Månad: oktober 2015

Jean-Michel och den sena höstens mörkblå tassar.
Idé John 9, hantverk Katja 29.

Hej. Lunch, en liten andningspaus, tänkte dra lite smått och gott för er nu när jag inte riktigt hinner uppdatera lika ofta som brukligt. Så att ni vet att jag lever ungefär.

I tisdags körde vi intervaller på Kallecrossen och det gick riktigt bra. Jag körde åtta stycken, två uppvärmningsvarv (läs de jobbigaste varven pga. den obligatoriska prologhostan, den ojämna pulshöjningen, varken kall eller varm och sånt uppvärmingsaktigt) och sedan sex kvalitativa varv. Att man kan bli så trött på att köra runt runt på en gräsbana, som förvisso innehåller både gott om tighta hala gräskurvor, ett par dryga igångdragspartier där det känns som att man (och tiden) står stilla samt ett par stökiga rakor där man kan pressa sina ben till det yttersta! Förutom att jag blev riktigt trött i benen så var jag rätt nöjd med min kurvteknik som börjar ge sig. Rädslan har försvunnit för länge sedan, nu gäller det att jobba på att hela tiden tappa så lite fart som möjligt och att inre ramla i ren dum iver. Kul!

I onsdags hanns det tyvärr inte med någon träning annan än de vanliga promenaderna till stationen, inom Stockholm och så. Efter de oändliga möten åkte jag hem till päronen på Lidingö och ägnade kvällen åt att sega och kladdmåla olja tillsammans med lillebrorsan. Målade höst.

Igår torsdag körde vi löphinderteknikträning på Kallecrossen. Det var svinkul och jag lärde mig att hoppa upp på crossen på rätt sida (den jag hoppar av på). Det var… kanske det största tekniska framsteget hittills ever ever. Nu gäller det att fortsätta nöta. Mer om det i ett eget inlägg ty så häftig känsla!

Idag är det fredag och det innebär jobb och mer jobb. Men på kvällen ska jag rulla lugnt. Tänker dock denna gången ta med mig något mänskligt sällskap. Känns tryggast så, är lite rädd för grävlingar och okänsliga halloweenungar i screammasker (som de som skrämde livet ur mig på Kalle igår!)

Just ja, en till grej! Som ni kanske har märkt står det inte längre Cykel, punk och kärlek som bloggslogan uppe vid headern. I början tyckte jag om den slogan – den var unik – men efter att tag när väldigt liknande ordkombinationer började poppa upp på diverse andra träningsbloggar kändes den plötsligt förbrukad. Jag började leta efter en ny slogan – utlyste en bloggtävling – lärde känna via den en cyklist som sedermera blivit en fin kompis – körde Dalsland Runt med honom (och några till förstås) och hade superkul – ändock inte hittat nån ny slogan som var jag – men så brakade plötsligt bakväxeln på min nya Ridley loss mitt ute ingenstans här för ett par veckor sedan, vid nån jäkla grisfabrik i romantiska Mycklinge och till ljudet av växelörat som gick av tändes glödlampan. Resultatet ser ni däruppe och min förhoppning är att den ska påminna mig om att ha med sig gott om verktyg när jag är ute och trampar på egen hand…

Nä förresten jag ångrar mig. Fukk them kopiorna, cykelpunkochkärlek4life.

Puss och hoppas denna stressiga period är över snart. Gör ni något skoj i helgen? Saknar er.

Bild: Super-Eva som kom och hejade! <3
(ska försöka rota fram fler bilder
men har liksom varit nere så inte riktigt sökt på mig
bland bildskörden)

Hej.

