portionsvispat i en liten skål med flingsalt på. Basta.

Min enhetliga, seriösa racer i
italienska Tirolen för ett gäng veckor sedan.

✘ gilla meka med sin cykel – något man som cyklist förväntas avguda, särskilt om man är tjej (då jäklar förväntas man dessutom känna stolthet och glädje när man mekar, applåder trumvirvel #tjejerochsmådjurkanockså etc.). Lika lite intresse jag har i att spika fast altanbrädor fast jag är ingenjör och gillar rita städer, lika lite intresse har jag i att skita ner mig och klämma fast fingrarna i de oljiga smådelarna – fast jag är cyklist. Om jag måste så gör jag och kan jag. Men bespar mig den hejdlösa glädjen tack.

✘ gilla direktverkande glad musik för att bli pepp. Alltså seriöst, finns nog få saker som är mer deppande än musiken som är fabricerad för att vara just pepp.

✘ gilla bära cykelmössa (det vissa kallar “cykelkeps”). Känner mig fan inte klok i cykelmössa, och så begränsar den mitt tankeomfång. Jag tror också jag har fel face för cykelmössa. Gillar dock cykelmössor i sig och på andra, och gillar att bära min ylliga hjälmmössa förstås.

✘ gilla ogilla trekvarts. Jag älskar gilla trekvarts. Trekvarts är snyggt, praktiskt och jävigt crossigt ba så att ni vet, vilket belgaren som en vinter i tiden uppfann dem var klok nog att fatta.

Mina händer som häller upp skvättar
av Jonas kaffemagi i husbilen under semestern

✘ gilla dissa snabbkaffe. Lika oacceptabelt bland cyklisterna som när jag var syntare och tordes öppet vara likgiltig inför the Depeche Mode. Jag är en stolt snabbkaffelover (när Jonas inte är hemma så skvallra inte för honom). Jag misslyckas sällan med snabbkaffet och fixar man en kopp ruggigt överdoserat, färskt, ekoreko mörkrostsnabbkaffe på västeråsskt kaffevatten (bäst kaffevatten i landet enligt baristorna förresten!) och toppar med en skvätt ikaffe/mjölk… Mums.

Katjas Kaffetopplista

⓵ Jonas mokakaffe

⓶ Jonas presskaffe

⓷ Mammas kokkaffe

⓸ Katjas snabbkaffe

⓹ Café Bianchis på maten-kaffe

⓺ Alla andras annat kaffe

✘ gilla läsa racerapporter där folks inte avlöjar hur det faktiskt gick för dem. Kul för dig att du lärde dig och hade kul – men vad fick du för placering dårå? (OBS gäller förstås inte motionslopp utan enbart tävlingar, motionsloppen är inte till för att tävlas inom tycker jag)

Jäkla teasers.

✘ gilla sporta. Helt seriöst, va finns det för vits med att sporta? Man stelnar efteråt, blir muskulös på fel ställen, tvingas bära bjärtkulörta plagg och det tar tid från cyklingen. Nä, mig får ni inte så lätt era lurifaxar.

Puss och finns det saker som ni ogillar fast man förväntas gilla dem?

Pix Jonas.

Schweiz är ett kontrasternas land.
Fabz hemland, de eleganta retoromänska gatunamnens land.

Men så målande för hur jag känner för läget idag. 

Hej. Är hängig och tråkig idag. Somnade med pepprad hals igår, vaknade med rökig hals imorse. Kroppen gör ont, tankarna är sega, har nära till tårarna. Så himla typiskt just när vi ska ha crossträning i Gropen ikväll – och Rapha 12 Hills i Jönköping helgen!

Jag vill förstås köra både och – hallå jag har ännu inte kört en enda gropenträning den här sommaren – men jag befarar att jag måste vara vuxen och prioritera (ordet torrare än min hals just nu). Eftersom 12 Hills är längre fram och längre bort och dyrare och händer bara en gång om året så vore det förstås tråkigt att bomma den. Dessutom vill jag åtminstone en gång vara frisk i Jönköping – förra gången vi åkte ner dit på träningsläger så var jag sjuk, satt drack bärs och läste Kadens (året var 2013) lutad vid campingens gärdesgård och mådde apa på grund av förkylningen och för att jag var så avis på Anna, Johan och Tony som förlustade sig i de feta backarna. Så – ni fattar – jag vill också förlusta mig i de feta backarna, och gärna frisk tack!

