Blogg

You browsed a so called cycle aesthetic blog
but all you got was
this fuzzy phone pic of a muddy girl face

Hej folks!

Igår sjöng vi Pink Floyd karaoke och spelade Monopol. Brorsan vann. Idag körde vi ut till Gropen där brorsan agerade publik medan jag körde årets knasigaste Helgmys – nämligen banan motsols. Jag anlände något irriterad (nioåringar är snälla… för det mesta) och ännu värre, sen till uppvärmningen. Såg gänget – bra pådrag idag “trots” det blöta vädret, så superkul – köra uppvärmningsvarvet och blev om än mer irriterad, fast denna gången på min typiska tidsoptimism. Alltså det spelar ingen roll hur tidigt på morgonen jag vaknar. Jag hamnar alltid i tidsnöd när det väl gäller och det enda som hjälper är att nästan skutta upp, skita i frukosten och tandborstningen och bara rusa dit jag ska för dagen. Men skita i frukosten före ett Helgmys? Det vore ju förödande!

Nåväl. Jag skulle få racea en bana jag inte provkört men en kropp jag inte uppvärmt. Ställde upp med den beige inställningen att jag kör väl så får vi väl se om det väl ger sig, annars åker jag väl genom banan. Men irritationen försvann så fort jag tog de första tramptagen – och lungorna accepterade läget rätt så fort också den här gången. Kroppen kändes bra mycket piggare än under SM! Märkligt nog men säkert helt enkelt för kroppen (till skillnad från själen) är lagom utvilad idag. Självklart hade det aldrig dugt för en riktig tävling (att skippa uppvärmningen är cirka lika smart som att skippa frukosten) men ändå, jag körde på och gav järnet och gjorde mitt bästa. De första varven låg jag tight (ibland så tight att vi nästan kroka ihop) med Super-Jenny men hon är ändå Super-Jenny och bra starkare än jag. Trots att tekniken funkade rätt fint idag tappade jag mer och mer på rakorna men tyckte ändå det var kul att ligga i en ständigt jagande position. Det var kul att se att typ alla – både grabbarna och Eva, Jenny och jag blev bättre och bättre tekniskt för varje varv som gick. Roligast var att våga släppa på mer och mer i den sandiga backen. Tänka sig – i början på förra hösten sprang jag nerför av ren och skär feghet. Men klassiskt också – som bäst är jag under nästsista varvet, sedan slår tröttheten till och tekniken börjar lida igen. Hursom – jag är ändå nöjd med tanke på den helvetiska veckan bakom mig. Dessutom var det helt enkelt kul.

Helgmyset avslutades med Evas ack så adekvata blåbärsmuffins och Tonys nybryggda te som brände fint i munnen.

Så kul att så många slöt upp och “trotsade” vädret.

Även om handen på hjärtat folks – är inte det alltid liiite roligare att crossa (eller mtbea) i geggan? Det tycker inte mitt parkettgolv och mitt avloppssystem men de har ingen talan i det hushållet. Men jag tycker det.

Vad tycker ni?

Puss!

Två jag tycker om.
Varav i alla fall en (den mindre lurviga)
verkar tycka om mig också.

Igår jobbade jag i Stockholm och åkte sedan över till päronen på Lidingö för lite snack och middag. När jag satt på tåget hem till Västerås hade jag med mig lillebrorsan på köpet. Båda såg det som en sistaminutenresa och alltså lite mer spännande än vanligt. Det värsta jag vet är folks som tar vardagen för en vardag, det är så gäsp. Både Johnny boy och jag för en konstant kamp mot rutinerna* så jag ser fram emot en helg med vi får väl se vad som händer, bara vi äventyrar – sånt vi är bäst på! Idag jobbar vi (eller i alla fall jag, brorsan tränar på detektivfärdigheterna med hjälp av sin nya Detektivens handbok och Spy Kids på Netflix).

