Månad: april 2014

Pust. Det är onsdag men känns som typ fredag. Ingen positiv känsla – jag är mest trött… Kommer att jobba både imorgon och troligen även på fredag. Så ingen långledighet för mig inte… Försöker trösta mig med att veckan är full av cykeltillfällen! I måndags sprang jag i och för sig. Jag är absolut ingen storlöpare men ibland får jag en sådan plötslig urge att bara ge mig ut till skogs (asfaltslöpning är inget som någonsin roat mig) lättklädd, utan några redskap eller maskiner, i de lättaste skorna jag har, och bara nöta med knastrande barr och kottar och lite sjysst musik som enda sällskap. Måndagskvällen var precis en sådan kväll så jag njöt i fulla drag!

Kändes lite som när jag var litet barn. På landet var vi jämt i skogen, antingen springandes omkring som-vi-var eller dragandes på våra tunga gammelcyklar… Då och då böjde man sig ner för att smeka någon färgglad blommas lena blad eller för att spräcka hål på någon stackars gammal röksvamp. Rätt som det var råkade man in i någon under mossan välgömd liten bäck och slafs! var skorna drypande av iskallt skogsvatten. Fast det struntade vi i förstås.

Benen var med andra ord inte speciellt pigga under gårdagens par- och lagtempointervaller. Att jag aldrig lär mig! Samtidigt så inbillar jag mig att det inte är så dumt att träna intervaller efter andra-än-cykling-aktiviteter. Magkänslan säger mig att kroppen blir starkare då.

Idag blir det dock ingen cykling! Ska köra en rejäl stretchsession hemma innan det blir moules frites och lite valborgshäng med gott folk.

Imorgon är det dags för Mälarcupens Hässlö GP ute på halkbanan (!). Det kan gå precis hur som helst. Visserligen har jag tränat kurvteknik ute på halkbanan förut men bara en gång, yey. Och banan är ju rejält kurvig – till skillnad från tunbytorpsbanan vi haft våra GP-träningar på. Och visst får man se GP som “ett bra träningstillfälle” men jag vill ju göra bra ifrån mig. Hoppas på någorlunda damuppslutning. Funderar på om inte jag borde ställa upp som elit 😉

Och ni som läser och bor i närheten – kom och kör med oss! Det är himla fint ute på Hässlö.

Nähäpp, nu ska jag hem och duscha av mig dagen innan jag gör mig iordning för kvällen.

Vi hörs, ha en superfin braskväll!

Puss.

P. S. Vinner jag i min klass så vill jag ha minst två podiumpojkar som får luftkyssa mig på kinderna. Vem känner sig manad?

Alltså jag är liksom ingen fotograf som i fotograf. När jag inte fotar med min iPhone (4 el 5) så fotar jag med en gammal Ixus anno 2008, med sandkorn i linsen och sprickor och allt. Anledningen till att jag ändå lyckas få till braiga bilder är för att jag är en listig liten fotoräv och jag tänkte dela med mig av lite tips. Ni som finner mina bilder åt helvete fula kan sluta läsa här (eller göra tvärtemot vad jag säger), ni andra kan ta till er. Vi kör:

Tips ett: Rensa skallen från hämmande fotoregler. Det är enbart genom trots som du kan få till bilden som kommer att skilja sig från de andras bilder. Motljus? Kornigt? Fått med fingret? Suddigt? Struntsamma! Det är känslan du vill åt, eller hur? (Så vitt du inte jobbar med teknisk dokumentation av mikrokretsar förstås, men det tar vi en annan gång)

Tips två: Lägg ner det där med att be folks att posa. Jag brukar be mina “modeller” att se coola och avslappnade ut (bokstavligen!) vilket får dem att garva och undra vaffan jag håller på med. Då låtsas jag ta bilderna. Sedan när de tror att fotosessionen är över tar jag de riktiga bilderna. Då blir det naturligt och bra.

Tips tre: Hitta din unika stil. Det är lättare sagt än gjort förstås då vi gärna tenderar att inspireras av varann och hela det köret – men visst är det kul att känna igen fotografen! Grannen till exempel, han fotar gärna sina utsträckta cykelben på diverse ställen (hans egen variant av planking?). Jag gillar att skapa – eller återskapa – den känslan jag kände just i det ögonblicket bilden togs. Vad är din stil? Hur känner jag igen just ditt foto?

