You browsed a so called cycle aesthetic blog
but all you got was
this fuzzy phone pic of a muddy girl face
Hej folks!
Igår sjöng vi Pink Floyd karaoke och spelade Monopol. Brorsan vann. Idag körde vi ut till Gropen där brorsan agerade publik medan jag körde årets knasigaste Helgmys – nämligen banan motsols. Jag anlände något irriterad (nioåringar är snälla… för det mesta) och ännu värre, sen till uppvärmningen. Såg gänget – bra pådrag idag ”trots” det blöta vädret, så superkul – köra uppvärmningsvarvet och blev om än mer irriterad, fast denna gången på min typiska tidsoptimism. Alltså det spelar ingen roll hur tidigt på morgonen jag vaknar. Jag hamnar alltid i tidsnöd när det väl gäller och det enda som hjälper är att nästan skutta upp, skita i frukosten och tandborstningen och bara rusa dit jag ska för dagen. Men skita i frukosten före ett Helgmys? Det vore ju förödande!
Nåväl. Jag skulle få racea en bana jag inte provkört men en kropp jag inte uppvärmt. Ställde upp med den beige inställningen att jag kör väl så får vi väl se om det väl ger sig, annars åker jag väl genom banan. Men irritationen försvann så fort jag tog de första tramptagen – och lungorna accepterade läget rätt så fort också den här gången. Kroppen kändes bra mycket piggare än under SM! Märkligt nog men säkert helt enkelt för kroppen (till skillnad från själen) är lagom utvilad idag. Självklart hade det aldrig dugt för en riktig tävling (att skippa uppvärmningen är cirka lika smart som att skippa frukosten) men ändå, jag körde på och gav järnet och gjorde mitt bästa. De första varven låg jag tight (ibland så tight att vi nästan kroka ihop) med Super-Jenny men hon är ändå Super-Jenny och bra starkare än jag. Trots att tekniken funkade rätt fint idag tappade jag mer och mer på rakorna men tyckte ändå det var kul att ligga i en ständigt jagande position. Det var kul att se att typ alla – både grabbarna och Eva, Jenny och jag blev bättre och bättre tekniskt för varje varv som gick. Roligast var att våga släppa på mer och mer i den sandiga backen. Tänka sig – i början på förra hösten sprang jag nerför av ren och skär feghet. Men klassiskt också – som bäst är jag under nästsista varvet, sedan slår tröttheten till och tekniken börjar lida igen. Hursom – jag är ändå nöjd med tanke på den helvetiska veckan bakom mig. Dessutom var det helt enkelt kul.
Helgmyset avslutades med Evas ack så adekvata blåbärsmuffins och Tonys nybryggda te som brände fint i munnen.
Så kul att så många slöt upp och ”trotsade” vädret.
Även om handen på hjärtat folks – är inte det alltid liiite roligare att crossa (eller mtbea) i geggan? Det tycker inte mitt parkettgolv och mitt avloppssystem men de har ingen talan i det hushållet. Men jag tycker det.
Vad tycker ni?
Puss!
Man blir alltid starkare i grisigt väder!