Särskilt med tanke på att jag äntligen ska få cykla med min bloggkollega / medcrossie / motcrossie (i CX-cupen dårå) Anna Jansson – som jag förresten helfräckt litar på när det kommer till lokalkännedom hehe. Jag har verkligen sett fram emot riden så snälla fina influensagudar, gör mig frisk.

Kvällarna är ju som vackrast nu; cyklarna glänser, lockar till fart och äventyr. Jag vill utmana mig och utvecklas.

Jag vet att jag förtjänar min beskärda del, har ju knappt varit sjuk i år, men ändå. Inte än. 

Jäkla cykelbloggare. Antingen så är vi orimligt pepp eller orimligt träningsabs-depp. Nåväl, tack för att ni står ut med oss ändå, skål med myntate och nu jäklar harden jag the fuck up här, med en chokladbit till förstås.

Slinkiga caféracerar och kurviga dyrgripar till retrotrallor får vänta, there’s not time for us. Pallar man inte böka in sina cityhojar i den redan cykelfyllda lyan alternativt radkellern en låst dörr och en trappa ner och bor i Västerås – staden där det stjäls bra fler cyklar än pussar på stan – så får man finna sig i en helt annan vardagscykelverklighet nämligen denna:

Dasspappersbål på pakethållarn och konsumkassar balanserandes på handtagen, den mest anonyma damtrallan du kan hitta hos specialistcykelhandlaren Biltema, med halvmjuka giftgummidäck förstås, och med ett kjolskydd med en spricka i.

Jag har förstås fortfarande inte gett upp drömmen om att äga ett par hippa vardagsskönheter – men jag har inte bråttom, kanske för att jag är skärrad efter alla stölderna av mina brukscyklar, och att jag inte känner något större behov just nu. Västerås är en stad med korta, platta avstånd (har max 20 min lugn cykling till affären längst bort liksom, och dit cyklar jag ju ändå aldrig) och jag är en lat jävel med gott självförtroende som har känt mig elegant på biltemamaskinen sedan 2006, då jag köpte min första kjolvänliga tralla där.

Som med andra ord bör anses kultig idag, tio år senare, visst?

Äger ni nå utsökta cityhojar eller cyklar ni också på det mest ostjälbara, bara det tar er fram?

Hej folksis!

Alltså jag har haft en sån himla episk cykelhelg. Långhelg typ, ty cyklade både fredag lördag och söndag! Inget ovanligt för mig som året-runt-cyklist normalt alltså – men hade ju inte cyklat på ett tag i och med långresan, släkthänget och sådant. Så cyklade mig trött med andra ord. Fredagen har ni redan läst om – det var ju då jag nöjesirrade i lajvarskogen ihop med Ridleyn.

Så kom lördagen, snabb grötfrulle och en varsin kopp gudomligt bialettikaffe, sedan möta upp dessa starkisar

Rob, Thomas, Johan, Tony – och så Andreas, AK, Jonas och Tri-Syskonen fast inte med på #foreverbuttphotos-kortet här tyvärr.

Vi skulle ju distansa och det till backklassikern Norberg! I början blåste det ruggigt så vi höll oss tätt ihop, men efter Kolsva fick vi snälla vindar ända hem faktiskt.

Det hade ju gått ett gäng veckor sedan jag körde klungdistans sist. Upplägget var klassiskt. Vissa höll igen och körde lugnt distanstempo, andra var pigga på att leka av sig. Klassiskt!

Jag hade bra ben men sunkig post-semester-vila-kondis. Att vila från cykling kan kanske vara bra för hjärnan, så att man börjar sakna det ordentligt, men det är aldrig bra för konditionen.

Såg alltså till att hänga av mig själv ordentligt i de längre backarna, även om benen självklart kom igång fint lagomt efter fjorton mil cirka.

Jonas var självklart snygg nog att vara svinstark trots cross med de mönstrade däcken och den smärtande post-Stelvio-krashad handen.

Känner ni igen backen förresten? Det är ju Sala-brandbacken – och se att det tagit sig ordentligt med vegetationens återtåg nu, även om det kommer att ta ett tag innan det är som vanligt igen, om det nu någonsin blir som vanligt förstås :'(

Här är stravadata förresten – 190 underbara kilometer (och 200 för min randonnépojkvän förstås):

Igår söndag vaknade jag trött! Hade sovit dåligt på grund av mina satans restless legs (ah men se på mig, med kompressionssockor och allt på jobbet idag, som en annan Angus Young/skolflicka). Tur vi inte hade någon tid att passa.