Random paradishus på Mallis

Tips fyra: Räds ej redigering – men använd det med fingertoppskänsla. Skäms inte att redigera dina bilder. Vill man åt helt naturligt old school bla bla kan man lika gärna fota som de bistra männen på denna bild. Mitt favvoprogram är gratisappen PicMonkey och jag kan lära dig att göra underverk med den mot tusen spänn per kurs à 2 timmar. Lek gärna med filter och dylikt men glöm inte ursprungsidén bakom bilden. Filter tenderar ta över. De vita delarna på bilden är bra indikatorer. Är de inte längre särskilt vita så har du kanske lekt bort dig.

Mallisfrukost med det förstärkta morgonljuset (som ju tas upp av “riktig kamera”)
men behöver fuskas på lite om bilden är tagen med enklare optik

Tips fem: Kör svartvitt om du misslyckats med färgbalansen. Fett enkelt, klassiskt estetiskt och lite härligt dystert sådär. På med lite grain så spelar du svår och jag köper det.

Emma regerar på CX SM ’13

Tips sex: Leta ständigt efter nya vinklar. Var fysiskt aktiv i ditt fotande. Vrid, snurra, böj dig, kryp om det är vad som krävs för att få till den där unika vinkeln.

Objektet ska inte behöva ställas i onaturliga positioner för då blir det mest krystat.
Fotografen får dock snällt finna sig i att vrida på kroppen för att fånga stämningen

Tips sju: Fota aldrig bara för att fota. Eller alltså, fota förstås för att öva och träna etc. men förvänta dig inte att inlevelsen bara kommer inramlandes. Ögonblick kommer och går, och hellre sunkigt foto över häftigt ögonblick än skitsnyggt foto över random standardögonblick.

en beundrarde hade skickat rosor.

Tips åtta: Köp ändå en lite bättre kamera när du får råd.

Tips nio: Spar de “misslyckade” bilderna. Analysera dessa. Vad har gått snett? Varför känns bilden inte rätt? Precis som med allt annat så är det misstagen man lär sig av.

Tips tio: Sportfoto. Dvs. fota folks i rörelse. Det är speciellt och faktiskt rätt så svårt. Men du fixar’t:

• Var än mer aktiv – spring runt på banan (eller snarare vägrenen) och testa olika vinklar. Tänk på att det aldrig är speciellt bra att ta mållinjen-bilder om du själv står vid mållinjen. Ställ dig hellre framför eller bakom den.
• Börja trycka på avtryckaren innan (!) cyklisten passerar dig – låt kameran följa med cyklisten – darra inte på handen!
• Använd blixt vid starkt (sol)ljus only. Då slipper du de hårda skuggorna som adderar stelhet till kroppen. Såvitt det är inte det du vill åt, förstås!
• Ha med bakgrunden i åtanke. Idrottare i rörelse innebär många detaljer och med plottrig bakgrund blir bilden än mer plottrig. Jobba med renare bakgrund alternativt olika skärpa.
• Återigen – glöm inte känslan du vill åt!

Kamp.

Och sist men inte minst – ta massvis med bilder. Av femtio tagna blir kanske två bra. Djävulskt bra. Så värt.

Kom gärna med egna tips på braiga fotografer och saker att tänka på! Puss.

P.S. Du har väl förresten inte glömt att läsa selfie-guiden? Också en grym kurs som ingen fotare värd namnet vill missa!

Hökåsengropensandbacken, ett sandigt as där det är lättare nedför än uppför
eftersom hjulen scrollar så i sanden när man försöker cykla uppför

(märker nu att jag kanske borde bli bättre på det där med att skapa
giffar som följer händelsernas förlopp, men jag var hög på den här låten när jag gjorde den så)

Tjena!

Innan ni läser vidare så måste jag ba försäkra er om att jag inte kommer att lämna landsvägen som min paradgren.

Nu läser vi vidare och

JO DET ÄR SKETAFÖRBASKAT KUL ATT KÖRA MTB tillsammans med andra!

eller annan, i det här fallet Valle!

i fredags cyklade ju jag och Valle MTB ihop för första gången
och fy så roligt!

dels så går det förbaskat mycket fortare eftersom man liksom triggar varann lite

dels så vågar man mer av samma anledning

dels så skrattar man mycket mer

så kan man ta bilder på varann

och dela på en banan
eller kanske en cykelkaka

alltså ingen nyhet för er som redan cyklar MTB hop mer era polers eller klubben – men jag köpte ju min hoj mest som enkatjaträningsverktyg för väderförhållanden ej lämpliga för asfaltsnötning. Så det hade aldrig slagit mig att jag faktiskt kan cykla på hojen för dess egen skull liksom, inte bara som nåt tillbehör.

från början hade jag tänkt att sälja MTB:n och köpa cyclocross istället

nu börjar jag tveka. kanske stryka det där istället och byta ut det till ett också?

bara jag blir duktigare på att peta in linser i mina ögon samt lär mig att det faktiskt är tre klingor på min cykel så kommer jag bli en jäkel i skogen känner jag.