Fan, just nu är jag trött. Helt ärligt, slut som artist. Mitt jobb som teknikkonsult har sina fördelar, som de relativt fria tiderna, mycket eget ansvar, kreativitet, möten med otroligt häftiga människor mm – men också sina nackdelar, som deadlines som för ett (varierande) tidsperiod i taget förlamar mig som på fritiden kreativ person eftersom all energin går åt att hinna göra ett bra jobb på de ringa tjugofyra timmarna som finns. Det är ballt – projekten är feta och komplexa – men just därför äter de upp mig ibland. Med skinn och ben och hjärninnehållet på köpet. De luckorna som finns försöker jag hinna träffa dem jag tycker om och träna, för att båda de sakerna ger mig energin som krävs för att leverera mina feta, komplexa projekt. Jag är en yrkesstolt person och det gäller både mitt avlönade arbete och min blogg. Så hinner jag inte uppdatera speciellt ofta – ha tålamod. Jag ogillar att blogga “bara för att”.

Ok, nu fattar ni varför jag är lite halvt frånvarande just nu… nu ska jag inte pröva ert tålamod längre.

Crosshelgen i Stockholm blev en cykelmässig besvikelse. Jag var – på grund av ovan nämnda orsaker, på grund av vissa förväntningar samt på grund av att jag tagit i lite för hårt under det som skulle bli skölj i slutet av veckan – trött. Sliten. Omotiverad. Kall. Mina ben ville inte ha nåt SM i helgen. De ville ha vila, sovmorgon, kanske ett par lättsammare distanspass, kanske lite helgmyslek. Kanske en vanlig helg då man vaknar och inte bestämt sig för nåt speciellt alls. Dessutom led jag av gamla minnenas förbannelse. Vissa skulle komma, som jag inte ville göra mig bort inför. Jag ville bevisa… men mitt huvud ville mer än vad tröttbenen klarade av.

När nån av seniordamerna bad kommissariatet att seniordamstarten skulle gå 15 sekunder efter elitdamklassen och de gick med på det utan att frågat oss de övriga blev jag om än mer uttråkad. Dambeståndet är så ringa och nivån på åkarna så ojämn (det finns bättre åkare i senior eller motion än i elit för man kvalar ju inte i cykel) att det inte finns en enda anledning att i sista sekund dela upp klungan i två. Alla fattar ju att man blir omkörd av Rissveds & Co. oavsett 15 sekunder hit och dit, men palla snuvas på kampen för totalklungplaceringar – sådant som faktiskt spelar roll för mig. Det är min andra crossäsong. Det som tänder mig är försöka köra ikapp och om henne framför mig. Ju färre vi är, desto tråkigare ju. I Göteborg vann jag min klass, men jag tävlade mot alla damer. Och hade vid mållinjen inte bara min klass bakom mig. Det var det som gjorde mig glad, inte pallplatsen i sig. Men jag får skylla mig själv. Nästa säsong blir i elitklassen för jag är den jag är – hellre tolva av tretton än tvåa av tre.

Men skitsamma, jag sög under SM. Gick in i den röda pulszonen på en gång och led helvetes plågor under hela de trettio minuterna jag körde innan jag kastade in handduken. Trots att jag hade nån dam jämte mig och nån dam bakom mig hade jag noll intresse i att släpa mig fram i ett SM-mål. Jag DNFar aldrig en vanlig cuptävling utan kör hela för rena träningens skull men SM är de bästas kamp. Jag var inte mitt bästa jag i lördags. Alltså ville jag inte ha mitt namn med i böckerna. Självklart blev jag sjukt ledsen. Vissa skulle kalla en DNFare feg – men det tog mig en hel del mod och självspäkande (för jepp, ögonblicket man inser att man inte har nåt att ge det racet är inget egopeppt ögonblick) att mitt framför publiken, vännerna, fan släktingarna (!) kliva av banan och ta av sig hjälmen. Hade liksom kunnat kört klart och glömt det hela. Jag grät tyst och torrt resten av dagen. Jag tyckte inte synd om mig själv, men jag tyckte synd om en missad chans.