Jag kittade upp mig i totalt omatchande kläder pga. tvättidsbristen. Glad ändå – vi skulle ju crossa på för mig helt nya vägar och ovägar!

Typ väg – den nya fjärrvärmegrusisen mellan nära-Skultuna och nära-Surahammar.

Typ väg – en annan grusis i hoodsen

Typ festlig mtb-stig! Helt underbar, stenig, högt belägen, torr.

Typ mindre vägig väg – men vad gör det när man är heltänd på mountbike – så som vi är?

Nu var jag som sagt trött satan. Var alltså kinkig och gnällig, fick knappt upp pulsen, somnade nästan till under de lugnare partierna och så. Livades dock upp på hemvägen ty stärkt av fikasockret och de balla stigpartierna. Häftigast var när vi skulle kringcykla torveländet (bilden på Jonas ovan) och cyklade på världens skråigaste bruksled med ettriga spångestinslag. Läbbigt men spännande.

Så nu är jag igång med cyklingen igen. Och idag vilar jag järnet med gott samvete. Dricker myntate nu, allsångar till Stones och Beatles och har mig efter första jobbdagen.

Puss!

(korten är blandat tagna av mig / Jonas / AK)

Idag var min sista semesterdag :'( och den firade jag med att rasta Ridleyn.

Tanken var en meditativ grusdistans. Det skulle fladdras hår och tuggas styrlinda med eftertanke (detta med eftertanke är viktigast, tugga styrlinda utan eftertanke gör jag under nittio procent av passen). Men tji fick jag!

Eller fick och fick – gjorde mig skyldig till är nog mer rättvist uttryckt. Nåt står ju inte riktigt rätt till med mitt lokalsinne i skogiga områden, villaområden, radhusområden, höghusområden, områden utan tydliga landmärken, områden där man måste välja höger eller vänster, samt övriga områden utan gatunamn och husnummer.

Människor som jag hålls bäst innanför stadstullarna och förses med Garmins nya Edge 820 (host host). Nåväl.

Utan att dra hela den svettiga harangen så började, fortsatte och slutade det hela med att jag snurrade runt på vägarna runt Lista – Rocklunda – skultunanära hoods. Runt ställen som i Västerås mtb-kretsar brukar betecknas som “lajvarskogar” (lajv är poppis här i stan). Tittar man på stravafilen så ser den bra larvig ut. Jag hade liksom som plan att komma ut på större, mäktigare grusvägar, sådana vi brukar köra när vi kör grusdistans. Men jag kan den sidan för dåligt, och ingen beskrivning i världen fick mig att komma rätt på en gång, så jag blev kvar i skogarna och körde ömsom rotiga mtb-singletracks ömsom grussnuttar som ändå ledde till rotiga mtb-singletracks.

Det suddiga är ingen fotoeffekt, det är
ett försök att radera all jäkla svettdefekt

I början vart jag smått irriterad ty planen hade skitit sig och grät en skvätt, irriterad på min hjälplöshet men sedan la jag mig an med gilla läget-och-njuta-av-skogen-attityden. Alltså normalt gillar jag köra mtb med min cross men ni vet, när man egentligen ser distans och så blir det rot-och-stök av det hela så… Men skogen var skön, murrigt grön, lummig dock vindfri, myggfri, med fint ljus, lingona och enstaka svampar, på sensommarskogarnas vis.

Så jag njöt i alla fall och pulsen, den höll sig hög tack vare att det vart som en radda vilseintervaller. Nöjd ändå – och ruggigt hungrig och slö efteråt. Hoppas benen återhämtar sig lagom till morgondagens misstänkt episka distans Johan ställer till med.

Puss och glad fredag.

Fanken också.

Hann inte till kvällens crossträning – årets första organiserade. Inte för att jag haft tråkigt – idag var ju lillebror fortfarande kvar hos mig så vi hängde med de glada djuren i Kungsbyn här utanför Västerås och fikade kungligt i fina Enköping. Lamor och gettisar och surdeg, det ni.

Nåväl. Tänker hämnas på dagens missade pulshöjning med en enkatjacrossbonanza imorgon. Ty imorgon är min sista semesterdag (helgen får man liksom inte betalt för). Cykellustan är stor liksom (oskalade lant)chipslustan – det sistnämnda hinner jag i alla fall handla ikväll. Bra med salt i kroppen, har jag hört.

