Hur jag hängde, hur min kedja hängde, vad som hände och hur jag tog mig hem.

Hej folksis! Kul att så många verkade gilla gårdagens Basemile Snowdown-story.

Det var en liten utmaning att skriva ihop den – jag cyklade nämligen inte många kilometer ihop med mina cykelvänner.

Lite därför vart den lite mer om they snarare än me och lite mer allmän snarare än anekdotig. Men så blir ibland och jag ville ändå dokumentera den fina händelsen på bloggen.

Vad gjorde jag då?

På fredag agerade jag stöd – mek – chaffis och hängde en del med Hagen och hans pappa Jens. Vi pratade vrickade cykelverktyg som Spurtreu, geologi och jagade dubbdäck åt fadern och sonen. Fick sedan köra den stora mighty folkan som hade precis samma fel som min passat hehe. Väl framme drog jag igång bastun och gjorde upp eld i kaminen. Och spenderade resten av kvällen pepp men på sparlåga – fortfarande sjuk, svag och med lite ont kvar i halsen.

På lördag vaknade jag fortfarande seg men cykellängtan var för stor så jag bestämde mig att få mig i alla fall ett par-tio skogskilometer ihop med gänget.

Efter två kilometer gick växelörat av i en uppförsbacke och jag ogillade livet lite extra just då måste jag erkänna. Ni vet nog känslan – när det har skitit sig så mycket med allt, man försöker göra någonting roligt utav det hela men så gnuggas det in lite extra flingsalt i såren, typ.

Tony hade dock småpajat sitt knä dagen innan så när jag bar crossen hem så kom han vevandes och vi gjorde sällskap under dagen. Vi fixade cykeln – Tony kom på det geniala chimsidén as seen i detta inlägg, jag cyklade min lilla sjukismil på lägsta växeln, tog ett bad ihop med Kaninjägaren och sen glodde vi på roligast cross-VM ever kanske? och Cant vann äntligen! Mojon steg men jag blev trött tidigt på kvällen och somnade ledsen över att åter vara den där sjuka kompisen som får titta på liksom.

På söndag vaknade jag brutalt abstinent och vresig och blev tvungen att hitta på något som skulle lugna ner mina ocyklade nerver utan att det skulle gå ut över ehm… min pojkvän till exempel? Jag kände att jag kunde cykla men väldigt, väldigt piano så det hade varit förödande för pulsen och hjärtat (man vill ju inte dö i någon hjärtmuskelinflammation-skit) att hänga på gänget. Hade ingen lust att ta kortvägen till fikastoppet och sitta där och glo i två timmar i väntan på resten.

Så jag cyklade hem till Västerås. Det blev hundrafem sega, dimmiga kilometer – hälften genom Sörmland, hälften genom Västmanland. Jag känner min kropp så pass väl att jag vet vad den mår bra av och satan va bra den mådde av att metodiskt och meditativt beta av mil för mil i Have a cigar-tempo. Tungt med dubben mot den bara tjälskadade asfalten, tungt på de få växlarna jag tordes använda för att inte riskera att bakhjulet lossnade. En hel del höjdmeter fram till Sörmlands läns slut, de normalt sett så tråkiga slakmotorna i Västmanland kom för en gångs skull som en mental och fysisk lättnad. Statoilpizza och kaffe i Eskilstuna.

Jag och då få lika sega bilisterna. Jag på min röda cross, med mina röda handskar, enda starka färgerna i landskapet i mjölkhinnan, tankarna i ett segt töcken.

Jag lät benen mata och lät huvudet tömmas. Jag kom hem, duschade länge. Den natten drömde jag att det låg ett land kanske trettio minuters cykling bort åt det södra hållet.

Landet låg på ett högt, koniskt berg. Eftersom det låg så högt upp, och eftersom det rådde ett eget geografiskt system i landet så var bebyggelsen söderhavslåg, och solen sken så pass hett att man inte behövde fönsterglas i husen. Det pågick en stilla fest.

Jag vaknade lycklig och så blev det måndag.

Lägg gärna in en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge