Blogg

Alltid intressant, detta med att ge och ta. Åminns berättelsen om den gode hodjan (typ lärd man) Nasreddin och en snål mulla Nasreddin jämt får tampas med… Okej vi backar, för er som inte är så sagobevandrade så är Nasreddin en legendar inom litteraturen och muntligt folkminne hos folks i den stort sett hela orientaliska världen. Nasreddin är känd för att vara en listig och praktisk livsnjutare med en enorm glimt i det kisande ögat. De flesta berättelser handlar om när Nasreddin glider runt Orienten på sin lilla mulåsna, möter en masse folks och ömsom skämmer ut, ömsom läxar upp dem och så försöker han bli kvitt diverse fruar fast den biten minns jag inte så väl. Precis som med många andra folkliga skämtfigurer så har väl meningen med historierna om Nasreddin varit att dels ta ner det religiösa gravallvaret på jorden, och dels på ett icke-skitnödigt sätt lära ut den goda moralen genom att skämta med de typiska mänskliga bristerna så som snålhet, otacksamhet, slöhet osv. Äsch, läs mer själva, här på Wikipedia till exempel.

Jo men i alla fall. Den snåla mullan då, han kunde inte simma och höll på att drunkna i ett vattendrag just när Nasreddin råkade glida förbi på sin lilla mulåsna. Rädda mig gode hodja! skrek den snåla mullan i skär panik. Nasreddin stannade till och tog sig en fundering. Han hade aldrig haft mycket till övers för den snåla mullan men en människa i nöd måste räddas. Så Nasreddin hoppade av åsnan och gick in i vattendraget (så djupt var det där liksom). Nå, mullan – ge mig er hand så drar jag upp er, sade Nasreddin. Märkligt nog kom det ingen hand från den snåla mullan. Nasreddin upprepade uppmaningen men mullan såg ut att hellre vilja drunkna än ge Nasreddin handen. Nasreddin kliade sig förbryllat i tinningen och fick sedan en uppenbarelse. Nå, mullan – ta min hand så drar jag upp er! sade han till mullan. Plötsligt räckte mullan fram handen och Nasreddin kunde dra upp gubben och på så sätt rädda honom. Självklart visade mullan ingen som helst tacksamhet utan vandrade sin väg och lämnade Nasreddin ståendes med sensmoralen – så snål är människan ibland att hon hellre drunknar än ger bort en del av sig för att bli räddad i sin helhet.

Jaha och vart vill jag komma med detta nu?

*kliar mig i tinningen*

Jo alltså, anekdoten om hodjan och mullan har inget mer med mina tankar att göra annat än att den handlar om att ge och ta. Har tänkt lite på det under min blogg- och skapandedetox nu de senaste veckorna. För att kunna skapa, att kunna ge, måste man hämta energin och kunskapen någonstans ifrån. På samma sätt som det inte går att laga nya fantasifulla maträtter utan att då och då låta bli köket och låta någon annan vidga ens vyer och bjuda en på nya maträtter – på samma sätt är det med det kreativa skapandet. Man kan inte bara skapa, skapa, skapa. Ibland måste man lägga sitt egoskapande åt sidan och låta sig matas med ny information och nya insikter istället. Jo till och med passivt, jo till och med utan någon vidare fundering. Och under den senaste tiden, åh som jag har tagit. Jag har knappt lagat några egna luncher. Jag har knappt fotograferat – jag har njutit av Jonas (och de andra duktigas) fantastiska foto istället. Jag har knappt skrivit – istället har jag börjat suga i mig böcker igen. Jag har inte engagerat mig, jag har inte lett. Jag har tittat på och cyklat med. Jag har låtit mig ta emot utan en uns av dåligt samvete över att själv inte skapa något. Jag har till och med tävlat episka tävlingar utan att varken pre- eller efterblogga!

Och så har jag sett en mulåsna, med de största vackraste ögonen på hela djurplaneneten. Samma åsna som Valle kör jämte här i Martins video, under vår Sa Calobra-tur.

Rörigt inlägg, jag vet.

Jag är ingen snål mulla från en skälmsk saga, jag vet när räcka ut handen. Jag vet när att ge. Jag vet när att skapa. Jag vet när visa tacksamhet. Men fan så befriande skönt att bara ta emot ibland. Fyllas upp, fyllas på. Så att ens framtida skapande och givande utvidgas till mer än navelskådning, för hur djupt man än gräver inom sig så når man till slut sin egen botten. Och vem vill ha den tveksamma äran att drunkna i ett grunt vattendrag?