Puss!

Goddagens folksis! Ute är det underbart – smårått och småblåsigt och småregnigt. Men ändå ljust på ett speciellt, otvunget sätt.

Jag gillar väderläget och blir alldeles crossugen – precis som träningsracesserien Helgmysets fader Johan.

Vilken tur att det närmar sig både våra reguljära crossträningar (med start redan imorgon torsdag) och höstens stora höjdpunkt för oss crossande västeråsare – Groopencross den nionde oktober.

I måndags hade vi närmast sörjande ett upptaktsmöte då vi gick igenom de viktigaste punkterna, självklart med stöd från de inblandades feedback från förra året. Trots att jag var väldigt trött så hade jag ändå svårt att inte smittas av gruppens entusiasm. Tänk att få vara med och skapa en tävling i ett sällskap av så många kloka, ödmjuka och cykelkunniga individer? Nu finns det en hel del att göra, inte minst inför nästa möte men jag är övertygad om att det kommer att bli både roligt och bra.

För er som är ny på detta med aktivt crossliv i Västerås, liten ordlista:

? Groopen – egentligen en Hökåsen badgropen. En grop med sand och skog runt omkring, perfekt för diverse offroadträning så som CX och mtb. Känd för sina backar, hundpromenörer, tallar att köra in i under kurvtagningarna.

? Helgmys – en träningsserie då vi crossies (och mtb- och andra nyfikna folks) träffas, cyklar, har kul, åker hem trötta och lite gladare än när vi kom. Har man tur så har någon snäll med sig lite kaffe och bullar. Helgmyset körs i Groopen. Ta alltid med ett torrt underställ att byta till.

? Groopencross – en deltävling i den svenska crosscupen. Är alltså riktigt race med allt vad det hör till – tävlingsåkare, hamburgare, skränig musik och nöjda sponsorer. Publikvänligt och förra årets stora lilla succé för gammal som ung. Racet körs i Groopen.

? CX Västerås – ett löst sammansatt gäng (med Johan, Tony och mig som kärna) bestående av crossgalna individer som verkar för att sporten i Västerås utövas och frodas. Vi i CX Västerås försöker hålla klubbens hemsida så uppdaterad som möjligt. Men facebook är ju som sig bör som mest aktuell och snackigast så bli med i vår grupp CX Västerås så hålls du ajour och vi blir glada.

? Crossparlören – en ordlista med de viktigaste orden man behöver veta när man glor på en äkta crosstävling. Skapade listan för ett par-tre år sedan och har sett den utskriven och fastlimmad på diverse ställen på ett par crosstävlingar jag varit på. Lite kul. Vi hade den inne på bajamajorna – stället bäst lämpad för inlärning och reflektion. Ba att skriva ut och spara.

Puss och vi ses i Groopen imorgon halv sju på kvällen.

Stelvio, inget glädjeåk, om någon nu trodde att det skulle bli det. Den gängse bilden av Stelvio, där man ser de käcka serporna och de gröna murmelgjurskryllande kullarna, det är bara en liten del av vad man utsätts för när man kör Stelvio. Faktum är att man är totalt grundlurad om man tror att man får sig regelbundet arrade tornanti och härliga vilopassage mellan kurvorna. Nä, går man in med den inställningen så är man rökt. Passo dello Stelvio – eller Stilferjoch på tyska – är inte beläget i den mest eleganda alpdelen av Alperna, om man uttrycker sig galant. Passet är omringat av dammiga, kokande tirola byar och mustiga skogar fullproppade med Bröderna Grimm-porriga vandringsleder. Om luften är slut på grund av all hetta nere i byarna så blir det inte bättre när man börjar cykla. Visst, efter ett gäng tusen höjdmeter så börjar det väl blåsa lite (ytterst lite i vårt fall). Men skogen trycker på från sidorna och ju högre upp, desto mer blir det tydligt: man betalar med att offra lungorna till berget. Man betalar med andningen. Passet mäter 2757 höjdmeter och är alltså Alpernas näst högsta (det skiljer knappa hundra höjdmeter mellan Stelvio och franska Col de la Bonette som envisas med att bygga på och bygga till för att behålla ledningen).