(mellan landsvägsrundorna, förstås)

Tack Valle <333

är inte i sovrummet just nu liksom, men så här
ser iaf stället ut där många av inläggen skapas!
P.S. tvärtemot va Stefan trodde är det inte smutstrosor utan blötsockor
(Rapha, classis merino socks) som myser uppe på radiatorn

Sorry om det ser ut som komochhjälpmig på bloggen, håller nämligen på med lite justeringar. Då jag inte är något större kodgeni så tar det lite tid och lite bök eh… Men stå ut! Funderar f ö på att göra om designen rätt så stort, är lite störd på vissa funktioner och avsaknad av andra. Men dagens prio är att få bloggen läsbar igen.

 

Nämen!

Vem är det här!

Nope, detta är inte jag. Detta är min danslärare Stina som har klättrat upp på min racer för att bege sig till lite söndagsdans i Skultuna Lagårn, ett anrikt danshak 15 km norr om Västerås.

För vad gör man när bussarna inte passar med jobbtider och man inte har tillgång till bil. Jo, man kittar upp sig i lycra och sitter upp och så är man uppvärmd lagom till pausen!

(Cykeln fick snällt vänta i garderoben medan vi buggade, och sen fick den åka cykelställ hem, hallå det var ju nästan midnatt)

Fett med fredagskänsla!

Kolla liksom:

ett. Om ett gäng timmar ska jag och den här mannen ↓

Valle alltså, fin kompis och självklar medlem i Periferigruppen™, cykla MTB ihop! Valle har nämligen kittat upp sig på en skogscykel och jag är väldigt glad för det. Precis som jag är Valle främst en asfaltsnötare men ser MTB som en skön omväxling så vi är lite på samma nivå. Jag har utarbetat en liten runda som jag hoppas ger oss lagom med adrenalina.

två. Ikväll kommer min bästa Nadja från Göteborg och våldgästar mig över natten! Det kommer att gå vilt till, minst två koppar te med citron i och säker en chokladkaka/skalle.

tre. Imorgon lovas superbt väder vilket ju självklart gynnar någon härlig fikatur med klubben. Har fan cykeltränat hela veckan, dags att lalla runt lite för själens skull.

fyra. Imorgon är det även dags för eventet jag och Contis peppat för ett bra tag – elektroniskmusikfest på Fotografiska! Vilket ju betyder fett med kaffe innan, bekväma dojs och dans hela natten lång, typ så här ↓

fem. (vågar jag ens nämna det, peppar peppar) mitt knä mår helt okej just nu och gjorde det under hela intervallpasset igår! Tro’t eller ej men det kan bero på att jag (i egen hög person) mekat lite extra med rosen igår…

sex. Nyheten om att Vacchi blir programledare för Eurosports nya cykelshow Home of Cycling som börjar 6 maj! Det är förstås ett tramp i rätt riktning och jag hoppas på många grymma pr0-cyklissor och -cyklister som gäster i studion – för dem finns det gott om även på hemmaplan!

sju. (för alla goda ting är sju) det är FREEEDAG!

Ska ni gö nåt skojs i helgen?

PUSS ♥

 Fett med spel för galleriorna,
men ett och annat har jag ändå lärt mig,
t ex posa i min blåa frottéoverall “mekställ” från 70-talet.
Fast linda styrlinda, det är jag typ grym på!

Det har blivit så himla poppis, det där med att meka cyklar till höger och vänster. Speciellt om det står tjej- innan… Det startas grupper, utmaningar, heta linjer, fanzines… ok, riktigt så är det kanske inte men mekarhysterin är påtaglig och utvecklingen lavinartad. Alla ska me(ka). 

Jag är så politiskt inkorrekt att jag ger blanka fan i att meka om jag inte måste.

och den vanligaste frågan jag får är då Men vill du inte lära dig lite mer om cykelmek, du som är cyklist?

Och jag ba nej

Och de ba höjer på ögonbryna

Och jag ba alltså ge er. Skilj på kan och vill!

