Blogg

En sjuk cyklist är också en cyklist, eller hur? Nu har Jonas tur kommit att bli sjukis så vi två yey. Usch det plågar mig, att vara sjuk själv är en sak men att se på när någon man älskar är det är dubbelt så jobbigt. Speciellt när han uthärdar det så tyst och när jag vet att han också längtat efter att äntligen få komma ut. Ute är det underskönt. Inatt kom snön och nu blåser det hårt så att all luften är full med gnistrande stjärnstoft, flingorna som virvlar runt i solen. Det hade nog varit en pärs att cykla i den blåsten idag men…

…vad är väl ett par timmars cykling i snösagan?

Äsch. Nu ska vi inte vara sådana. Som en på #cykeltwitter (som verkar vara en rejäl sjukstuga den med) sa – nu är väl bästa tiden på året att vara sjuk på. Fatta vara det under våren eller sommaren istället? Fy!

Vad hittar ni på idag? Puss!

Cykelkatterna ser inte rött
utan anledning

(känner ni igen lille Stjärt btw?
Var och hälsa på hos Frida idag)

Egentligen hatar jag att ens behöva skriva ett inlägg som detta. Jag vill inte skita ner den här platsen. Men det är tyvärr dags att lyfta ett ämne som förekommer ofta men som få pratar om för

Läsarskaran (i kör): DET ÄR JU SÅ JÄVLA TREVLIGT BLOGGKOLLEGORNA EMELLAN

och vem vill förstöra stämningen liksom?

Tillåt mig göra det och tro mig, min stubin är lång.

Det här inlägget handlar om plagiering. Eller på krass svenska stöld. Göteborgs universitet definierar plagiering som följande: Plagiering innebär att man använder någon annans verk utan att ange vem som är upphovsman eller varifrån man har hämtat informationen.

Läsarskaran (förvånat): MEN VARFÖR DRA UPP DET FÖRST NU?

Ja vänta, stjäls det bloggarna emellan?

Vi är ju så himla duktiga på att länka till varann. Och vi inspireras ju av varann!

Tyvärr. Det som hänt under de fem åren jag bloggat är varken länkning eller inspiration. Det finns * som utan att skämmas roffat sig åt från mitt (visserligen icke officiellt-skyddade, men ska det ens behövas i en pytteliten nisch som cykelbloggarna i Sverige utgör?) varumärke. Som stulit min slogan och med en pytteändring angett den som sin egen. Som stulit mina inläggsidéer, helt öppet och utan att länka till innan. Stulit mina instagramidéer, till och med mina uttryck, inläggstitlar etc.

Läsarskaran (viskar till varann tillräckligt högt för att jag ska höra): ÄR HON PARANOID?

Nej, jag är inte paranoid. Under mina år som universitetsstuderande, ingenjör, lärare, föreläsare på flera universitet, frilansare, fotograf och ingenjör har jag lärt mig skillnaden på inspiration och plagiat.

Tro mig – jag ballar inte ur i onödan.

Läsarskaran (rullar ögonen): MEN VARFÖR DRA UPP DET FÖRST NU?

Jo. Så länge någon gullig bloggare med en knapp läsarskara snor en idé eller två så blir jag mest smickrad, om än lätt irriterad. Men när personer som driver rakt igenom kommersiella bloggar tjänar pengs på något de helt eller delvis stulit från andra så grinds det i mina gears.

Det urlakar själva idén med inspirationen. 

Det är just det som hållit på och hänt här ett tag.

Dagligen roar jag Sverige och en hel del utomlands genom att lägga min energi, mitt konstnärskap och min tid på att belysa mitt ämne på mitt sätt. Min blogg är mitt kära barn – och det gläder mig att kunna vara opartisk, fri och utvecklas tillsammans med mina läsare och med mina bloggkollegor.

Min blogg är gratis för läsarna – men det gör den inte till ett obegränsat soppkök för den med lust att koka egna grönsaker utan att först be om receptet.

Läsarskaran (vill se lite blod): HÄNG UT! HÄNG UT!

Knappast.

Men 2017 kommer att bli ett år då jag på allvar börjar skydda min blogg. Det innebär att du som stjäl min konst för att sälja det som ditt eget kommer att ställas till svars på ett eller annat sätt. Jag är seriös.

