Månad: september 2014

Vi cyklar alla under samma himmel.

Det finns en utbredd fördom om att vi sportcyklister är något av småkufiska känsliga divor med självförhärligandelustan intatuerad i svanskotan, ett slags tramp stamp (från svenskans “trampa” och “stämpel”).

Precis som med många andra fördomar så stämmer denna… till en viss del. Ska man komma nånvart inom den individuella lagsporten nr ett så måste man vara smått bipolär – en kombinerad lagspelare/frontfigur. Det gäller främst tävling men också vardagen i en valfri större cykelklubb med 1+n (n>0) medlemmar.

Men det finns ett ställe där cyklister kan andas ut och slippa döma varandra och inte behöva köpa bredare styren för att inte tappa sin plats i klungan.

Och det är här, på nätet. På träningsbloggar, på Twitter, på våra facebooksidor.

Visst har vi träningsfreaks ett visst antal klassiska haters. Folks som provoceras av blotta synen på lycra och spända muskler. Men nog är de inte av samma skrot och korn som vi som outtröttligt bidrar till den stora, fina, stolta träningsgemenskapen som främjar medmänsklighet och inkluderande.

Som stöttar varann i ur och skur.

Som peppar, tävling efter tävling, lopp efter lopp, pass efter pass, motgång som framgång.

Och gläds åt både små och stora händelser som sker hos våra virtuella medcyklister.

Och bidrar med all kunskap vi har och äger – varsågoda!

Som brinner med samma eld oavsett om vi bor i Rättvik, i Säter, på Söder i Stockholm eller befinner oss på träningsläger i Belgien.

Som tillåter varandras svagheter – och dömer ingen efter vare sig kropp kön nationalitet eller meriter.

Som driver med varandra men sårar aldrig varandra.

Stor eloge till oss – den bästa klubben för inbördes beundran <3

Nu får vi fanken fortsätta i samma veva – både on- och offline. Lova mig.

Puss!

Som vanligt resulterade senaste shoppingrundan
i en 15-wattslampa för kylskåpet. Fan så mycket enklare än välja
bland tygbitar 🙁

Hej.

Ni vet säkert om mitt förhållande till irl-shopping. Det är inte ens lovehate, det är typ hate. Jag handlar för att och när jag verkligen måste. På så sätt är det kanoners att ha en retrostil som jag, då kan en vara konstant kittad i gammalt men ändå lyxlooking ni vet. Bara det inte blir för gammalt för då ser man ut som en sån där lokalpubalkis som går runt i finkostym som varit inne på typ, sjuttiotalet… Eh okej var var vi? Just ja. Shopping!

Snart drar jag och Tony och kittar upp oss på en begagnad monark! Ska bli så himla spännande!

(att se om den överhuvudtaget får plats i sedanen, dvs)

Puss!

 

God morgon! Hoppas ni har sovit gott. Vi drar igång veckan med ett första svarpåtal och den här gången har jag valt att svara på Jonatans tre klurisar till frågor. Vi betar av dem en och en. Jag svarar direkt under frågan denna gången.

Jag önskar vetenskapliga och ingenjörsmässiga djupdykningar i:

– Vad är bäst att äta när energin börjar ta slut: gel eller styrlinda?

Ska man vara högst vetenskaplig så är nog gel att föredra. Även om de flesta gels ger mig tarmvredsliknande symptom och smakar mumifierade gummibjörnar på syra så består de flesta av moderna styrlindor av:

– nåt slags plast – högst tuggovänligt, rejält giftigt och gjort av uttråkade skäggiga män på norska oljeplattformar
– naturgummi – fortfarande högst tuggovänligt och visserligen ofarligt i små mängder men ger inte tillräckligt med snabb energi
– naturskinn – gott för dig som diggar grisfötter och annat exotiskt men fortfarande, för energifattigt.

Nu är det så att vissa styrlindor är förstärkta med nåt geléliknande ämne som tillverkarna kallar “gel”. Men allt är inte silicon som görs av kisel – och så är det med styrgel med. Högst giftigt och otäckt oförtärbart.

Alltså tyvärr för magen, men slutsatsen är följande – av de två alternativen så är ändå de hårt marknadsförda matgels bättre än styrlinda.

Fast det gäller förstås inte i motvind. Men det visste du ju redan.

– Kan tubelessgucka funka som substitut när hårstylingprodukterna är slut inför en dejt?