I och med att jag gärna cyklar själv – och gärna långt och spännande och småfarligt – så är jag så illa tvungen att kunna laga och ställa in min cykel. Till skillnad från säg Sydeuropa, där det kryllar av cyklister vid varenda avfart så är Sverige ett rätt så cykelöde land. Kan man inte laga punka eller säg, justera bromsvajrar eller dylikt så ligger man risigt till. Landsbygdstaxi är dessutom förbaskat dyrt, kanske en valfråga för Centerpartiet?

ehm hursom, tillbaks till ämnet.

Varför måste alla vilja meka med sin hoj?

Ingen ser ner på dem som inte har lust att själva byta däck på bilen fast de äger både domkraft och handböcker. Ingen ser ner på dem som inte har lust att själva handgripligen installera golvvärme fast de bor i hus.

Så varför anses man nästan en andraklassens cyklist bara för att man inte har lust att serva maskinen som man ändå skaffat för att – hör och häpna! – cykla på? (okej kanske inte Grannen som gjort mekandet till en fetisch, men Grannen är Grannen <3) Är det nåt slags gammal moppetradition eller? Okej att sammekandet förenar, det kan jag köpa, men är det inte bättre att lägga den tiden på att typ, lära sig cykla i grupp istället? Dessutom ser jag det nästan som den moderna cyklistens skyldighet, att vårda, älska och sponsra sin lokala cykelmek som ju inte är någon dussinvara i ett fotbollsland som vårt.

Hör på nu. Det är okej att skita i att vilja meka. Har ni ingen större lust – lär er att byta punka samt kånka hojen på axeln till närmaste tätort så lovar jag att ni kommer långt med det.

och nästa gång någon fnyser och påpekar att jaha minsann, du kan väl säkert inte fixa det du ser jag så kan du fnysa tillbaks och glatt kontra

Jo jag kan visst meka, men det är cykla jag vill

(och tjuta lite med bromsbeläggen, lagom teatraliskt och irriterande)

Anna A, Contis, Per och Jimpan kämpade
snyggt i det kalla men magnifika kvällsljuset

Inget är trevligare än att småsmutta på kaffe, mumsa på hallongrotta, klappa lite händer och fota lite cykellopp såhär om kvällningen, eller hur?

Fast ehm jo.

Det är bannemig så mycket trevligare att vara en av dem som blir klappade för och fotade, mycket trevligare att vara en av dem som svettas, kämpar, skriker fan! eftersom de heeelt otippat går i mål efter Jonas Ahlstrand.

Men måste man vila en kroppsdel så måste man. Och då står man där, fryser häcken av sig men passar ändå på att observera klungan och lära sig.

Tyckte förresten både om banan – kort, smått kuperad och naturskön – och proffsigheten i arrangemanget. Gillade också att så många dök upp. Det är i och för sig inte så konstigt, SMACK-serien är en erkänd klassiker och samarbetet med närliggande klubbar är tätt. Jag hoppas att vår klubbs Mälarcupen också växer till sig. Det är bara att komma och köra – alla oavsett nivå är välkomna och jag lovar – man blir lite säkrare och lite snabbare för varje litet tramptag.

Hyr-Cuben – standard-looking, men djävulskt styv och skön!
(f ö: Hur ser man att det är en hyrcykel? Jo – det är fett med ekrar,
flaskhållare ser ut att va gjorda i gjutjärn,
sadelväskan är på och styrlindan är svart!)

Hej.

Usch, detta knäbry. Sitter och försöker bestämma mig för om det blir ett SMACK-serien-GP ikväll eller inte. Har ju länge peppat för att vara med på vissa av SMACK-seriens lopp men idag lutar det åt att det blir lättrull/promenix runt banan istället. Skälet är förstås det dumma knäet! Som ni kanske minns så hade jag strul med mitt knä efter att jag småpajat det med felaktigt inställd cykel nån gång under sensommaren. Var ju väldigt orolig för hur det skulle kännas på Mallis, med hyrcykeln, alla berg och träningsintensiteten. Var jätteförsiktig under den första rundan på hyrcykeln. Märkte av en viss smärta. Justerade klossen så att foten skulle ligga rakare (mer parallell) mot färdriktningen. Och sedan var det inga problem! Cyklade både högt och lågt och långt och kämpigt (fan, ett par dagar satt jag över åtta timmar i sadeln) och kände inte av någonting. Helt underbart. Väl hemma drog jag ut på en kortare avkänningsrunda på egen hand (den dära alltså). Och gissa om inte knäjävulen började värka igen. Samma skor. Till synes samma inställning. Men ändå ont. Häromdagen justerade Contis min cykel igen, nu hade sittställningen blivit än mer framåtlutad Mallis-style och sadeln hade flyttats något. Det hjälpte lite – men inte tillräckligt, åkte hem med elsmärta under knäskålen och ut i vaden efter gårdagens intervallkörning (strax över fem mil). Förut kändes sadeln för låg. Men nu men den mer aggressiva sittställningen är den kanske för hög?