Alltså tänk er att ni kör på liksom, tramptag för tramptag, aldrig under 8 %, oftast runt 12-14 %, vägen är smal, rakstyrena omkring er många, hjälmlösa pantaniwannabees likaså. Ni har inte fått någon vidare uppvärmning – det finns liksom inte många plattor innan stigningar. Det är jobbigt, ni svettas ymnigt, ni börjar förstå varför pantanisarna skippat hjälmen, men ni fortsätter ändå. Ni (läs: Katja) har ju gjort långa jobbiga stigningar förut och visst, det går inte alltför fort men det går (sist det kördes Col de Croix de Fer så gicks det av bara en gång under den tremila långa stigningen och det för sällskapets skull, hölls igen gjordes det också för sällskapets skull) och tempot finns där nånstans i de åderbråckiga vaderna. Men så börjar något hända med kroppen, något som inte hänt förut, inte i de sydfranska Alperna, inte på Mallis, inte i bergen runt Garda-sjön. Att det blir jobbigare att andas ju högre upp man kommer vet ni sedan innan – men så jobbigt? Är det därför det står och hänger cyklister, alla sorters sådana, i varenda kurva? Det är som att benen stelnar och fylls med syra. Rörelserna blir slöare. Trots att cykeldatorn visar en lutning på bara 8 % så känns det som tjugo. Ni måste stanna. För att andas. Ni går lite, för att inte stelna till, men det är minst lika jobbigt som att cykla. Benen vill knappt röra på sig. Det är tjugosex serpsvängar kvar och ni börjar inse att det är inte “bara” en lugn lågväxelmil kvar. Det blir ett jäkla helvete. Ni skulle kanske låtit bli kört halva Stelvio upp igår – ni skulle kanske låtit bli Grimm-promenaden på kvällen – ja, allt sådant har säkert inverkan det med. Men mest – syrebristen. Så ni lägger er an med en ny strategi. Ni stannar till, vilar. Sedan kör på allt vad ni kan, en serpa, två serpor, tre… dismount. Andas igen. Ni får sällis av två pratglada italienare som är impade av er körning och som fryser lite. Ffs, det är ju för varmt (fast det tycker jag i och för sig så fort det är över 18 grader så). Jonas, som gjort hela passet dagen innan men som sällskapar idag med, stannar också till då och då. Det gör nästan alla. Utom de med elcyklarna, samt kanske en och en annan pytteliten senig sjuttioårig kruttant i ärmlöst – den typen som cyklat och bott i den luften i hela sitt liv. Till slut, efter att kört igenom samtliga lager, även den bildsköna med de gröna ängarna och de tydliga tornantisarna, är ni uppe. På nåder, känns det som. Halvgåendes, halvkrälandes, känns det som.

Kanske, ert livs sämsta stigningsförsök. Kanske, ert livs starkaste. Berget är outgrundligt. Ni har ingen aning.

Fast ni har ändå gjort det, er glada cykelidiot.

Cima Katja (på tal om, hur fin?).

Gör ni någonsin om det?

Ens för den godaste pizzan i ert liv, den med kantareller och mascarpone, den på lilla pizzerian Panorama nere i byn?

God morgon folksis! Tänka sig, mitt första blogginlägg sedan den 21 juli – hur gör man nudå för att blogga? Och ska jag verkligen blogga, jag som tänkt mig att låta bli tangentisarna under hela semestern? Men fasiken, nu är jag ju ändå hemma och allt, och trots att jag har en semestervecka kvar (jag vet lyx lyx men tro mig som jag slitit för dessa fyra sommarveckor) så spenderar jag inte dagarna bakom Pössl-ratten alternativt försökandes föra en tar ni kreditkort-konversation med dialektalt tysktalande campingdrivande individer som fortfarande tror att wifi är något man serverar ihop med knödel. Sex länder har jag och Jonas gjort under de två veckorna som har gått. Firade med en riktig liten benmörartur i den västmanländska motisen igår, med tillhörande lyxfika i Enköping så klart. Jag lovar ska berätta allt, och om cyklingen med – även om det tro’t eller ej för en gångs skull inte varit huvudsysslan på resan! – men nu har jag lite bråttom. Ska försöka hinna med tåget till Stockholm – tänkte ta och sno lillebrorsan ett gäng dagar här, nu när vi båda är lediga och kan hänga järnet utan de vuxnas träliga inblandning. Så vi hörs lite senare.

Hur har ni haft det de senaste veckorna? Har vädret varit fint och vindarna snälla? Puss!