Men lite planer har vi nog allt gjort upp, för att ha nåt att se fram emot. Ikväll blir det kanske en mörk småläbbig terrängpromenad med ficklampan som enda hjälpmedel (poc för detektiverna!) och trainermontage, imorgon är Helgmyset dagens happening och söndagen anpassar vi efter vädret och humöret.

På tal om Helgmyset – hoppas se så många som möjligt i Groopen imorgon. Det speciella med morgondagens race är att vi för första gången kör banan motsols. Det kommer nog att kännas precis så mindfukkkt som det låter. Dessutom är jag ytterst nyfiken på hur det kommer att kännas att cykla nerför vår lilla zonhovenbacke. Något säger mig att fördel mtb gäller imorgon – eller? Nåväl vädergudarna lovar halvblött halvtaskigt läs crossigt väder imorgon så kom kom kom. Kanske tar med mig yamahabandaren (fet bas, lite vett) och spelar nån låt från den bästa listan:

Ni då – kommer ni och kör Helgmyset med oss eller gör ni nåt annat skoj i helgen?

* förutom de tre rutinerna som jag faktiskt gillar: träningsrutinen, chokladätarrutinen och bergsresa på våren-rutinen.

Stockholms SM-crossbana bjöd på
en hel del kurvor – de flesta sköna och lättsamma (iaf de på gräset).
Tänk om benen funnits där också…
(Vykort: Erik H)

Haha, igår gjorde jag min första vurpa ever på Kallecrossen. Vi körde våra (numera) traditionella tisdagsintervaller och efter att noggrant instruerat Eva om att våga testa vrida på styret när man ska upp ur en tight hårnålare så gjorde jag just det – vågade vrida styret fast kanske lite väl raskt och drastiskt. Grabbarna kom bakom mig och jag kände mig pressad och gjorde misstaget och vurpade. Det gjorde knappt ont och jag skrattade gott.

Fast fanken vad lurigt det är med kurvtekniken (och nu pratar jag förstås cross, palla landsvägsteknik nu). Det är så många olika faktorer som spelar in och man kan liksom inte bara tillämpa ett slags teknik för alla slags kurvor. Dels spelar underlaget en stor roll. Inte bara för hur mycket man kan och får luta cykeln men också hur underlaget upplevs rent psykologiskt. På gräset och på jordigt underlag (som i Slottsskogen i Göteborg) är jag rätt så orädd (därav vurporna). Jag vet att det inte gör så ont om man slinter och ramlar. I sanden är jag inte så rädd heller, av samma anledning. Men på gruset däremot… Där spökar vurpespökena. Grus är så förrädiskt, eller hur? Det kan gå hur fint som helst under första varvet. Under andra varvet kan utgången bli helt annorlunda eftersom de små, små sandkornen flyttat på sig några millimeter. Och plötsligt är den tänkta snäva linjen värdelös och där ligger man, eller kommer ut för långt så att man får ett sjuhelsikes igångdrag! Och det är ju igångdragen som dödar benen, varv efter varv eller hur?

Den här veckan blir rätt så lugn. Det händer mycket privat, jag är slutkörd i bollen mitt inne i den tyngsta jobbperioden på länge – men hösten fortsätter leverera fantastiska dagar och inte minst kvällar så jag tänker rulla och ha mig så fort tillfället (och energin) ges. Imorgon är jag i Stockholm och har mig – men i helgen är blir det både Helgmys och kanske mysdistans, och sedan är det bara en vecka kvar till dubbeltävlingshelgen i Eksjö. Fast den orkar jag inte tänka på nu riktigt, även om vi ska montera på lite cykelställ på Johans bil på fredag.

Johan, Tony, Markus och Daniel – bästa crossgänget! <3

Puss på er.

Finn två cyklister!
(kort: AK)

Hej. Ljuset är inte bara ett.