På söndagen var det dags för nästa tävling. På grund av SM-fiaskot på lördagen hade jag både sovit dåligt och ätit dåligt, vaknade trött och inte alls pepp på att återigen ta mig an den sega stockholmsbanan. Medan Contis snusade i baksätet kramade jag om Jean-Michel (egentligen i vinteride nu men ändå med på tävlingarna mest som maskot) och höll förar-Johan vaken med mitt chokladpappersprassel. Jag lovade både mig själv och grabbarna att inte DNFa idag och gjorde ett fortfarande trögt, men tekniskt sett snyggt race. Det var speciellt och lite Helgmys-ish att starta ihop med Senior B (som vi damseniorerna fick göra pga. UCI-tävling men det var helt förståeligt faktiskt) och mixmotionärerna – en stor fet klunga som hade kanonkul. Tyvärr för mig så låg det minst en intrasslad Senior B i varje kulle vilket bromsade upp det hela rejält. Jag hade fortfarande inget krut i benen så efter varje gång jag närmade (eller till och med körde om) nån Senior B i gräskurvorna så drog dem ifrån mig på grusrakorna. Nåväl – detta var inget SM, det var lerigare och alltså plötsligt mycket roligare så jag körde på och hade roligt. Kanske också för att jag ställt några högre krav på min körning denna gången?

Så för att sammanfatta helgen:

–

sjukt trötta, svaga ben utan igångdrag i
för feg för att köra över låga plankhinder

+

stadig kurvteknik
min cykel börjar samarbeta riktigt bra

Äsch jag vet inte. Nya tag, ska dra av morgonrocken, lycra upp mig, fästa lamporna på Ridleyn och sticka ut och köra intervaller på Kallecrossen med gänget. Börjar faktiskt bli pepp på Sjöängscrossen, denna gången ska jag träna (och inte träna) lite klokare veckan före. Puss på er.

Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud, dignar du trött under hopplös gråhet –
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma –
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna.

Det kommer ett inlägg om
cykelcrosshelgen i Stockholm.
Snart.

God morgon kära folks.

När ni läser detta sitter vi i bilen på väg mot Stora Skuggan, Norra Djurgården (ni märker hur noga jag är med adressen så att alla verkligen hittar dit) i Stockholm. Det är ju CX SM och även om jag inte känner mig jätteredo utan mest nervös så vet jag att peppen kommer på startlinjen. Min starttid är klockan 11.30 så kom och heja!

Och ni som inte kan men ändå vill ta den av festen (för fest lär det bli, CX SM är alltid en fest och det lovas ju milt väder och kanske lite sol till och med?) online så finns det en kalasmöjlighet i år. Ratta in på Sportway på era devices och se hela cykelcrosshelgen live. Ruggigt fiffigt och bra jobbat.

Nu är gröten och äggen uppätna, kaffet uppdrucket. Dags att lycra upp sig och måla på den vattenfasta SM-mascaran. Puss på er!

Hej. Hade ett gäng glada småytliga cykelbloggsinlägg på gång. Men det tar emot att peppblogga just nu. Det som hände igår gjorde mig ruggigt skärrad, äcklad och kall. Jag grät hela vägen hem från jobbet. Att utstuderat och planerat ge sig på barn och lärare, att sätta skräck i ett helt samhälle, det är inte samma sak som att som strulig svennnebråkstake slåss med ett gäng syrianer på gatan. Det är något mycket läskigare – det är arvet från andra världskriget. Det är mardrömmen. Och tyvärr enbart en yttring för allt det mörka som kokar under den fega försiktighetsfasaden. I dagens informationssamhälle finns det ingen anledning att skylla på okunskap. Jag föraktar nazisterna. Öppet och utan att ta någon som helst hänsyn till de så kallade bakomliggande orsakerna som arbetslöshet, svår uppväxt bla bla bla. Majoriteten av världens folk har genom historien plågats, svultit och haft svåra barndomsår. Men bara vissa valde och väljer att bli perversa mördare. Det finns ingen nåd, ingen dialog över med er från min sida.