Jag uppmanar er andra som bloggar, fotar, ritar mm att göra samma sak.

Punga ut för att skydda ert varumärke hos PRV. Registrera era namn. Ifrågasätt när någon “plötsligt” efterapar er och så ett sött “samarbete” på det. Känns det som att personen har stulit istället för att ha inspirerats alternativt länkat till ert verk – skriv till personen. Vägrar den erkänna – anmäl till Konsumentverket eller Bildombudsmannen (ja, de granskar även textstölderna). I värsta fall – polisanmäl. Det är tråkigt att behöva göra det – men vad göra när det är tjuvarna som sätter klimatagendan? 

Vi må vara en liten nisch – men våra verk är inte mindre viktiga för det. Vi gör mycket gott. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi utger oss för att vara det eller är omedvetna om det så är vi förebilder.

Man ser upp till förebilder. Man man stjäl inte från dem. Låt oss skydda den sportsliga stämningen oss bloggarna emellan. Puss och det går inte att kommentera på detta inlägg.

Uppdatering: Inlägget behövs inte längre. Personen ifråga ändrade bara några dagar efter detta sina blogg- och övriga beskrivningar, bytte helt stilen på sina instainlägg och genomförde på löpande band ett antal andra ändringar som nu skiljer hens plattform från min. Bra jobbat och lycka till med din satsning!

Update: Tack gode gud för influensertrenden! Nu har bloggaren ifråga skolat om sig till en av dessa feelgoodträningsinspiratörer och fortsätter sno från sina kompisar inom den “nischen” istället från oss seriösa cykelbloggare. Vi andra kan pusta ut, även om den stulna sloganidén ger fortfarande rysningar varje gång den kommer upp. Och tänka sig att jag en gång trott på att vara vänskaplig mot den personen. Tur hen har fuckat off och det för gott.

Hej! Min sjuka tillvaro fortsätter här, därav gulliga men totalt cykellösa naturbilder i bloggen idag. Noll sömn inatt, tog igen efter vargtimmen så vaknade inte förrän skämmigt sent. Jonas vaknade också hostig. Peppade igång gänget här i Hedesunda att dra ut på en promenad så vi rattade bilen till Gammelstilla Bruk (japp, därifrån whiskyn kommer) och traskade runt en sväng och lapade lite sol innan den började gå ner och vi åkte vidare till ett par andra fina ställen i skogen.

Jag må se pigg ut men det är för att det inte är någon närbild. Är fortfarande svag, blyet bor i halsen och hela gestalten är ynklig och nysig. Självklart hoppades jag in i det sista att jag skulle vakna och vara på bättringsvägen men det är bara att inse – det kommer att ta ett tag. Men skogen har självklart en helande verkan på mig.

Avslutar denna dagbokiga blogg med att peppa inför imorgon då jag ska hänga med Frida i Sandviken och med tre små stora tips:

ett. Rapha har mellandagsrea och om jag vore er så skulle jag satsa på de långärmade klassiska/brevet-tröjorna, västarna, yllesockorna och ylleunderställen – det är Rapha nämligen bäst på.

två. Linda har nått målet! 

tre. Faith, bara att köra på repeat idag <3

Puss!

Hej kväll! Ville blogga imorse men var för svag för det så förblev passiv med en bok i sängen istället. Kändes så där lagom _kul_ att ligga och handfallet se på när solen gick upp och sken upp hela den vackra gästriksvärlden på andra sidan fönstret fast man själv knappt hade någon ork i kroppen. Jag vet att det finns de som har det värre och jag vet att halva min cykelbekantskapskrets är sjuka likaså men jag kan ändå inte låta bli att vara lite småbitter eftersom mina förkylningar verkar ständigt pricka de roliga eventsen i livet. Som till exempel de där förbenade femtio milen i mellandagarna – som jag för första gången någonsin äntligen planerat in och har tid för.

Men inget ont som inte för med sig något gott, så sant som det låter. Jag har äntligen tillåtit mig att slappna av – är man en orolig sate så är ibland förkylningsmoset i skallen det lilla som krävs för att dämpa de malande tankarna – och jag har njutit av att finna mig hopplöst inlindad i kriminalromanens hemska men spännande intrig. Jag har myntateat min hals varm och jag har kanske ätit en chokladpralin för mycket men energi måste man ju ha för att bli frisk.