Puss och en låt om att simma på er.

Alltså gårdagens Arlanda Test Track-race (ATT). Hur roligt var inte det? Nu var det ju “bara” en SMACK-träningstävling men ändå fullaste allvar så klart. Anlände till den natursköna halkbanan något sen men inte särskilt stressad. Var tvärtom lite slö, dels av pollenfan men även av för lite sömn. Men ändå glädje och ro i kroppen. Hade valt att istället för att tvångsskölja benen efter göteborgstävlingarna i helgen vila, städa och mysa i måndags och det kändes gott i själen. Alltså hur fungera när hemmet ser ut som skit? Hur som. Väl framme vid ATT valde jag som brukligt att sticka iväg till skogen för att dels värma upp och dels få mig en liten Katja-stund. Sådant är viktigt för mig. Att koppla bort alla andra, att samla energin inom mig. Att fokusera djupt därinne. Kissade med eftertanke och sköljde mellls-flapjacken med energidryck. Försockrad men piggare. Väl tillbaka vid banan sa jag hej till lagets Jessica och Tove. Detta skulle bli vårt första race tillsammans!  Vi cyklade igenom banan och fick lite matnyttiga tips om upplägget. Det hade i förväg bestämts att vi skulle köra för Jessica. Jag var ödmjuk. Jag kände inte igen alla tjejerna sedan tidigare. Fältet såg starkt och färgglatt ut. Det nybildade Stockholm CK-tjejerna var i klar majoritet och det var uppenbart att här skulle det köras offensivt. De hade ju rätt många att skicka fram. Vi var bara tre – men tre är å andra sidan ändå inte bara. Vi var nu ett lag med ett fint mål. Jag skulle köra icke-egoistiskt idag.

Tempusbyte, nu kör vi!

Några minuter före start kommer jag på att jag saknar nummerlappar. Cyklar fram till Tony och Super-Jenny – trist nog gipsad åskådare denna kvällen – och de nålar om mig. Rullar ner mot starten igen, mitt efternamn ropas upp, pust.

Masterstarten går, jag har för lite luft i framdäcket tänker jag, det rubbar kurvtagningsprecisionen, bara att koppla bort tanken. Motorcykeln borta, tempot skruvas upp och det börjar ryckas lite. Jag kör inte för min egen vinst idag, det gäller att vara uppmärksam på vad som händer och hålla sig framme. Stockholm CK börjar skicka ut åkare nästan på en gång, vissa andra klubbtjejer sticker också ut, Jessica och Tove är också här, vi är snygga och somriga i våra blåvita POC/Fizik-kit. Klungan är pigg, tempot är ryckigt men kontrollerbart. Vinden finns där men är hanterbar, liksom värmen. Jag hinner till och med dricka lite mellan varven. Tempot skruvas upp, fler ryck och höjningar. Vi jobbar på fint men det uppstår ändå en viss klassisk osäkerhet när tre stycken tjejer går loss, jag hinner inte riktigt haja till, vi missar den gången, fan. Jag ser mig omkring men just då görs det inga jätteförsök att köra ikapp tête de la coursen, och Stockholm CK som har en av sina i utbrytningen är förstås inte särskilt ivriga att samarbeta heller. Stämningen är något nervös i kurvorna, vi känner på varandra allihopa, men cykellyckan och gemenskapen är påtaglig. Det glädjer mig att mina Västerås-kompisar Eva och Erica (som kör sin första tävling) biter sig fast och kör hur smooth som helst. Det är det fina med att tävla – vi tävlar mot varandra men vi tävlar också tillsammans med varandra.

Jag ler stort när hjärtat rusar fram och tillbaks och bidra till att inte släppa ut en endaste tjej till. Det tar på krafterna att hoppa på varje ryck. De höga växlarna går varma. Vi i Valhall kör samlat nästan hela tiden – vi är framme och vi är aktiva och jobbiga. Varje gång någon annan försöker dra så är jag där och biter mig fast som en annan liten Sagan (man får ju tänka så när det blir sjukt jobbigt). Det tråkigaste som kan hända på ett race är när alla ligger och avvaktar, sådant gör mig uttråkad. Så är det inte ikväll, även om trycket är lugnare än under Prioritet GP i Göteborg i fredags, då utomlandsåkarna Sara Olsson, Sara Penton & Co. satte ett sjujäkla avhängningstempo. Plötsligt är det bara ett varv kvar. Redan? Det känns lite väl tidigt men så är det bara.