I fredags – äventyrscross i cykellampornas elektriska vita sken. Vi lämnade staden när det hade blivit mörkt, arbeten måsten krumnackar bakom oss. Skrattade om vårt något ovanliga fredagsnöje, i många andras ögon. Tacos eller cross, ni vet vad vi väljer. Underlaget växlade, från asfalt till grusfalt till gräsfalt (ah men ni vet gammal sprucken asfalt med grässaker växandes ut ur sprickorna) till prassliga lövpartier. Lövpartier är både fina och roliga och lite farliga – man vet ju inte vad som finns där under. Kan vara rötter eller stenar eller h e l v e t e!-hål. Så vi höll i styren ordentligt. Skrämdes av en grävling som stuckit ut sin nos i hel fel tidspunkt. Dundrade över åsen, jag höll på att krascha ordentligt när hjälmen, tyngd av cold electronic eye till pannlampa åkte över ögonen i en mtb-ish nedförsbacke full med rötter och tjafs. Satan då gällde det att släppa på bromsarna och be till fader vår! Skrek rakt ut, läskiga sekunder, men klarade mig den här gången och fick förstås den där adrenalinkicken på köpet. Tiden ömsom krymper ömsom vecklar ut sig under mörkerkörningen, hastigheten går inte att uppfatta. Samtalen dämpas, andetagen hörs, man möter andra pannlampscyklister mitt ute ingenstans fast mitt ute ingenstans är egentligen på precis samma ställe som på dagen, fast man ser på det med annorlunda nattögon.

Crossen är alltid behörig.

Finns alltid en rulle att lägga sig på!

I söndags, på dagen – det skira novemberljuset som lekte vårrljus. Hela dagen lekte våren, utom kanske höstvemodet som inte lät sig luras av de ljumna (men attans så starka!) vindarna som gjorde mig yr. Till skillnad från i fredags var benen tunga. Men vad gjorde det? Jag tror, om jag inte misstar mig, att jag plötsligt kände mig lycklig. Lycka är inget ord jag missbrukar, så skört det är, men just under dessa tre timmar var jag det. Shit jag var ju det! Vi tog oss ut genom Hökåsen, närmade oss Gesala, sedan eleganta Svanå med sina putsade hus och sin allé, smal väg ut mot Ramnäs, torra mosstuvor med solen strilande genom de gulnade mosskluttarna, för jakten uppmärkta träden, åh så skönt när vinden vände från mot till med. Små sesamkakor och sega skumtomtar som enda färdkost och ljusterapi för hela söndagsslanten.

…och så det skinkpaj lysrörsvita sjukhusljuset. Ett kort samtal, kära du, en motocrossolycka, brutna ben i ansiktet, axeln ut led, mardrömmen är tillbaka, men det är bara att bita ihop och härda ut, inte låta lysrören vinna, aldrig mer igen. Vi fixar det.

Det klaraste ljuset, November rain.

Jean-Michel och den sena höstens mörkblå tassar.
Idé John 9, hantverk Katja 29.

Hej. Lunch, en liten andningspaus, tänkte dra lite smått och gott för er nu när jag inte riktigt hinner uppdatera lika ofta som brukligt. Så att ni vet att jag lever ungefär.

I tisdags körde vi intervaller på Kallecrossen och det gick riktigt bra. Jag körde åtta stycken, två uppvärmningsvarv (läs de jobbigaste varven pga. den obligatoriska prologhostan, den ojämna pulshöjningen, varken kall eller varm och sånt uppvärmingsaktigt) och sedan sex kvalitativa varv. Att man kan bli så trött på att köra runt runt på en gräsbana, som förvisso innehåller både gott om tighta hala gräskurvor, ett par dryga igångdragspartier där det känns som att man (och tiden) står stilla samt ett par stökiga rakor där man kan pressa sina ben till det yttersta! Förutom att jag blev riktigt trött i benen så var jag rätt nöjd med min kurvteknik som börjar ge sig. Rädslan har försvunnit för länge sedan, nu gäller det att jobba på att hela tiden tappa så lite fart som möjligt och att inre ramla i ren dum iver. Kul!