Jag har tagit del av den fruktansvärda nyheten om att nästan hundra människor varav majoriteten oerhört skickliga och folkkära musiker, blivit utraderade i en meningslös (okej, allt ont för inte med sig något gott) flygplanskrasch i Svarta Havet. Deras själar lever kvar i det fantastiska musikarvet som de har lämnat efter sig och i minnet av all glädje de har spritt.

“We have a rule that we try not to break. In any country we sing 2-3 songs in the native language of the people who live there. As a rule it helps to find a rapport with, and the appreciation of, the audience. And for us it is some kind of musical gift, to honour the host country and its people. For instance in Canada when we sang the National Anthem of Russia people stood up to show respect to our country, and when we finished we sang their country’s anthem Oh, Canada!” 

Och så har jag kramat Jonas, alldeles sval och skön efter sin cykeltur, pillat på min nya Watch (tack Kärlek!), våldgosat Agnes-katten och tomkört stravappen som jag längtat så att testa idag. Och gått en mysig kortispromenad på åsen och ätit ris à la Malta. Nu blir det mera softa och läsa.

Puss och hoppas ni har det fint oavsett hur er dag blivit eller inte blivit <3

Morgon! Vi fortsätter på temat suddig bild med oborstade tänder, hehe. Just outta bed liksom! Nä inte riktigt. Har tryckt i mig en massa frulle, mår fortfarande ytterst suspekt (natten var en enda febrig mardröm) men tänker ändå palla mig ut på en mil eller fyra – helt beroende på hur kroppen svarar och om den ens svarar. Inatt har det regnat men det ser ut att bli en solig dag så det känns supersynd att bara ligga hemma och glo à la igår. Så nu ska jag och Jonas ta oss ut på lite lågpulsrull för att komma ut helt enkelt. Ska ni cykla nåt idag? Puss!

Alltså tänk att jag hade rätt! Min kropp gjorde en Katja dvs. blev jättesjuk först men sen ba TA MIG UT! och så rensades lungorna och det blev mycket lättare och kändes bra efter bara en mil. Trots det blev dagens tur en kort och lugn en. Jag höll stenhård koll på pulsen och drev undan alla sprättankar. Vi körde alltså fyra mil i strålande soligt väder som vägdes upp av superblåsten – underbar som medvind, mindre underbar som sid- och motvind – och de mången långa blankispartier. De senare bjöd på en hel del kallsvett, speciellt i kurvorna och på de ställen där isen var så utbredd att man inte såg slutet på den. Men som vanligt så pallade man inte vara skrajsen speciellt länge så det var bara att fästa blicken långt framåt, slappna av i överkroppen och trampa på ordentligt utan att bry sig om bakhjulets sliringar hit och dit (ja, detta var ett timitt inbakt tips).

Och så stannade vi till vid Ön för puss- och pinkpaus. Nu är det bara dåsandet och hänget med Jonas gulliga familj och katten Agnes som återstår denna kväll. Och paketöppning förstås, ii! Uppspelt ändå måste jag erkänna.

Imorgon planerar jag vakna helt frisk och redo att ta mig an de resterande fyrtiosex milen. Fast inte i ett svep förstås, lite softa måste man ju hinna med också. Strava här, dubb-QOM (hehe) här, fler bilder på insta!

Hoppas ni får en underbar kväll, speciellt ni som är sjuka (typ alla mina cykelkompisar är sjuka just nu?) för ni förtjänar det lite extra. Ni är bäst. Puss!

Inlagda sillar och hyacinter, nu är vi installerade i Hedesunda hemma hos Jonas föräldrar. Ni får en alldeles ofixad bild på min blogg med mig cyklandes med till synes oborstade (men det är bara ljuset försäkrar jag er) tänder, min man spelandes ett mariospel på sin telefoniapparat, en ljusstake och boken Kaniner och marsvin: en praktisk handbok för både nybörjare och erfarna utom bilden. Nä blir nog ingen kanin eller marsvin varken på festbordet eller i lägenheten i år heller men visst är det något alldeles mysigt med att läsa den typen av böcker när man är ledig?