På det sista varvet går det fortare. Efter kurvpartiet sticker en Stockholm CK-tjej fram (sorry att jag inte kan namnet men svårt med #foreverbutts ni vet) och jag hänger på. Hon drar rätt länge men släpper till slut på trycket strax före inför-spurtslakmotan-kurvan. Vi går in i kurvan i samlad trupp och sedan körs det på. Exakt samtidigt kommer kvällens fetaste vindpust, den är isande och tar tag i fälgarna, lyfter upp, häftig känsla men lite jobbig också. Jag kör hårt så länge det går, alla trängs inför spurten, och så är Jessica framme, Tove är fräsch fortfarande hon med och jag känner mig nöjd och slut och pallar inte ens bry mig om att spurta. Jag lägger av farten, sätter mig upprätt, släpper styret och drar upp tröjan. Glada tjejer svischar förbi och det är härligt att se – vi är många ikväll!

Tempusbyte igen, det för postreflektionen har jag tänkt mig

Det vart något strul med varvräkningen. Och så blev det inte riktigt bra att ha småpöjschen ute samtidigt som vi körde våra sista varv. Smågrabbarna var utspridda över hela banan och det var varken kul för oss eller särskilt säkert för dem i de mer kritiska partierna. Hur som helst slutade racet med en tredje plats för vår starka Jessica! Det bästa hade ju förstås varit om vi gått med i huvudutbrytningen på en gång – men jag är ändå nöjd med vår laginsats. Tyvärr kunde inte vår temposuperstar Eva Lindskog vara med denna gången – annars hade vi varit fyra till start. Men vårt lilla gäng samarbetade bra och det kändes helrätt att ge allt för och ihop med laget. Jag har full tilltro till att vi kommer att utvecklas tillsammans och bli ett riktigt starkt gäng att räkna med på de kommande races.

Följ gärna CK Valhall på Instagram för fler kort.

Tack alla ni som hejade på oss, puss och må benen vara med er!

Alla resultaten finns här på Stockholms Cykelförbunds hemsida.

Fotograf Arnaldur Hilmisson

It all started with Wiking’s bikes gears. Wiking’s bike gears were fussing during the whole bloody journey and also this morning as we all were down by the hotel entrance, waiting for the departure. The gears decided to grind just in time for the departure. He had to fix them and I didn’t want to leave without him and I was tired and had no real plan for that day’s cycling. When the gears were fixed, we departed and tried to catch up with the assorted others.

We never caught up with the assorted others. On top of the first hill, my bike’s gears started to fuss and we had to stop again. Suddenly, the assorted others swished past. We shrugged our shoulders and decided to go to Petra so that we at least could drink some coffee in their company.

While heading to Petra, we passed a few picturesque villages like this one where almost all the streets were one-way streets and we spent some time spinning around searching for the ways out, wishing we were more like the eternally looking folks who silently stood in door openings or leisurely walked on these sun-drowned streets we passed this morning.

Here’s Wiking by the way, defiantly circulating in the CIRCULATIO PROHIBIDA area.

And here is he again – longing for eternal peace or a cup of decent espresso? The man’s a complete mystery so let’s continue our story.

After a couple of p’amb olis and some good fika time in Petra with the assorted others, we decided to join them for the ride back to S’Arenal and our hotel. Someone mentioned Sineu and I remembered the old outdoors velodrome in Sineu. The velodrome I’d heard about many timed but never had a chance to visit. Let’s go to the velodrome, I suggested. Okay, some of the others replied.

We went to Sineu, but the ones who had chosen to lead the group never bothered to stop and read the map in time so by the time our group stopped for some pee break, we were miles away past Sineu.

My mojo got low. We would never get to visit the velodrome?

It seemed like Wiking had the same thought on his mind. When our group reached the crossroad with two signs of which the one had SINEU written on it, the hesitation was short.

Bye bye, we’re stubborn and we’re heading to the velodrome!

The velodrome was just as huge and brick red as I’d imagined it.

