Ritualen.

Jag kommer in i min lilla röriga hall, slänger av mig den tunna yllemössan och skorna. Jag är fortfarande het efter träningen – den sista lilla backen upp till min port är inte lämpad för nedvarvning – och jag böjer mig ner, korsar armarna, kramar om knäna på insidan för att stretcha ryggen. Öppnar kylen, plockar ut havremjölken, in i cykelflaskan (naturens egen shaker? Just helvete cykelflaskor köps ju faktiskt, bara för att man hittar dem efter tävlingarna i diverse vägdiken betyder inte att de växer där men det kanske ni redan visste?) och blanda med proteinpulvret, slänger i mig ett par dadlisar också när jag ändå är igång, gott i munnen. Mums. Slänger in ett gäng potatisar i en stor kastrull, låt de små rackarna kokas medan jag duschar. Är fortfarande törstig, häller upp mig ett glas till, denna gång fullt med citronvatten. Bläddrar medan jag dricker snabbt igenom mitt stravaflöde, kul att se vad de andra folksen haft för sig samtidigt som jag tränade mitt.

När vattnet är uppdrucket och jag har svalnat så tar jag av mig kläderna. Kan inte låta bli att gå förbi spegeln – nåväl, har man en så liten lägenhet som jag så är det svårt att undvika den! – och konstaterar att fötterna är fortfarande storlek fyrtioett men att fejset är mosigt, att mascaran sitter där den ska på kinderna, och att hela uppsynen är gladare än innan löpturen.

Jag går in i badrummets duschutrymme och stänger av omvärlden med hjälp av det grafitgrå duschdraperiet. Det är lite mörkt och mysigt. Vattnet är nästan skållhett som jag vill ha det i början. Det kittlas om tårna när de tinar upp. Hela jag tinar upp. Står och tinar upp och läser på schampoflaskbaksidorna, ett till synes helt meningslöst nöje som ändå fyller något slags mening eftersom jag har gjort det sedan jag var barn, läst och betraktat förpackningarna och fått ro av den sysslan. Kanske därför jag aldrig köper fula förpackningar? Funderar över hygienkemin. Börjar tänka på Marie Curie. Tvålar in håret och bara älskar hur det svider lite i hårbottnet när schampogifterna utövar sin magi. Har glömt Marie Curie för länge sedan. När schampot är ursköljt och balsamet är inmasserat är det dags för ritualen. Jag rakade aldrig benen innan jag blev cyklist – men nu gör jag det. I veckan blir det både cykelträning och sedan två crosstävlingar i helgen – alltså måste benen vara på topp, både bokstavligt och visuellt för sådana är vi cyklisterna. Benrakningen tar sin lilla tid, under tiden blir mina fingertoppar till russin.

Jag tvålar in hela kroppen i duscholjan, och till slut ansiktet med ansiktstvålen. Plötsligt känns det för varmt, nästan lite jobbigt för hjärtat och då vet jag att jag som vanligt stått lite för länge. Jag sköljer benen en extra gång med iskallt vatten men lämnar fötterna varma. Jag öppnar badrumsdörren och huttrar lite när det plötsligt blir råkallt i badrummet. Men så skönt att andas annat än duschångan!

Jag plockar fram handduken och torkar mig med hastiga rörelser. Jag gillar när det nästan rivs, därför använder jag aldrig sköljmedel. Virar in håret i handduken och glider näck ut i köket för att kolla till potäterna. Potäterna är nästan klara. Jag hoppar in i den mjukaste hemmaklänningen och stoppar in fötterna i ett par långa strumpor. Spänner skönt om vaderna. Jag plockar fram lite grönsaker och gårdagens köttbiffar som jag delar itu och knapersteker i mängder med olja.

Tidningarna väntar på köksbordet och jag sitter länge och äter och läser innan jag reser mig för att koka mig en kopp kvällste och plockar fram en bit… nej vänta, ett par-tre bitar (det är ju ändå kväll och allt) choklad som smälter lite på kanterna för att de ligger för nära den vita fajanskoppen.

Vilken är din ritual?