I onsdags hanns det tyvärr inte med någon träning annan än de vanliga promenaderna till stationen, inom Stockholm och så. Efter de oändliga möten åkte jag hem till päronen på Lidingö och ägnade kvällen åt att sega och kladdmåla olja tillsammans med lillebrorsan. Målade höst.

Igår torsdag körde vi löphinderteknikträning på Kallecrossen. Det var svinkul och jag lärde mig att hoppa upp på crossen på rätt sida (den jag hoppar av på). Det var… kanske det största tekniska framsteget hittills ever ever. Nu gäller det att fortsätta nöta. Mer om det i ett eget inlägg ty så häftig känsla!

Idag är det fredag och det innebär jobb och mer jobb. Men på kvällen ska jag rulla lugnt. Tänker dock denna gången ta med mig något mänskligt sällskap. Känns tryggast så, är lite rädd för grävlingar och okänsliga halloweenungar i screammasker (som de som skrämde livet ur mig på Kalle igår!)

Just ja, en till grej! Som ni kanske har märkt står det inte längre Cykel, punk och kärlek som bloggslogan uppe vid headern. I början tyckte jag om den slogan – den var unik – men efter att tag när väldigt liknande ordkombinationer började poppa upp på diverse andra träningsbloggar kändes den plötsligt förbrukad. Jag började leta efter en ny slogan – utlyste en bloggtävling – lärde känna via den en cyklist som sedermera blivit en fin kompis – körde Dalsland Runt med honom (och några till förstås) och hade superkul – ändock inte hittat nån ny slogan som var jag – men så brakade plötsligt bakväxeln på min nya Ridley loss mitt ute ingenstans här för ett par veckor sedan, vid nån jäkla grisfabrik i romantiska Mycklinge och till ljudet av växelörat som gick av tändes glödlampan. Resultatet ser ni däruppe och min förhoppning är att den ska påminna mig om att ha med sig gott om verktyg när jag är ute och trampar på egen hand…

Nä förresten jag ångrar mig. Fukk them kopiorna, cykelpunkochkärlek4life.

Puss och hoppas denna stressiga period är över snart. Gör ni något skoj i helgen? Saknar er.

Bild: Super-Eva som kom och hejade! <3
(ska försöka rota fram fler bilder
men har liksom varit nere så inte riktigt sökt på mig
bland bildskörden)

Hej.

Fan, just nu är jag trött. Helt ärligt, slut som artist. Mitt jobb som teknikkonsult har sina fördelar, som de relativt fria tiderna, mycket eget ansvar, kreativitet, möten med otroligt häftiga människor mm – men också sina nackdelar, som deadlines som för ett (varierande) tidsperiod i taget förlamar mig som på fritiden kreativ person eftersom all energin går åt att hinna göra ett bra jobb på de ringa tjugofyra timmarna som finns. Det är ballt – projekten är feta och komplexa – men just därför äter de upp mig ibland. Med skinn och ben och hjärninnehållet på köpet. De luckorna som finns försöker jag hinna träffa dem jag tycker om och träna, för att båda de sakerna ger mig energin som krävs för att leverera mina feta, komplexa projekt. Jag är en yrkesstolt person och det gäller både mitt avlönade arbete och min blogg. Så hinner jag inte uppdatera speciellt ofta – ha tålamod. Jag ogillar att blogga “bara för att”.

Ok, nu fattar ni varför jag är lite halvt frånvarande just nu… nu ska jag inte pröva ert tålamod längre.

Crosshelgen i Stockholm blev en cykelmässig besvikelse. Jag var – på grund av ovan nämnda orsaker, på grund av vissa förväntningar samt på grund av att jag tagit i lite för hårt under det som skulle bli skölj i slutet av veckan – trött. Sliten. Omotiverad. Kall. Mina ben ville inte ha nåt SM i helgen. De ville ha vila, sovmorgon, kanske ett par lättsammare distanspass, kanske lite helgmyslek. Kanske en vanlig helg då man vaknar och inte bestämt sig för nåt speciellt alls. Dessutom led jag av gamla minnenas förbannelse. Vissa skulle komma, som jag inte ville göra mig bort inför. Jag ville bevisa… men mitt huvud ville mer än vad tröttbenen klarade av.