(Min topp tre ledighetslektyr:

1. mysiga handböcker, teknikmanualer
gamla läroböcker i hemkunskap eller liknande
2. mastodontspänningsromaner
3. cyklistintervjuer som denna med favvot PFP)

Och ledig är jag tydligen för vet ni – tadaa! – jag har gått och blivit sjuk :'( som jag ju typ alltid blir när jag är ledig. De säger att det beror på att det är då man slappnar av etc. men jag tror att det beror på det klassiska kombot storstadsvisit i jobbärenden (=många och nya folks) och för taskig sömn på grund av oron, benproblemen och andra livets detaljer.

Den stora fördelen med att vara en sjuklig Katja är att inte alla mången sjukkänningar urartar och blir till feta sjukdomar. Det betyder att jag om jag har sjukt (heh) med tur så vaknar jag frisk och cykelbar

alltså med livets mening i behåll

imorgon så att jag och Jonas kan företa oss Festive 500:s första och lugnare tur innan det är dags för paketöppning del ett

del två kommer alltså på Nyårsafton då min familj firar

och massa god mat!

Men alltså Festive 500. Även om det är en kul morot och tygmärken man får om man slutför utmaningen brukar vara snygga så är det ändå bara en morot för en som har längtat till att äntligen få cykla under dagstid fler än en eller två gånger i veckan, om ens det.

Så även om jag har laddat med praktiska handböcker i keldjursskötsel, glansiga tidningar och annat läsbart så hoppas jag så innerligt på att vakna frisk imorgon.

Nu ska jag återgå till kaninerna och tröstpralinerna. Förlåt om det är dåligt stavat eller något i inlägget, är lite grötig i huvvet just nu. Puss på er och god helg oavsett vad eller om ni firar.

God dag från mobilen!

Vet att jag var lite deppig igår och är helt ärligt inte helt party idag heller (storhelgerna är tyvärr lika med orosont i magen för mig sedan många år tillbaka) men ska försöka hålla stämningen uppe för husfridens skull.

Ska vi snacka lite cykling?

Den här veckan är till skillnad från förra en lugnare vecka. Det är ett halvt aktivt val, dels för att hinna med att städa, handla och fixa undan inför alla festiva besök och resor, och dels för att jag just inte mår alltför toppen just nu.

Jag ser dock fram att avsluta året med mycket cykling! Tyvärr ser det inte ut att bli alltför vitt ute de sista dagarna före nyår :'( men det är väl bara att avdubba bakhjulet och trösta sig med att grått är ett bättre fotoljus.

Min och Jonas plan är i alla fall att kicka off årets #festive500 med att cykla hela eller delsträckan upp till Hedesunda på fredag. Sedan en kortare (runt 50 km) tur på julafton och en längre tur på juldagen. Hem på annandagen eller stanna kvar en dag till och cykla uppe och sedan hem på tisdag.

Till Stockholm och min familj bär det av på fredag och med det blir det ingen mer cykling förrän 2017. Med andra ord måste har jag sex dagar på mig att köra femtio mil och det är helt klart rimligt om jag inte blir sjuk eller jobbar för mycket i mellandagarna.

Gosh vad torr den planeringen lät märker jag nu. Men självklart blir det både dråpligheter och magi och bra fotografi av det hela – men även den torra planeringen får mig att må lite bättre och hjälper mig att se framåt.

Snart är det jul, nyårsafton samma dag som min födelsedag och jag har en enda önskan – fler dagar med ro i själen utan några brinnande skyldig för nåt jag inte gjort – måste – ska – annars, hur blir det annars – konstant malande i bakhuvudet.

Jag hoppas att de förestående milen hjälper mig genom de kommande veckorna. Och gör det inte det så får jag i alla fall ännu starkare ben och en snygg patch i brevlådan.

Puss och frid på er!

Hej. Försöker bota den grå stämningen inne och ute (hejdå vintersagan på ett tag känns det som)  genom att knarka så mycket som möjligt vackra dystopier idag, audiellt och visuellt. Jag vet att det kan låta motsägelsefullt för vissa men nu råkar jag vara en person som mår bra av att omfamna melankolin så bare with me.

Om ni är på samma våg, höj volymen och låt oss trampa

 

till Island med touringcyklisten Tatiana

 

till Schweiz och Furkapass med den officiella Transcontinental Race-fotografen James Robertson

 

till Murmansk genom rök, dimma och hunger med randonnören Andrej Serdjuk

 

och avsluta med en skitig lins  genom Norge.

Puss.