Det var ändå skönt att ge sig ut i natten igår. Att tänka på något annat. För sätta hjulen rätt – det måste man när man är ute och rattar crossen på de kringelikrångliga småvägarna och ser bara ett par meter framför sig! Vi vart fyra pers, Johan, jag och två till. Tanken med passet var skölj inför det stundande SM men tempot vart ändå lite över skölj för min del men så är det när man kör med tävlings- och starkfolket. Dessutom hade jag överskattat minusgraderna och hade på mig en lite väl varm tröja med en lite väl varm jacka därtill. Amatörmisstaget nummer ett – men jag märker att jag gör det minst en gång varje gång en årstid övergår i nästa. Nåväl! Jag tog passet för vad det var och hade skittrevligt i leran. Och hade till slut glädje av min regnjacka på vägen hem då det stormade till lite grand. Det är mysigt att crossa om natten – man har ingen aning om hur fort det går men det känns att det går fort hela tiden, man är totalt avstressad och så ser man fluffiga grävlingryggar skynda sig bort från vägkanten. I slutet av passet sa jag hejdå och körde de sista kilometerna hem med riktigt hög, soft kadens. Frös självklart till så duschen och spaghettin satt helt fantastiskt rätt hemma!

Shit imorgon är det SM. Men vi hörs innan dess! Puss.

Vissa dagar är det tungt. För mycket jobb, för många röriga tankar som ändå inte hinner tänkas på grund av för mycket jobb. Och har man ingen Bert-Stjärt att stresskrama eftersom man själv en gång i tiden gett honom ett nytt (mycket bättre i och för sig) liv i Sandviken så vet man i alla fall att när solen går ner, då finns cyklingen där. Hell yeah lumen-lamporna är på laddning för ikväll ska vi grusvägscrossa ut i det okända nattliga.

Hade planerat ett fint intervallpass på Kallecrossen igår. Men jobbet kom emellan och när jag var klar för att dra på mig cykelkläderna hade gänget redan kört en halvtimme så det var tyvärr ingen idé att ens cykla dit (tar liksom påklädningstiden plus en kvarts cykling, då hade alla dragit hem redan). Blev förstås lätt irriterad och uppgiven. Latmasken jag har tyvärr inte hunnit rigga upp racern i trainern än. Cykeln ska ju göras innerligt ren, tävlingshjulen ska bytas ut mot träningsditon, trainerdäcket ska på och så vidare. Satt och surade en stund men skärpte mig sedan och kittade upp mig i inomhuskläderna. Tyvärr fick det bli inomhus ändå, fast på F&S där jag har ett årskort för vinterträningens skull.

Så inte på vinterträningshumöret än men men.

Det blev en intensiv halvtimma! Klämde till med ett gäng fyror och lyckades producera både hög puls och otäckt med svett. Alltid lika roligt med kontrasten mellan min strax dör jag strax dör jag strax… pust nu är intervallen slut-uppsyn och de fräscha snubborna och snubbarna på caféracingkadens på tramp- och cykelmaskinerna bredvid.

Till skillnad från bloggkollegan herr Öijer som också fyrade igår har jag tyvärr inga wattisar att redovisa. Än, är konstant avis på folks som kör med wattmätare ty väldigt tydligt mätinstrument faktiskt. Men det finns förstås ett stravabevis samt ett mentalt bevis också. Det sved!

Idag blir det någon form av lätt träning, kanske lattjojogging eller lättrull inomhus och så sätter jag ett nytt utomhusintervallhopp till morgondagen. Jag tar det lite lugnt denna veckan eftersom kroppen inte känns hundra tyvärr. Jag börjar bli lite väl nervös inför CX SM. Att det ska till ett SM så tidigt på crossäsongen! Nåväl. Mer om mina SM-nerver i ett inlägg längre fram.

Nu avfyrar vi onsdagen!

Flåt.

Puss.

Jag kommer in i min lilla röriga hall, slänger av mig den tunna yllemössan och skorna. Jag är fortfarande het efter träningen – den sista lilla backen upp till min port är inte lämpad för nedvarvning – och jag böjer mig ner, korsar armarna, kramar om knäna på insidan för att stretcha ryggen. Öppnar kylen, plockar ut havremjölken, in i cykelflaskan (naturens egen shaker? Just helvete cykelflaskor köps ju faktiskt, bara för att man hittar dem efter tävlingarna i diverse vägdiken betyder inte att de växer där men det kanske ni redan visste?) och blanda med proteinpulvret, slänger i mig ett par dadlisar också när jag ändå är igång, gott i munnen. Mums. Slänger in ett gäng potatisar i en stor kastrull, låt de små rackarna kokas medan jag duschar. Är fortfarande törstig, häller upp mig ett glas till, denna gång fullt med citronvatten. Bläddrar medan jag dricker snabbt igenom mitt stravaflöde, kul att se vad de andra folksen haft för sig samtidigt som jag tränade mitt.