När nån av seniordamerna bad kommissariatet att seniordamstarten skulle gå 15 sekunder efter elitdamklassen och de gick med på det utan att frågat oss de övriga blev jag om än mer uttråkad. Dambeståndet är så ringa och nivån på åkarna så ojämn (det finns bättre åkare i senior eller motion än i elit för man kvalar ju inte i cykel) att det inte finns en enda anledning att i sista sekund dela upp klungan i två. Alla fattar ju att man blir omkörd av Rissveds & Co. oavsett 15 sekunder hit och dit, men palla snuvas på kampen för totalklungplaceringar – sådant som faktiskt spelar roll för mig. Det är min andra crossäsong. Det som tänder mig är försöka köra ikapp och om henne framför mig. Ju färre vi är, desto tråkigare ju. I Göteborg vann jag min klass, men jag tävlade mot alla damer. Och hade vid mållinjen inte bara min klass bakom mig. Det var det som gjorde mig glad, inte pallplatsen i sig. Men jag får skylla mig själv. Nästa säsong blir i elitklassen för jag är den jag är – hellre tolva av tretton än tvåa av tre.

Men skitsamma, jag sög under SM. Gick in i den röda pulszonen på en gång och led helvetes plågor under hela de trettio minuterna jag körde innan jag kastade in handduken. Trots att jag hade nån dam jämte mig och nån dam bakom mig hade jag noll intresse i att släpa mig fram i ett SM-mål. Jag DNFar aldrig en vanlig cuptävling utan kör hela för rena träningens skull men SM är de bästas kamp. Jag var inte mitt bästa jag i lördags. Alltså ville jag inte ha mitt namn med i böckerna. Självklart blev jag sjukt ledsen. Vissa skulle kalla en DNFare feg – men det tog mig en hel del mod och självspäkande (för jepp, ögonblicket man inser att man inte har nåt att ge det racet är inget egopeppt ögonblick) att mitt framför publiken, vännerna, fan släktingarna (!) kliva av banan och ta av sig hjälmen. Hade liksom kunnat kört klart och glömt det hela. Jag grät tyst och torrt resten av dagen. Jag tyckte inte synd om mig själv, men jag tyckte synd om en missad chans.

På söndagen var det dags för nästa tävling. På grund av SM-fiaskot på lördagen hade jag både sovit dåligt och ätit dåligt, vaknade trött och inte alls pepp på att återigen ta mig an den sega stockholmsbanan. Medan Contis snusade i baksätet kramade jag om Jean-Michel (egentligen i vinteride nu men ändå med på tävlingarna mest som maskot) och höll förar-Johan vaken med mitt chokladpappersprassel. Jag lovade både mig själv och grabbarna att inte DNFa idag och gjorde ett fortfarande trögt, men tekniskt sett snyggt race. Det var speciellt och lite Helgmys-ish att starta ihop med Senior B (som vi damseniorerna fick göra pga. UCI-tävling men det var helt förståeligt faktiskt) och mixmotionärerna – en stor fet klunga som hade kanonkul. Tyvärr för mig så låg det minst en intrasslad Senior B i varje kulle vilket bromsade upp det hela rejält. Jag hade fortfarande inget krut i benen så efter varje gång jag närmade (eller till och med körde om) nån Senior B i gräskurvorna så drog dem ifrån mig på grusrakorna. Nåväl – detta var inget SM, det var lerigare och alltså plötsligt mycket roligare så jag körde på och hade roligt. Kanske också för att jag ställt några högre krav på min körning denna gången?