Självklart. Jag förstår att du inte visste det – det är inte lätt för en lekman van vid de konventionella sätten att fixa cyklar och brudar. Men du, jag visste faktiskt inte heller! Förklaringen kom efter ett samtal till mina forskarkollegor på Федеральное государственное автономное образовательное учреждение высшего образования Санкт-Петербургский государственный политехнический университет. Ordet “gucka” kommer nämligen från högtyska och betyder – tro’t eller ej! – titta, eller helt enkelt spana in. De som utvecklade tubelessgucka visste helt enkelt vad de pysslade med när de skapade en produkt som funkar både för att täta däck mot fälgar och täta avståndet mellan två förälskade på ett intimt söderfik.

– Och hur mycket snabbare blir man, egentligen, med helium i däcken?

Utifrån de uträkningarna som jag har haft som underlag för detta svar så spar man cirka 12 gram på att ha i helium istället för vanlig dussinluft. Nu kommer det säkert nån tråkig typ och säger att blä, banta istället eller blä, köp en lättare sadel – men äkta viktväktare ser på helheten. Där det går att spara spar man, eller hur? Din fråga rörde dock inte enbart vikten. Du frågade ju faktiskt om man blev snabbare av att ha helium i däcken. Jag säger jo, klart du blir snabbare. Dels rent mekaniskt (en tiondels sekund kan vara avgörande, se bara på spurten i damernas linje-VM!) och dels rent placebomässigt. Så skynda helium fynda!

Klart slut på dagens svar på fråga. Kom gärna med egna – högst vetenskapliga och ingenjörsmässiga tillägg 🙂

Och ni glömmer väl inte att The Glue äntligen släppt nytt?

Några av braiga människorna jag
hängde med ihelgen – Anna, AK, Ingela!

Vilken helg! Jag är fortfarande inne i helgmode så tänker min vana trogen inte vara långradig men ändå – vilken helg! Eller snarare – vilken cykelhelg.

Först till proffsen. Linje-VM – sjukt spännande damlopp med otäckt tajt klungspurt och dagens makalösa dominans av herr unge Michał Kwiatkowski. Och så awsome svenness under gårdagens Neerpeltcrossen. Det var länge sen jag var så glad att jag hade en fungerande TV-apparat haha, jag som annars skyr mojängen som pesten. Men kommentatorerna – så himla tråkiga! Alla kan inte vara Vacchi, Crosscar eller CKCX-Oscar men ändå – läs på ffs. När jag skulle kommentera en XCO-tävling här i Västerås så såg jag till att läsa på, fråga på, provköra banan och framför allt – plugga in. Färger, namn, gamla meriter etc. För att det inte skulle bli så många öhm och ehm under loppet. Och framför allt – det gäller att uppbringa uppspelhet och glädje. Det är ju ändå världsmästerskap vi snackar om här!

Och så till mig. Gårdagen blev en tårögd historia. Jag vaknade och mådde crap och det behöver vi inte diskutera här men alltså, att dyka upp och köra cross med strulande växlar (de lättaste “hoppar ur” vid spänning) och må crap samtidigt var ingen strålande idé. Vädret var dock strålande så jag slog ifrån mig de dumma tankarna och begav mig till Hökåsen-Gropen där lördagens Helgmys skulle köras. Ett kalasgäng dök upp, mestadels mtb-folks men också några på CX, däribland CKCX-Björnen som gjorde dessa videos (titta så får ni se hur fantastiskt sandig och skoj banan är!). Jag var gråtfärdig och kände mig inte alls på topp men plågade mig genom testvarven. När det blev dags för heat och växeln hoppade ur för tionde gången tog o-måendet vid och jag vände och drog hem med ångestsvansen mellan benen. Ville dock fortfarande fly så jag snörde på löparskorna och begav mig ut i rocklundaspåret där jag plågade genom mina cykelbenen. Sex jobbiga kilometer blev det, och solen strålade än. Lite VM på det och så lite fler förlösande tårar och lördagsgodis också.