När vattnet är uppdrucket och jag har svalnat så tar jag av mig kläderna. Kan inte låta bli att gå förbi spegeln – nåväl, har man en så liten lägenhet som jag så är det svårt att undvika den! – och konstaterar att fötterna är fortfarande storlek fyrtioett men att fejset är mosigt, att mascaran sitter där den ska på kinderna, och att hela uppsynen är gladare än innan löpturen.

Jag går in i badrummets duschutrymme och stänger av omvärlden med hjälp av det grafitgrå duschdraperiet. Det är lite mörkt och mysigt. Vattnet är nästan skållhett som jag vill ha det i början. Det kittlas om tårna när de tinar upp. Hela jag tinar upp. Står och tinar upp och läser på schampoflaskbaksidorna, ett till synes helt meningslöst nöje som ändå fyller något slags mening eftersom jag har gjort det sedan jag var barn, läst och betraktat förpackningarna och fått ro av den sysslan. Kanske därför jag aldrig köper fula förpackningar? Funderar över hygienkemin. Börjar tänka på Marie Curie. Tvålar in håret och bara älskar hur det svider lite i hårbottnet när schampogifterna utövar sin magi. Har glömt Marie Curie för länge sedan. När schampot är ursköljt och balsamet är inmasserat är det dags för ritualen. Jag rakade aldrig benen innan jag blev cyklist – men nu gör jag det. I veckan blir det både cykelträning och sedan två crosstävlingar i helgen – alltså måste benen vara på topp, både bokstavligt och visuellt för sådana är vi cyklisterna. Benrakningen tar sin lilla tid, under tiden blir mina fingertoppar till russin.

Jag tvålar in hela kroppen i duscholjan, och till slut ansiktet med ansiktstvålen. Plötsligt känns det för varmt, nästan lite jobbigt för hjärtat och då vet jag att jag som vanligt stått lite för länge. Jag sköljer benen en extra gång med iskallt vatten men lämnar fötterna varma. Jag öppnar badrumsdörren och huttrar lite när det plötsligt blir råkallt i badrummet. Men så skönt att andas annat än duschångan!

Jag plockar fram handduken och torkar mig med hastiga rörelser. Jag gillar när det nästan rivs, därför använder jag aldrig sköljmedel. Virar in håret i handduken och glider näck ut i köket för att kolla till potäterna. Potäterna är nästan klara. Jag hoppar in i den mjukaste hemmaklänningen och stoppar in fötterna i ett par långa strumpor. Spänner skönt om vaderna. Jag plockar fram lite grönsaker och gårdagens köttbiffar som jag delar itu och knapersteker i mängder med olja.

Tidningarna väntar på köksbordet och jag sitter länge och äter och läser innan jag reser mig för att koka mig en kopp kvällste och plockar fram en bit… nej vänta, ett par-tre bitar (det är ju ändå kväll och allt) choklad som smälter lite på kanterna för att de ligger för nära den vita fajanskoppen.

Vilken är din ritual?

Gammcrossen skickade en selfie,
“se så cool avslappnad otvättad jag är”.
Åh come on babe, då har du inte smakat riktig lera på ett tag!

Alltså den här måndagen suger. På riktigt. Jag som annars är ruggigt måndgspepp orkar inte riktigt kämpa emot all tyngden som ska ner över mig just idag. Ikväll blir det till att snöra på löparskorna och bege sig ut i skogsspåret för en stunds cross- och själsprofylax.

Glad måndagssak ett: Både CX SM och UCI-crossen på söndags kommer att livestreamas på webben, som en annan riktig UCI-tävling och allt! Eh just ja, det är ju en UCI-tävling. Skoj för er som ska titta men mest skoj för oss som ska tävla de dagarna. Kötta oss och även proffsen!