Nä fan, det bästa blir nog tyvärr att avstå tungväxlad varvkörning ikväll. Ska meka lite mer mer rosen och sedan provrulla än hit, än dit. Nu är det ju i alla fall konstaterat att det inte riktigt är mig det är (långsiktigt) fel på. Skönt det!

Här kommer en temporapport för oss som älskar att älta det förflutna, dvs. det som hände för mer än en vecka sedan.

Förra måndagen var det nämligen dags för första deltävlingen i Mälarcupen. Jag hade pluggat dopingregler och betalat in till cykelförbundet för baslicens så det var dags att få lite valuta för pengarna.

Jag funderade på hur mina ben skulle svara på ett tempo efter lördagens spurtrunda med gubbarna (deras epitet), men det fick helt enkelt visa sig.

Anders Karlsson skulle hinna montera på diskhjulet innan uppvärmningen ut till Anundshög så jag gick lite tidigare från jobbet. Femtio meter från mitt hus stod två ingenjörer och grejade med varsin racer. Den ena såg väldigt dyr ut, så jag stannade till och började prata Mälarcupen. Ingenjörerna berättade på östgötska att de var veckopendlare så just tävling på vardagar passade dem bra. De brukade till och med träna med klubben. Den ena började ställa väldigt detaljerade frågor om kvällens tempo, nästan som att han tänkte dra ut och spontantävla, och jag blev glad över att kunna ge herrarna i klubben lite extra konkurrens från Mälarenergi.

Då kom regnet.

Ingenjörerna lyfte in sina cyklar i bilen och jag sa hejdå och flydde upp i lägenheten.

Diskhjulen monterades på, de vägde ungefär lika mycket som ett A4-papper, jag drog i mig en extra cykelkaka och vi trampade iväg till starten. Den sista kilometern ökade vädergudarna på med lite extra vind och hagel.

En perfekt kväll för tempo.

Från början var könsfördelningen jämn men till slut blev herrklassen ändå tre gånger så många som vi. Mitt utgångsläge var perfekt – Superjenny skulle ju vinna så jag kunde pressa mig lagom mycket och samtidigt se fram emot att rulla in på en trevlig andraplats.

Superjenny! (foto: Anders Karlsson)

Undrar om det var många tävlingscyklister som duckade för hemmapremiär på grund av regn och vind, men alla ni som gjorde det skulle ha fått er belöning!

För någon kvart innan start upphörde plötsligt regn, hagel och vind. Himlen sprack upp och jag kom in i den där pre-tävlingskickande sinnesstämningen som fortplantar sig från det pickande hjärtat till mungiporna och ända ner i vaderna. Mattias fick bära min överdragsjacka och Anders Karlsson tvingade i mig en portion äppelgel. Caj sa något peppande, Eva var förkyld och sa lycka till. Mange höll min cykel, klockan slog och jag var iväg.

Fan vad kul det var. Det vidriga tempot i höstas var värt all smärta eftersom jag slog Mattias med fyra sekunder men det var ändå 24 minuters plåga, detta var ju njutning.

Jag hade fruktat distansen, 28 km tempo, men den var perfekt för min kropp som brukar komma igång lite sent på rundorna. Jag låg på ganska jämnt och hade hög kadens så benen höll sig pigga och överkroppen trivdes med aero-läget. Efter ett par km blev jag omkörd av en herrcyklist. Ganska länge körde jag sedan i en bubbla och tänkte att inga fler skulle få köra om mig, och tanken höll psyket på topp.

På hemvägen vid Tortunaviadukten kom det såklart en veteranherre med tempobågar lallandes förbi. Fail.

Längs vägen stod mina materialare och plåtade, det blev snyggt med cyklisternas framåtlutade siluett mot den lite regnmolnbeströdda aprilhimlen.

foto: Anders Karlsson

Nästa etapp i Mälarcupen får damerna inte konkurrens av mig, för då är jag bortrest. Men tävlingspremiären är avklarad, på 52 min, och även om det inte fanns nån fysisk pall att stå på så kan en ju faktiskt tolka det hela som att mitt nyårslöfte är uppfyllt.

Anna på pallen.

Hah.