CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

CX och gravel

Natten, ljusare än dagen.

Natten, ljusare än dagen.

Hej. Hade ett gäng glada småytliga cykelbloggsinlägg på gång. Men det tar emot att peppblogga just nu. Det som hände igår gjorde mig ruggigt skärrad, äcklad och kall. Jag grät hela vägen hem från jobbet. Att utstuderat och planerat ge sig på barn och lärare, att sätta skräck i ett helt samhälle, det är inte samma sak som att som strulig svennnebråkstake slåss med ett gäng syrianer på gatan. Det är något mycket läskigare – det är arvet från andra världskriget. Det är mardrömmen. Och tyvärr enbart en yttring för allt det mörka som kokar under den fega försiktighetsfasaden. I dagens informationssamhälle finns det ingen anledning att skylla på okunskap. Jag föraktar nazisterna. Öppet och utan att ta någon som helst hänsyn till de så kallade bakomliggande orsakerna som arbetslöshet, svår uppväxt bla bla bla. Majoriteten av världens folk har genom historien plågats, svultit och haft svåra barndomsår. Men bara vissa valde och väljer att bli perversa mördare. Det finns ingen nåd, ingen dialog över med er från min sida.

IMG_0732
IMG_0730

Det var ändå skönt att ge sig ut i natten igår. Att tänka på något annat. För sätta hjulen rätt – det måste man när man är ute och rattar crossen på de kringelikrångliga småvägarna och ser bara ett par meter framför sig! Vi vart fyra pers, Johan, jag och två till. Tanken med passet var skölj inför det stundande SM men tempot vart ändå lite över skölj för min del men så är det när man kör med tävlings- och starkfolket. Dessutom hade jag överskattat minusgraderna och hade på mig en lite väl varm tröja med en lite väl varm jacka därtill. Amatörmisstaget nummer ett – men jag märker att jag gör det minst en gång varje gång en årstid övergår i nästa. Nåväl! Jag tog passet för vad det var och hade skittrevligt i leran. Och hade till slut glädje av min regnjacka på vägen hem då det stormade till lite grand. Det är mysigt att crossa om natten – man har ingen aning om hur fort det går men det känns att det går fort hela tiden, man är totalt avstressad och så ser man fluffiga grävlingryggar skynda sig bort från vägkanten. I slutet av passet sa jag hejdå och körde de sista kilometerna hem med riktigt hög, soft kadens. Frös självklart till så duschen och spaghettin satt helt fantastiskt rätt hemma!

Shit imorgon är det SM. Men vi hörs innan dess! Puss.

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.