Glad måndagssak två: Jag har äntligen kommit igång och börjat teckna på ett projekt jag haft i skallen länge men varit för lat för att börja förverkliga. Fett lame att teasa som en annan tråkbloggare men jag vill mest inte jinxa skiten, ni vet. En sak är säker – projektet är så länge ytterst icke-kommersiellt och riktar sig mot favvomålgruppen av dem alla.

Glad måndagssak tre: Växelörat jag beställde i fredags kommer kanske redan imorgon! Mitt gamla pajade ju i torsdags vid den dära grisfabriken i Mycklinge. Planen är ju att träna på gammcrossen så länge men eftersom jag planerar köra helgens crosstävlingar på ung-Ridleyn så vore det skönt att även träna på den. Gammcrossen och ung-Ridleyn har nämligen två rätt olika personligheter, speciellt i kurvorna…

Glad måndagssak fyra: Lokalnyheten om att hela trettio (!) cyklister hängde på Grannens inofficiella mtb-pass igår. Trettio cyklister – både helt nya och rutinerade. Nu är det liksom inte längre någon big deal att även höstetid se en racerkittad person eller fem i stan då och då (till och med här i bilbältets Västerås). Men det gör mig så glad och trygg att veta att även skogen är fylld av höstcyklande folks nuförtiden – tävlingscyklister som motionärer. Hoppas trenden fortsätter och skaran växer som normaliserar åretruntsportcyklingen. Grannen – bäst i ledartest!

Glad måndagssak fem: Alla nya låtar som dyker upp på Spotify efter att man varit borta på möten och helg i några dagar. Det bästa är när både lilla ringklockan (nya låt- och skivsläpp av artisterna jag följer) och inkorgen (musiktips från kompisarna! BÄSTA!) indikerar god musikskörd. Kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska. Just nu är det S.O.B. (tack Jonatan), Closer Away (tack Vita Bergen) och Mendelsons oldie but goldie (tack måndagsdeppen) som snurrar på för fullt. Prima lindring.

Imorgon stundar tisdag och med den crossintervallerna på Kallecrossarenan. Klockan sjutton och trettio gäller. Och förmodligen mycket gladare sinnesstämning om jag känner mig själv rätt. Har ni en dräglig måndag? Puss!

I helgen hade ju jag min nioårige lillebror över på visit. Livet handlar inte bara om två hjul, ett stålrör och lite silvertejp emellan som brorsan senast benämnde min gammelcross (Wtf? Silvertejpen är ju svart och röret är gjort i alu) så vi begav oss ut till naturreservatet Ängsö öster om Västerås, för att vandra. Med oss hade vi korv, majskolvar, jos och riskakor med chokladöverdrag och målet var att vandra en del av Ängsöleden.

Det var kalasväder! Nästan oförskämt varmt.

Vi upptäckte trolska gömställen, men inga troll.

Dock gott om modellooking hästar som till skillnad från modellerna var ytterst sociala. Och fluffiga.

Vart man än gick kunde man känna Mälarens närvaro.

Som lockade och lurades och försökte övertala en att hoppa i trots säkert noll grader i vattnet.

Efter att ha lekt av oss vid sjön pallade vi lite småsura gårdsäpplen. Jäklars va god äppelkaka det skulle kunna bli av de små rackarna!

Förutom de brukliga kilometertavlorna hittade vi detta pryda märke. Förbryllande nog var det dock ingen som hade sex just där och då.

Till slut hittade vi till grillplatsen där det redan satt en trevlig familj. Så satt vi där tillsammans en stund och grillade, åt, snackade strunt, petade i elden med pinnarna och bara glodde rakt ut i naturen.

Precis som sig bör under den välförtjänta vilostunden ty önaturen – så olik den på fastlandet, det är hela grejen med öar liksom.

Och sedan tackade vi för bjudsaften och begav oss med trötta gåben till bilen medan höstskogens alla lager fortsatte öppna sig för oss en efter en som teaterkulisserna i en barnföreställning. Väl i bilen unnade vi oss en varsin riskaka med chokladöverdrag och så var den vandringen slut.