Hej obs obs inlägget nedan är inget simpelt ställningstagande så jag förstår om ni scrollar förbi.

Men med tanke på gårdagens vidriga terrorakter i en konsthall i Turkiet, under en julmarknad i Tyskland och i en moské Schweiz känns det rätt fjuttigt att idag blogga på som om ingenting hänt. Och ändå är känslan sådan när jag scrollar igenom flöden idag – förutom enstaka vad var det vi sa om öppna gränser och en och en annan passivt fredlig hashtag så är stämningen förvånansvärt lugn. Det är både skrämmande och befriande i ett. Skrämmande för att terrorn har blivit en sådan vardag i vår värld att folks inte längre reagerar avsevärt och befriande för att terrorn hur mycket dess överhuvuden än försöker skrämmas, ändå inte lyckas skrämma så pass mycket att världen stannar upp.

Jag vill dock stanna upp. Jag är rasande. Självklart på de som tar sig friheten att på det fulaste och fegaste sättet ha ihjäl oskyldiga människor. Jag hatar öppet både dem och de som har närt dem, lärt upp dem och inte stoppat dem i tid. Jag tänker inte döva det föraktet inom mig. Inte minst andra världskriget har lärt oss hur fult och farligt det är för omvärlden att bara titta på och rycka på axlarna när morden sker. Det är inte synd om de som har ihjäl. Ingen svår barndom i hela världen berättigar till att bli ett svin av globala mått. Men vad göra utav föraktet kan man ju undra då? Hur konstruktivt är hatet?

Vid tillfällen som detta är kärleken till de som förtjänar den, och beskyddande av dem som beskyddas från hatet bör det bästa sättet att göra något produktivt av sitt förakt mot dem som förstör för freden.

Som flykting från ett i Sverige mindre poppis land vet jag precis hur det är att dagligen få höra en massa skit som man får ta ställning till trots att man själv flytt landet och dessutom inte varit där på typ sexton år. Trots att jag förstår att det inte är lätt att gilla ryssen när typ sextio procent av artiklarna i tidningarna (av politiska skäl så klart) handlar om rysk ondska men helt ärligt, det är fan inte kul och det fortsätter hända av en enda anledning – alltför få säger ifrån.

Och då är jag ändå en vit tjej med mörkblont hår, typ normen personifierad, utåt sett i alla fall? Jag får nog inte ens ta emot en procent av den misstänksamheten och främlingsfientligheten som de icke vithyade, icke mörkblonda, icke-kvinnliga individerna får.

Fatta vara icke-vit och icke-tjej idag? Fy fan! Det är inte nådigt. Åka tunnelbana omringad av alla normativa människor som slött läser morgontidningen och ba de där jävla … igen! 

Söka jobb idag. Fan om min familj fått och får kämpa järnet med att tragglas igenom ansökningsdjungeln med våra efternamn (tro mig, “roade mig” under pluggtiden ibland med att skicka in två sommarjobbsansökan, en med svenskt och en med mitt riktiga efternamn till samma firma med en klockrent rasistisk utgång) – fatta hur det går för den som heter något “extra suspekt” då?

Terrorismens syfte är simpelt – det att erövra genom att skrämmas. Genom att så ängslan i människors psyke är det lättare att kuva dem. Snälla låt oss inte skrämmas. Låt oss inte kuvas. Låt oss inte gå ondskans ärenden genom att beigefiera det onda men sedan i smyg applicera vår rädsla på dem som inte förtjänar att stå till svars för det.

Låt oss skilja på svart, vitt och de tusen nyanserna emellan.

Det politiska spelet kommer att fortsätta. Gasledningar hit, vapenhandel dit. Slicka rumpan på den och den idag, bojkotta den och den imorgon. Vi är inte en isolerad ö.

Men låt oss på individnivå vara pålästa, källkritiska, ifrågasättande, låt oss se bortom de stora rubrikerna, både i de politiskt korrekta och i de så kallade “sverigevänliga” medierna. Låt oss fråga vår nästa om vad hon tycker innan vi kommer med våra tyckanden över huvudet på vår nästa.

Låt oss aktivt visa de utsatta nästa, hur värdefulla de är för att vi inte ska sluta oss. Och låt oss så också förbli öppna, som historieböckerna som kommer att skrivas om oss i framtiden.

Puss.