Hej.
Skulle ju igår blogga om förgårdagens episka istur men hade för ont i hjärtat (bokstavligen) för att förmå mig göra annat än att liggandes insupa min gudomliga Ivars kroppsvärme och fosterställningsbada bort det mest intensiva. Bada badkar är som cykling. Eller som kvällsjobb. Ni som vet vet.
Men förgårdagens tur! Min andra efter förlossningen. En av de sista i år.
Hur kändes det då?
Eftersom det var tungt och halt i ett och jag behövde driv, var lite för ivrig och något överklädd (noob again, ni vet) så fick jag upp pulsen och svetten fort. Övervikten jag bär på och motvinden ut till vändpunkten i byn Vinnersjö gjorde förstås sitt också. Ut var det alltså tungt. Det gjorde dock inget mentalt utan jag gladdes åt friheten och cykelkänslan. Inte ens ljuden från bromsbelägget mot det något skeva bakhjulet och vevpartiet dämpade känslan.
Väl framme i Vinnersjö fick jag en glad överraskning – Jonas (och Hoppetuss i sin maxicosi) hade kört ”följebil” och stod redo med kameran och hejaropen vid vändpunkten. Det var bara att skärpa sig och ta fram de där extra watten på vägen hem… inte minst för att inte låta kroppen bli kall och riskera få hemskheten mjölkstockning.
Fast egentligen har jag för lite stats för att verkligen förstå turens ansträngningsnivå. Även om det var hur mysigt som helst att äntligen slippa den trista upprätta sittställningen så var det svårt att fördela kraften perfekt. Inte minst för att magmusklerna inte är tillbaka ännu. Som att jag knappt hade någon kraft i magen. Vilket säkert också stämde. Lite deprimerade men det är bara att acceptera. Jag har på grund av min onda rygg lärt mig många bra coreövningar så det är väl ”bara” att träna upp bålen igen. Lägger upp dem i något inlägg *antecknar*
I övrigt hade jag fullt upp med att koncentrera mig på cyklingen. De två gångerna jag lät tankarna sväva iväg på något annat än den utan att överdriva rätt krävande iskörningstekniken blev också de två gångerna jag var på väg ut i diket. Åh så härligt det är med teknisk körning på det sättet!
Med andra ord så fick jag uppleva rätt mycket på denna strax över timme cykling Basemile Snowdown-style. Pulsen, farten, cykelkrånglet, mot- och medvinden, ett par kroppsliga tillkortakommanden, istekniken, snön, att benen fortfarande fanns där…
Men något var nytt. Något jag inte haft tidigare, trots att det varit mig ynnest att sedan sportcykeldag ett omges av en skara hejande cyklande och icke-cyklande vänner och världens grymmaste hejare till lillebror –
– en alldeles dunig, mjuk, småtung, rosenrosig liten pojk som utan att veta om det själv hejade på sin mamma.
Jag… vill gråta.
Puss och sladd och Jonas kort kommer upp så småningom.
P.S. Gruppen Vintercyklisterna väntar på era #vintercykling- och #festive500-upplevelser ❄️💨