We went for some good time record breaking while we were there.

Either legs or overall time records were broken. Nevertheless, Wiking broke that day’s record and earned himself a Strava KOM. Sourly, later that day some Scottish guy stole Wiking’s KOM but it was hours later.

I tested different angles and different positions and just like that, I fell in love with track cycling even more that after each time I’d watch track cycling on Youtube.

Naturally, there were also a velodrome pub with beers in it and a velodrome pub cat with its little baby kitten by its side. The beer and the kitten was just as refreshing and cute as expected and then we said goodbye to the velodrome and headed back home and Wiking could enjoy his Strava KOM until that Scottish guy… but it happened many, many hours later.

Pix: Wiking’s cam operated
by mostly him but sometimes me

Wounds: Just a typical SPD crash,
nothing to brag about.

Tja! Jag tror jag är tillbaka i bloggsvängen. Bloggen är som en god vän – alltid i tankarna men förbenat skönt att ta en paus från då och då (men ändå – kvar i tankarna). Hur som! Helgen har varit rätt så fet cykelmässigt. Igår hann jag dessutom med en svängom förbi EuroMTB-kalaset. EuroMTB var asballt. En fantastiskt lyckad tillställning, sådan respekt till alla er som hade jobbat med tävlingen så länge. Och så naturförutsättningarna från ovan på det. Trots det hemskt varma vädret – varken min kropp eller mitt psyke pallar värmeböljor som gårdagens hann jag knäppa några svettiga kort med mitt repiga objektiv. De är prick 400 stycken och finns osorterade och oredigerade i detta flickralbum. Voilà, sno på bara ni anger “knäppt med Cykelkattens repiga objektiv” som upphovsrättsinnehavare. Puss!

✈ Made a few shots during the EuroMTB in Huskvarna yesterday (Sunday), they’re all available unedited in this Flickr album. Voilà!

Hej riders. Jag är småslut i kroppen men helpigg i huvudet och det funkar inte ihop och är småkonstigt och gårdagens kväll spenderade jag med att ligga plant ner i min lillebrorsas säng (där jag också däckade för natten, han fick sova i en annan säng), läsa en serietidning från fyrtiotalet fast mest leka mumie. Segla till främmande farvatten med hjälp av världskartan på väggen. Får man bli sjöman fast man är kvinna och planerar att en vacker dag skaffa en knippe barn? Hur funkar det med ledigheten, barnbidraget och allt? Någon fellow sjöman som har koll? Idag hade jag egentligen tänkt köra Giro della Fiskartorpia (Stockholmscupen) men avstår då jag är svag och har sena möten så det blir superstressigt. Det får istället blir tåg och bok hem till Västerås. Fortsätta återhämtas så att kroppen byggs upp inför helgens cykeläventyr. Så att skallen kan börja leverera berättelser. För just nu liknar tankarna mest toalettpoesin

som

på Café Sten Stures dassdörr när vi var svarta svåra bolmade och drack litervis med surt svart kaffe och käkade wienerbullar medan artonplussarna fortsatte till krogen

ah men som idag. När folks rejsar, medan jag bidar min tid, dricker mitt sura jobbkaffe, backvurpskorpan på vänsterknäet slutar snart klia.

Puss!

Av någon anledning tänker jag i enbart musiktexter idag men jag låter bli att blogga i musiktexter för er mentala hälsas skull. Nåväl. Här är jag. Sitter på jobbet, går igenom mailhögen, knaprar på resterna av Stampe, tänker hur ska jag liksom börja? Alltså det finns resor och så finns det resor. Jag kommer förstås att noggrant och illustrerat redogöra för alla de fantastiska turerna jag har företagit under mallorcaveckan. Jag kommer att få er att svettas under konstipationsturen på den västra kustlinjens kullar. Ni kommer att avundas både mitt pannben och skratta åt mina sittben när ni får höra om vår petit randonnée till den övre oceanen och jag ska se till att ni får er beskärda del kallsvett när berättelsen om den drömska mardrömmen i Sa Calobra blåser in från havet. Jag kanske låter er att hänga med in i natten, men bara en liten bit in. Där vågorna lugnar ner sig efter äventyret, där vilar berättelsen.

Hur ska jag få er att känna doften, den som bor kvar i någonstans mellan magen och nacken, få er att blunda och känna värmen som vilar kvar i överläppens båge?