Idag skulle jag egentligen kört andra delen i helgens Helgmys men klubben hade säsongsavslutning för ledarledda landsvägspass och jag kände liksom för att dyka upp och bidra till uppslutningen så att säga. Dessutom hade jag ingen större ust att irritera mig på den krånglande crossen – måste fixa den i veckan. Valde den snäll-looking medelgruppen full av starka gubbs och kanske ännu starkare Anna. Det bådade för succé och så blev det också – solen sken och motvinden och kantvinden samarbetade för att verkligen tvinga oss att käka styrlinda nästan hela vägen in till Markan som ju är cykelcafét nr ett i annars hästtäta Strömsholm. Gårdagens löpning hade inte direkt bidragit till några superben att tala om men äsch, det rullade på bra ändå! Efter turen spontanfikade jag och Anna på Bianchi i stan och spånade idéer. Så glad att Bianchi nu finns i stan – säg vad man vill om “vanliga” caféer, men är man nörd så trivs man bäst bland de mekaniska maskinerna som skänker mig så fantastiskt mycket glädje. Som faktiskt räddar mig, gång på gång på gång.

Ja ni skulle bara veta.

Glad söndag på er! Puss.

God morgon!

Tack för alla frågor under frågestunden igår! Ska bli ett skärt nöje att svara på dem. Älskar variationen och bredden – vi ska avhandla både armrakning (sånt vi cyklister tydligen ägnar oss åt), seriösa träningsplaner (nåt måste det ändå bli utav mig) och min förmodade timrekord (hybrisfest!).

Jag tror faktiskt inte det räcker med bara ett inlägg. Vi får dela upp liksom, med nån käck hashtagg typ #frågaKatja eller #Katjawiki kanske? Struntsamma, svaren kommer att komma som regnande män på en tjejfest. Och det är bara att fortsätta fråga.

Men nu tänkte jag börja dagen med att berätta att jag är mtb-happy (okej, lät som ett forum men ni fattar)! Pga. min lytthet vart det ju ingen mtb-onsdag i onsdags så jag och Grannen tog igen vårt igår. Och som vi gjorde det! Pump tracks – min favvogrej, har jag sagt det förut? – och lite nya stigar och allt. Grannen har utvecklat sina mtb-skillz nåt oerhört snabbt alltså. Dels går det fort och dels så har han verkligen greppat det där med rätt växel i rätt ögonblick så han forcerar de till synes oforcerbara branta efter-benbrutna-cyklister-döpta backarna som vode det enklaste saken i världen. Jag har också blivit vassare, modigare och smartare men är tyvärr inte på Grannens växlingsnivå än. Kämpar verkligen med de superbranta längre backarna. Tror mycket av problemet sitter i psyket – även om jag ödmjukt erkänner att Grannen helt enkelt är en backkung till att börja med.

Kolla alltså, jag börjar med att ta fart, och sen mosar jag på och försöker flytta tyngden framåt, men det som händer är att hjulen antingen börjar spinna (bakhjulet) och jag står still och nästan vurpar, eller att det blir för tungtrampat och jag står still och nästan vurpar, och alla de grejerna gör att jag blir livrädd för att vurpa så jag klickar mig ur innan det blir för sent och får springa uppför resten av backen och det är ju inget sätt det!

Jag har inplanerat dock inte hunnit genomfört en riktig backinlärningskväll. Då blir det bara jag och min oversized (förstår jag mer och mer) Canyon och någon av de där überbranta backarna som ställer till det med problem för mig. Och så ska jag växla och nöta och vurpa tills jag kommer upp. Jag vet ju att jag är stark och så, men nåt gör jag förbaskat fel. Farten tar slut liksom, det måste bli ändring på det. Kom gärna med tips!

En sak jag också tänkt på förresten. Så fort jag satte mig på crossen så kändes det genast som min cykel som jag styrde och ställde med. En cykel som lyder mig och inte tvärtom. Riktigt så är det inte med mtb-Canyonen. Då är det tvärtom – cykeln ter sig hela tiden vilja ta kontroll över mig och jag får nästan tämja den gång på gång. Kan som sagt bero på att den är något för stor för mig..? Hur upplever ni detta med storlekar på mtb, hellre för liten el för stor el helst rätt storlek haha?

Oavsett så är jag djävulskt glad, stor leende och allt. Blir alltid så av att hänga en helkväll med Grannen, speciellt när det sker i samband med sånt vi båda tycker är skitkul och har noll kvar på oss själva annat än att ha simpelt kul på feta hjul. Bäst helt enkelt!

Och så Strava så att ni vet var vi körde:

Och en totalt opassande låt på det. Puss!

Hej.

Jag har fet deadline och kommer alltså inte kunna blogga mycket idag. Därför tycker jag vi kör en frågestund. Fråga exakt vad ni vill och jag lovar att vara så ärlig och duktig som möjligt när jag svarar på era frågor! Nån har uttryckt en önskan om att jag svarar på video, kanske kanske?

Oavsett – nu kör vi.

Vad undrar du?

Hej.

Tog min lilla sargade cyklistkropp och cuben ut till Gropen igår kväll. Tyvärr lite för sent för att det skulle bli helt lyckat – hade bara en lampa med mig och jag ser liksom uselt i mörkret även med lampor så… Även om benen egentligen kändes pigga så gjorde såren och blåmärken så mycket ont och kändes typ, inflammerade och ömma. Myste runt ett par varv och så kom Anna förbi med min Canyon som hon hade lånat. Jag visade Anna hur ett Helgmyset-varv kunde se ut och hon visade mig ett gömt litet stockparti att träna på. Win-win! Och så var ljuset magiskt och vi delade på en god cykelkaka och gjorde upp planer för höstens Stora Cykelfest som jag hostar i slutet av november. Det kommer att bli episkt.

Helt okej rehabkväll med andra ord.

(tyvärr ingen bildkälla, nån
som känner igen konstnären?)

God morgon. Igår tokkraschade jag på min damtralla (av alla cyklar!) så jag är småjusterad och småsur idag men vill ändå börja morgonen med nåt lättsamt istället nämligen våra, bloggarnas höstlistor! Minns ni min lilla lista som jag skickade vidare? Här är de kollegorna som bidragit med egna höstlistor:

* Helenas lista

* Johans lista

* Elnas lista

* Sara Borgs lista

* Hasses lista

* Dessis lista

* Jossefrus höstlista

* SUMMIT MTB:s lista (Nytt!)

* MTB-Karins lista (Nytt!)

Har du också sportat höstlistan eller känner till nån jag inte har med? Hojta till så lägger jag till den.

Puss och lövfluff på er!

Torpedotriplex – med Katjas benblod på sitt samvete!

Igår var en skitdag. Började dagen i tårar, jobbet bjöd inte heller på några glada överraskningar, höll på att bli påkörd av en bil pga. den inte-alltid-fungerande handbromsen (fotbromsen fungerar inte alls) på min damtralla och den dyra chokladkakan jag hade köpt på lunchen visade sig ha legat för länge på Ica så den var lite konstigt vit sådär. Det enda som kept me alive så att säga var tanken på crossintervaller i Gropen på kvällen. I med foten i pedalen, på med jävlaranamma och rensa tankarna i sällskap av grus, knott, pinnar och andra cxy saker.

Tio meter från mitt jobb så flög jag över styret på den där förbaskade damtrallan. Nåt slog slint i den mindre nogräknade Torpedo-navväxeln så precis när jag hade ställt upp mig för att ta ett tungt tramptag på trean så kom hela kalaset ur spel och cykeln frihjulade. Plötsligt – eller nej, fallet tog faktiskt ett gäng hemska sekunder – så låg jag på marken med revor, sår, blåmärken och en tung åttiotals-Crescent ovanpå mig. En gatuängel till förbipasserande dam hjälpte mig av med cykeln och upp på benen igen och jag tryckte undan gnyet för att inte skrämma livet ur stackaren. Tony hämtade mig med Saaben och jag tillät några tårar sippra fram för att lätta på trycket, ni vet.

Kvällen spenderades med omplåstring, Mean Girls, Lindt (ej för gammal) och tidig nattning för att låta kroppen läkas. Idag är benen ömma och nån sena innanför knäet (?) vill inte riktigt samarbeta och gör skumt ont när jag försöker böja benet. Egentligen är det mtb-onsdag idag men jag vettefan om spirorna pallar några större utsvävningar, blir väl till att ta crossen ut på lite stigar och bara läka de mentala såren.

Lärdom:

Serva era cyklar, även om ni har bara två kilometer till jobbet.

(Och lita inte på Torpedoväxlar för fem öre)

Puss!

Hej,

har en snygg käck racerapport halvvägs till er men just nu är stämningen skit här. Tårarna rinner och jag mår inte speciellt fint. Vad det beror på är så komplext, oförklarligt och privat att jag inte pallar ens försöka berätta. Men ha överseende. Förhoppningsvis räcker mojon till friska crossintervaller i Gropen ikväll. Det är ju trots allt en svinkall solig intervalltisdag vi har med att göra idag!

Puss. Hörs snart. Tack.