Så för att sammanfatta helgen:

–

sjukt trötta, svaga ben utan igångdrag i
för feg för att köra över låga plankhinder

+

stadig kurvteknik
min cykel börjar samarbeta riktigt bra

Äsch jag vet inte. Nya tag, ska dra av morgonrocken, lycra upp mig, fästa lamporna på Ridleyn och sticka ut och köra intervaller på Kallecrossen med gänget. Börjar faktiskt bli pepp på Sjöängscrossen, denna gången ska jag träna (och inte träna) lite klokare veckan före. Puss på er.

Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud, dignar du trött under hopplös gråhet –
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma –
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna.

Det kommer ett inlägg om
cykelcrosshelgen i Stockholm.
Snart.

God morgon kära folks.

När ni läser detta sitter vi i bilen på väg mot Stora Skuggan, Norra Djurgården (ni märker hur noga jag är med adressen så att alla verkligen hittar dit) i Stockholm. Det är ju CX SM och även om jag inte känner mig jätteredo utan mest nervös så vet jag att peppen kommer på startlinjen. Min starttid är klockan 11.30 så kom och heja!

Och ni som inte kan men ändå vill ta den av festen (för fest lär det bli, CX SM är alltid en fest och det lovas ju milt väder och kanske lite sol till och med?) online så finns det en kalasmöjlighet i år. Ratta in på Sportway på era devices och se hela cykelcrosshelgen live. Ruggigt fiffigt och bra jobbat.

Nu är gröten och äggen uppätna, kaffet uppdrucket. Dags att lycra upp sig och måla på den vattenfasta SM-mascaran. Puss på er!

Hej. Hade ett gäng glada småytliga cykelbloggsinlägg på gång. Men det tar emot att peppblogga just nu. Det som hände igår gjorde mig ruggigt skärrad, äcklad och kall. Jag grät hela vägen hem från jobbet. Att utstuderat och planerat ge sig på barn och lärare, att sätta skräck i ett helt samhälle, det är inte samma sak som att som strulig svennnebråkstake slåss med ett gäng syrianer på gatan. Det är något mycket läskigare – det är arvet från andra världskriget. Det är mardrömmen. Och tyvärr enbart en yttring för allt det mörka som kokar under den fega försiktighetsfasaden. I dagens informationssamhälle finns det ingen anledning att skylla på okunskap. Jag föraktar nazisterna. Öppet och utan att ta någon som helst hänsyn till de så kallade bakomliggande orsakerna som arbetslöshet, svår uppväxt bla bla bla. Majoriteten av världens folk har genom historien plågats, svultit och haft svåra barndomsår. Men bara vissa valde och väljer att bli perversa mördare. Det finns ingen nåd, ingen dialog över med er från min sida.

Det var ändå skönt att ge sig ut i natten igår. Att tänka på något annat. För sätta hjulen rätt – det måste man när man är ute och rattar crossen på de kringelikrångliga småvägarna och ser bara ett par meter framför sig! Vi vart fyra pers, Johan, jag och två till. Tanken med passet var skölj inför det stundande SM men tempot vart ändå lite över skölj för min del men så är det när man kör med tävlings- och starkfolket. Dessutom hade jag överskattat minusgraderna och hade på mig en lite väl varm tröja med en lite väl varm jacka därtill. Amatörmisstaget nummer ett – men jag märker att jag gör det minst en gång varje gång en årstid övergår i nästa. Nåväl! Jag tog passet för vad det var och hade skittrevligt i leran. Och hade till slut glädje av min regnjacka på vägen hem då det stormade till lite grand. Det är mysigt att crossa om natten – man har ingen aning om hur fort det går men det känns att det går fort hela tiden, man är totalt avstressad och så ser man fluffiga grävlingryggar skynda sig bort från vägkanten. I slutet av passet sa jag hejdå och körde de sista kilometerna hem med riktigt hög, soft kadens. Frös självklart till så duschen och spaghettin satt helt fantastiskt rätt hemma!

Shit imorgon är det SM. Men vi hörs innan dess! Puss.