Jag är så otillräcklig.

Nu ska Stampe äntligen möta sin skapare. Puss.

P.S. Glid in på Instagram så länge, finns några bilder från resan där! 

Hej. Jag drar till Mallorca. Häng med mig, molnen, alla raska vågor, ni salta dropparna, följ mig och låt mig inte bli till havsskum ?

Gemensam start och pacening bakom
en motorcykel det första varvet

Hej råkade köra Knivsta GP igår. Eller råkade eller råkade – jag hade längtat efter SMACK-serien. För er som är ny så är SMACK-serien/Upplands LVG Cup en träningstävlingsserie som arras av SMACK och ett gäng andra upplandslokala cykelklubbar. Förutom på tempo då starterna pga. grenens natur är individuella så startar alla samtidigt både på GP och på linje. Det är en fördel för sådana som jag som är bättre på att prestera på rulle än solo 😉 Jag rekommenderar verkligen GP till alla som vill prova på att cykla. Racen är förhållandevis korta – man brukar köra 40 min + 1 varv, cyklisterna blir efter ett tag utspridda över hela banan vilket gör att det är fullt kör överallt och man känner sig inte lika ensam om man blir avhängd, som man kanske gör under ett långt linjelopp. Dessutom är det ett utmärkt tillfälle att träna på klungkörning då det alltid finns en klunga att haka på och åka med så länge man orkar – hela vägen eller bara en kortis. Den stora utmaningen med GP brukar – förutom det rätt så höga tempot för den ovane förstås – blir alla kurvorna som banorna bjuder på. Men det ger sig alltid. Dels blir man bättre för varje varv – man hinner ju köra så många. Och dels så blir man bättre efter varje GP!

Kön till efteranmälan var lååång…
Och kall.

Nu till hur det gick för mig igår.

Jag och Tony (som kör för CK Valhalls herrelitlag) anlände till starten något stressade pga. alla bilköer på vägen till Knivsta. Jag var kall och pollentäppt i näsan men benen kändes ok. Tyvärr hade jag inte hunnit få mitt tävlingskit än men lånade i alla fall Tonys 2015-års-POC-hjälm och ett par POC-brillor.

Kön till efteranmälan ringlade sig lång och jag hann både snacka skit, frysa lite och köra ett gäng osammanhängande uppvärmningsvarv, ivrigt kommenterad av diverse färgglada gubbs som frågade om jag hade tillräckligt med luft i bakdäcket, om min snabbkoppling satt rätt, om jag hade kört ett GP förut… Hann dock prata med fler goa valhallare, roligt att lära känna er, och Enköpings finest förstås.

Så gick starten och den gick fint. Pacening första varvet är fint flåshöjande. På andra varvet kraschades det klassiskt GP-gubbsstyle. Tråkigt så klart och lite onödigt kan man ju tycka men shit happens speciellt när de olika nivåerna samkör. Ingen verkade ha skadats allvarligt i alla fall och tur det. Dock färre gubbs att ligga på rulle på, helt klart en nackdel.

Bäste cross-Markus körde starkt!
Notera skorna <3

De första varven gick rätt så klassiskt. Jag hamnade i lanterne rougen och ömsom klamrade mig fast ömsom drog i en mindre klunga. Benen sved, pulsen steg och steg och det var jobbigt. Jag njöt dock av det goa torra underlaget och att slickt mysa genom de fyra kurvorna som banan bjöd på. Tyvärr var det också i en kurva som jag begick misstaget som kostade mig ett fridfullare klungliv resten av loppet. Vårt gäng blev omkört av elitgrabbarna som körde fett tight i svängden och jag fegade till och gick lite väl åt sidan och slog av på farten. Helidiotiskt. Istället för att svepas med så hamnade jag på efterkälken och fick jaga. Och jaga, det gjorde jag resten av loppet. Varje gång jag lyckades komma ikapp klungan i slutet av någon raka och sedan i kurvan så tappade jag den igen mot halvan av nästa raka. Igångdragen tärde helt enkelt på krafterna och jag är helt enkelt inte stark nog att hålla den farten som krävdes för att ligga med hela vägen. Snabb momentant – noll tempokontinuitet i benen. Sådant måste tränas mer!

Alltid lika kul att tjuvåka rulle

Jag hängde dock inte läpp utan gjorde mitt jägarbästa under hela racet. De sista två varven var syrade och tunga, pulsen sjönk eftersom benen inte orkade leverera mer jakt.

Tony passade på att stila i årets POC-hjälm

Tyvärr vet jag inte hur jag kom riktigt. Resultaten är inte uppe än. Det DNF:ades rätt friskt runt om mig men jag vet ändå att jag kom rätt så långt ner av de startande. Jag är dock inte ledsen för det – nu har jag gjort säsongens första start, isen är bruten och jag är helt klart på rätt väg. Dessutom ser jag väldigt tydligt vad jag är bra på och vad jag behöver träna mer på.

Aldrig är man så elegant som
frussen och flåsig i ett på ett kort taget framifrån…

Nu ser jag fram emot nästa GP! Undrar varför jag är så tänd på GP alltså, är det för att det påminner om CX? Sicken crossjunkie man är. Tur man kom ihåg att inte klicka ur och skutta över mållinjens tidtagningstrådar…

Alla pix i detta inlägg
är tagna av Jeppman

En sak som är kul med att vara en cykelbloggare är att man får mail från folks, både i Sverige och utomlandsifrån. De flesta är positiva och vill skriva något snällt. De bästa breven är förstås när någon har börjat cykla tack vare min blogg – eller ännu bättre – börjat cykla med bockstyre tack vare min blogg! Eller när någon fransman tycker jag är söt i mitt kit 🙂 Sedan finns det förstås de sällar som lägger stor möda på att förklara för mig hur lite jag kan om cykling vilket jag tycker är kontraproduktivt. Borde de inte vilja lägga större möda på att berätta något kuriöst eller häftigt om cykling för mig istället för att ondgöra sig över en simpel amatörcyklists förehavanden? Då lär ju jag mig mer och så får de ju glänsa lite. Nåväl.

Idag handlar det om Felix från Baskien. Felix skickade mig ett brev som jag offentliggör för jag vill hjälpa Felix:

HELLO,

MY NAME IS FELIX, I´M FROM BILBAO (BASQUE COUNTRY) THE NORTH OF SPAIN.

I´M FOND OF THE CYCLING FOR MANY YEARS AND COLLECT WATER BOTTLES (BIDONS) OF CYCLING TEAMS. I´M GOING TO EVERY RACES THAT ARE ORGANIZED IN EUROPE AND EVERY TIME I AM COLLECTING WATER BOTTLES FOR MY COLLECTION THOUGH THERE ARE A LOT OF THEM THAT ARE MORE DIFFICULT TO GET, LIKE THE CYCLING WATER BOTTLE OF TRE BERG BIANCHI CYCLING TEAM 2016 (SPONSOR TEC, SEE PICTURES).

I TRIED TO CONTACT THE TEAM BY EMAIL, BUT THEY DO NOT ANSWER ME AND FOR ME IS IMPOSSIBLE TO GO TO SEE THEIR RACES. I WONDER IF YOU COULD HELP ME. I  WONDER IF YOU COULD HELP ME TO GET ME TWO WATER BOTTLES OF TRE BERG BIANCHI CYCLING TEAM SEASON 2016!

(sedan kommer Felix adress)

och så ett par bilder på Felix kollektion och Felix

Alltså folks samlar ju till höger och vänster och man kan inte hjälpa alla men jag tycker det är gulligt att det finns en cykelälskande person i Baskien som är så intresserad av ett svenskt lag. Bra PR för svensk cykling aight?

Nå! Hur ska vi hjälpa Felix? Någon som känner någon i Tre Berg, någon som cyklar för Tre Berg, någon som sitter på några Tre Berg-flaskor anno 2016 (!) vi kan avvara och skicka till Felix?

Tack så mycket – eller eskerrik asko som vi säger i Baskien. Puss!

Actually, I planned to ride that brevet too. Unfortunately, my pollen allergy put a stop for that and instead I enjoyed some good gravel riding in northern parts of beautiful Gävle. Wiking indeed rode the whole brevet. Even though taken with his mobile phone, the pictures turned out beautiful and the ride turned out to be as tough and epic as a windy spring long distance ride should be. So I asked Wiking for some words and some pictures, and here’s the feature. Enjoy the ride through this talented lens fellow riders → OUT AT VELONODE NOW.